November
Tuesday 1 June 2010 photo 3/4
|
..Och då föll tanken på den honan som jag egentligen vill para.
Kiwi.
Underbara, speciella, goa och glada Kiwi. Hon är en vältypad hona på 430g med ett aldeles underbart häng med bakbenen slickade mot kroppen. Träffade henne på Stora Pet förra året och blev blixtförälskad. Hon är nog den mest keliga och sociala råttan i flocken och Agnes favorit.
Anledningen till att jag avskrivit henne från avelstankar är att väl hemkommen till mig var hon jätteorolig. Jag sade jag till Nicciz att jag kanske ville placera tillbaka henne till Johanna. Då sade Nicciz; "Nu ger du henne en chans, annars dödar jag dig. "
Haha.
Hon hade rätt.
Hela kullen var jättenerviga när de lämnade mamman. Dock gick det över för samtliga och alla ägarna verkade skitnöjda med dem sen. De är väldigt karismatiska vad jag förstått. Dessutom är immunförsvaret väldans bra i den här kullen och i linjen bakom ser det väldigt bra ut flocksmartmässigt.
Kiwi har funkat toppen hos mig och överraskat mig väldigt många gånger. MEN hon tål inte alls bra när flocken splittras. När Matilda dog blev hon orolig och nedstämd. Det gick förstås över efter någon vecka. Men samma sak hände igen sen när Sovie skickades på parning. Hon blir inte stressad av andra omständigheter. När jag har tagit med henne till kompisar hoppar hon ur boxen direkt och hälsar på alla. Ann-Mari älskade henne när jag tog med henne till Elin, minns jag!
Fick dock veta att hennes mamma, Smultron, dog nyligen. Johanna tror att det var för att hennes favoritburkompis dog. Plötsligt började Smultron gå ner i vikt och tappade livsgnistan helt. Hon svalt försmodligen ihjäl. Jag brukar vara lite skeptisk till såna här spekulationer men eftersom jag vet hur Kiwi är så förvånar det mig ändå inte..
Men så det finns alltså en stor nackdel där. Det verkar som att de lätt får separationsångest och är väldigt beroende av sina flockmedlemmar. Man vill ju inte avla på råttor som har nära till depression. Men å andra sidan är hon ju så underbar på alla andra sätt. Hon kommer alltid när man ropar på henne och hon är så himla.. Speciell. Och jag behöver henne till min linje. Jag känner att jag måste gå på magkänslan här. Det är det här som känns mest rätt.
På många sätt är hon ju lite som mig. Känslig och lätt att bli nedstämd. Men social och älskar människor och vill att alla ska vara vänner. Och jag har mina svagheter. Men i helheten är jag kanske rätt bra ändå fast jag inte är så tuff?
Och så känner jag det lite med Kiwi.
Men hon kommer att få bo nära sin flock under hela dräktigheten och under ungarnas uppväxt. Eventuellt kanske Sovie kan vara inne med henne och ungarna när de är lite större och man är med, jag vet ju att Sovie är snäll med bebisar. Men hon ska inte behöva vara ensam i onödan om man säger så utan kan få träffa polarna så ofta hon själv vill.
Kiwi.
Underbara, speciella, goa och glada Kiwi. Hon är en vältypad hona på 430g med ett aldeles underbart häng med bakbenen slickade mot kroppen. Träffade henne på Stora Pet förra året och blev blixtförälskad. Hon är nog den mest keliga och sociala råttan i flocken och Agnes favorit.
Anledningen till att jag avskrivit henne från avelstankar är att väl hemkommen till mig var hon jätteorolig. Jag sade jag till Nicciz att jag kanske ville placera tillbaka henne till Johanna. Då sade Nicciz; "Nu ger du henne en chans, annars dödar jag dig. "
Haha.
Hon hade rätt.
Hela kullen var jättenerviga när de lämnade mamman. Dock gick det över för samtliga och alla ägarna verkade skitnöjda med dem sen. De är väldigt karismatiska vad jag förstått. Dessutom är immunförsvaret väldans bra i den här kullen och i linjen bakom ser det väldigt bra ut flocksmartmässigt.
Kiwi har funkat toppen hos mig och överraskat mig väldigt många gånger. MEN hon tål inte alls bra när flocken splittras. När Matilda dog blev hon orolig och nedstämd. Det gick förstås över efter någon vecka. Men samma sak hände igen sen när Sovie skickades på parning. Hon blir inte stressad av andra omständigheter. När jag har tagit med henne till kompisar hoppar hon ur boxen direkt och hälsar på alla. Ann-Mari älskade henne när jag tog med henne till Elin, minns jag!
Fick dock veta att hennes mamma, Smultron, dog nyligen. Johanna tror att det var för att hennes favoritburkompis dog. Plötsligt började Smultron gå ner i vikt och tappade livsgnistan helt. Hon svalt försmodligen ihjäl. Jag brukar vara lite skeptisk till såna här spekulationer men eftersom jag vet hur Kiwi är så förvånar det mig ändå inte..
Men så det finns alltså en stor nackdel där. Det verkar som att de lätt får separationsångest och är väldigt beroende av sina flockmedlemmar. Man vill ju inte avla på råttor som har nära till depression. Men å andra sidan är hon ju så underbar på alla andra sätt. Hon kommer alltid när man ropar på henne och hon är så himla.. Speciell. Och jag behöver henne till min linje. Jag känner att jag måste gå på magkänslan här. Det är det här som känns mest rätt.
På många sätt är hon ju lite som mig. Känslig och lätt att bli nedstämd. Men social och älskar människor och vill att alla ska vara vänner. Och jag har mina svagheter. Men i helheten är jag kanske rätt bra ändå fast jag inte är så tuff?
Och så känner jag det lite med Kiwi.
Men hon kommer att få bo nära sin flock under hela dräktigheten och under ungarnas uppväxt. Eventuellt kanske Sovie kan vara inne med henne och ungarna när de är lite större och man är med, jag vet ju att Sovie är snäll med bebisar. Men hon ska inte behöva vara ensam i onödan om man säger så utan kan få träffa polarna så ofta hon själv vill.
Comment the photo
Men jag har satt dem på en ny medicinering nu och blickar framåt. Jag ska satsa allt på Virtuekullen. Och Sömnpillren också om jag hittar en passande hona till någon av hanarna. Jag KAN inte tumma på temperamentet. Det finns redan problem med storlek och tumörer och immunförsvar. Tummar jag på temperamentet har jag inget!
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/terato/459816183/
Visa toppen
Show footer