Är jag gud?
För mig har jag alltid funnits. Jag finns nu, och jag kommer alltid att finnas. Jag vet att jag finns. Jag har en jag-känsla och jag tänker. Därför vet jag att jag finns. Men det kan jag inte säga om någon annan.
Andra människor reagerar och pratar såsom att de själva existerar. De påstår sig ha en jag-känsla och påstår sig kunna tänka. Men det vet jag inte.
Folk och böcker visar på att världen fanns redan innan mina medvetna minnen, men det kan jag inte veta. Det jag vet är att jag finns. Jag vet däremot inte att världen fanns innan mig. Jag vet heller inte om världen kommer att finnas efter mig.
Som gud och skapare av världen så måste jag vara odödlig. Försvinner jag så försvinner världen. Det är alltså en skillnad på mig och alla tusentals andra människor som dör dagligen. Och sant är ju att jag är odödlig. Jag lever och har aldrig dött.
För ska gud vara någon, så måste det vara jag. Jag är den enda som tänker, den enda med ett jag.
Endast jag är sann.

Härligt med någon som funderar och skriver ner sånt här. Känns bra att få läsa det, då får jag mer att tänka över. :)

Härlig text. Känner igen mina tankar i dina. Vad vet var och en om något annat än oss själva? Good thinking, man!

Detta har jag också funderat på. Det enda som med all säkerhet existerar är ju faktiskt jag. Ska man vara lite extrem så kan man ju faktiskt säga att omvärlden bara är en enorm psykos eftersom man aldrig med säkerhet kan säga att en viss sak inte är en hallucination.

Nu vart jag att tänka på en teori jag hört tidigare,den går ut på att endast en själv existerar och personer i ens liv endast finns där framför en för att ens sinne har skapat dem.När dessa personer sedan inte fyller något syfte i var och ens liv så försvinner denna personen ur ens liv,det är alltså då döden inträffar.Men för att denna person skall dö så måste alla personer som ditt sinne skapat oxå vara "klara" med denna personen,man kan alltså säga att när den uppfyllt sitt "syfte" så dör personen.Nu tycker jag att denna teori/folisofi har stora brister men den kittlar tanken något ändå :)

Den är även sammanlänkad vid tanken om att om du fullt ut bestämmer dig för att tillexempel stolen framför dig inte finns så kommer denna stol att försvinna,även tanken bakom om att om du verkligen tror och övertygar dig skälv om att du kommer kunna för din hand genom ett fast föremål så kommer du även lyckas då dessa saker endast existerar i ditt sinne.Detta är ganska underhållande saker att sitta och fundera på när man har en stund för sig själv :)

Alla är gud, allt är gud.... jag tror inte på Gud, men jag tror ändå att alla är gud... så sjukt jobbigt, och jag håller med dig helt! - Fortsätt vara SMART!!! :D

Finns inga belägg för att jag inte finns, så därför borde ditt förnuft inte yttra sig om saken!

Dessutom, vad spelar det för roll om alla skulle vara gudar? Det är ju fortfarande en skillnad mellan de som är medvetna om det och kan utnyttja det, och de som går omedvetna.

Jag har läst noga, jag förstår ditt resonemang. Men jag tänkte bara påpeka att jag är gud enligt mitt eget resonemang. :)