May
Saturday 22 May 2010 photo 21/35
|
Kapitel 21
Lovisa
Tom satt vid min säng, som vanligt. Han såg så ledsen ut att det gjorde ont i mig, och jag ville inget annat än att han skulle le igen. Han skulle behöva åka idag. Han visste det. Jag visste det. Han kunde inte stanna, för allt skulle bli så kronligt, och jag mådde inte ens dåligt, inte nu längre. Läkarna hade sagt att jag antagligen skulle känna av stygnen, men de hade gett mig så mycket smärtstillande att jag inte känt något. Tom var så orolig, och jag hatade det. Det var svårt att vara glad, när han hela tiden var orolig. Trots det var jag glad över att han var orolig, det fick mig att känna mig… Älskad? Ja, det var nog rätt ord. Jag skämdes över det, men att se honom så orolig fick mig att känna mig älskad.
"Tom…" Viskade jag, och Tom rykte till.
"Yes?" Frågade han, och log det där oroliga leendet igen.
"A penny for your thoughts?" Min röst lätt löjligt osäker, och jag kände hur mina kinder blev jättevarma. Tom log mot mig, och kysste mig försiktigt, ännu en sak jag störde mig på, han betedde sig som om jag vore ett glasföremål.
"I´m not thinking of anything… Just, thinking…" Jag skrattade till Tom kollade förvånat på mig, mina kinder blev varmare.
"Please tell me what you´re thinking. I really want to know, so that I can protect say that is really stupid, and that you should get them to take a look at your head." Tom skrattade till.
“I want to be here for you. I don´t want to leave you… I´m… I´m thinking about if I should leave the band, or not." Jag drog efter andan, maskinen som mätte min hjärtrytm pep snabbare.
"Ok, now I´m serious you must ask them to look at your head! Nästan skrek jag, och Tom försökte få mig att prata tystare.
"Not so loud! And, it´s not your chose to make!"
"Yes it is! It would be my fault, and everybody would be blaming me, and YOU would be unhappy!" Tom skakade på huvudet, jag kunde se att han var irriterad.
"Why must you always be so difficult? I wouldn´t be unhappy, I would be with you, which means I would be extremely happy!" Jag fnyste till.
“You´re happy to have me, you know that huh? You really know yourself THAT bad? You would miss going on tours and shit like that, and you would blame me. I´m extremely selfish when I say this, but I would be unhappy if you where with me, all the time!" Vilken lögn. Jag hade varit glad, eller, inte on han hade varit ledsen. Men om han hade varit glad, och varit med mig hela tiden, då hade jag ju varit lycklig. Men det skulle han ju inte vara, VARFÖR kunde han inte fatta det?!
"That´s not true! Don´t akt like you know me! You don´t know a shit about me, so… So…" Han började gråta, jag kollade förvånat på honom.
"Tom…?" Viskade jag, och lutade mig mot honom, och kramade om honom.
"I don´t know a shit about you, we haven´t had the time to get to know each other yet."
“That´s another reason to why I should quit, we will NEVER have the time!" Jag skakade på huvudet, och strök honom over ryggen.
“We will, we will make time. I promise you. You want to know how I know?" Han nickade.
“Cause I´m really, really smart." Han skrattade till, och all olycka i hans röst var som bortblåst.
"Haha, and you want me to believe that?! Compared to me… Oh My God! You would have the IQ of a baby!" Vi brast ut i skratt, och fick hålla i varandra för att inte ramla.
En vecka senare
Jag skulle äntligen få åka hem. Jag hatade sjukhus, så därför ville jag faktiskt hem till skolan. Att vara ifrån Tom var jobbigt, men inte lika jobbigt som förut. Nu visste jag ju att vi skulle träffas igen. Annika kom och hämtade mig, Josefine höll på och kämpade för att få körkort, så hon skulle snart ha det, jag hade gett upp direkt, hon kämpade fortfarande.
"Hej gumman!" Ropad Annika när hon såg mig, och kramade om mig. Jag flämtade till, gjorde ont i stygnen.
"Oj, förlåt! Så oförsiktigt av mig!" Hon skrattade till, och körde sedan bort mig till bilen. Jag satt i en rullstol, jag kunde gå, men alla på sjukhuset hade varit emot mig när jag sagt det.
"Du har just fått en hjärtoperation, det är ok att vara svag!" Men jag kände mig inte svag! Jag kände mig… Ok, lite trött, det måste jag erkänna, men inte svag!
Det gick snabbt att åka hem, det var ju nära hem nu, jag var på Kungälvssjukhus, samma sjukhus mamma varit dött på… Jag försökte intala mig att det var det förflutna, ville inte vara ledsen, orkade inte. Min telefon vibrerade till i fickan, den hade klarat olyckan, vilket var tur. Mitt hjärta tog ett skutt när jag såg att det var Tom.
Hallo sweetie! I miss u<33 hope to see u soon! Answer soon<333
Jag log när jag såg meddelandet, det lätt så sött!
Hi, i miss u too! Can´t wait until we see each other either! Many huggies<333 btw, annika is driving me home now!
She is? So ur not at the hospital anymore? Good, i hate hospitals…
Me to…
Svarade jag bara, kunde inte komma på något annat.
Comment the photo
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/thatfool/446115556/
Visa toppen
Show footer