May
Monday 22 March 2010 photo 1/1
|
You don´t know me,
But I know you.
But that´s okey,
Cuz I love you.
I have hope,
I have a dream,
That you´ll one day be mine
But, that´s just a dream
A beautiful dream
If you could see me,
As I see you
Nothing could separate us,
Cuz I love you
Never cry,
Never die
Don´t you jump,
Cuz I would die
A world without you
Is a world without hope
Nothing could live,
The world would just, stop
I would be drowning
Screaming in pain,
Cuz you´re my drug, my blood
And I would go insane
So I wish to the stars,
And to all the gods,
That you will be sacred,
And forever young
My love, my drug, my life
Don´t you die.
Don´t you jump.
We would die.
Detta är ingen dikt. Det är bara känslor. Jag försökte skriva haiku, men det blev inget bra. Orden bara kom, och trots att jag försökte skriva fem stavelser, sju stavelser, fem stavelser, så blev det bara massa stavelser... Det blev inte ens bara tre rader... Det blev fyra... Kanske det är en song, men då har den en väldigt konstig melodi.... Så här känner jag just nu... Till ingen, till allt... Mina känslor blandar ihop sig, och jag hoppas att genom att skriva ner dem, kanske jag kan få en klarare blick. Det kommer nog inte gå.
Jag kommer alltid älska dig. Du är speciell för mig, och jag kan inte leva utan dig. Jag kan inte heller leva med dig, du gör mig så hemskt olycklig. Jag hoppas att du kan förlåta dig, att du kan förstå att jag inte gjorde det för att såra dig.
Jag vet att du inte menade att såra mig. Jag vet att du älskar mig, precis som jag älskar dig. Men jag vet också allt annat... Och jag vet att vi inte kan fortsätta så här. Jag lovar att bli gladare. Jag lovar att skratta. Jag lovar att inte gråta, snart. Just nu, tänker jag vara svag, för jag orkar inte vara stark.
Lev föralltid. Lev väl. Du är speciell, du är inte som alla andra. Du sprider glädje.
Skratta inte åt mig... Han jag pratar till har inte ens bdb... Jag behövde bara skriva det... Känns som om jag ska dö, men det kommer jag inte... Skulle aldrig klara av att ta livet av mig, och jag kommer nog inte bara dö av mig själv... Än...
Inga kommentarer, kommer inte kolla vilka som läst. Skrev inte detta för att jag ville att det skulle läsas, skrev det för att jag behövde få ut det, och för att i verkligheten skulle jag inte klara av att säga det till någon.
Jag pratar aldrig om folk med känslor, för jag är som ett kylskåp. Jag stänger inne känslorna, döljer dom. Vissar bara falska.
Jag blir aldrig sur, bara ledsen.
Jag orkar inte vara ledsen, det gör för ont...
Och jag orkar inte gråta, även om jag är för svag för att låta bli.
Jag hoppas att alla som läser detta någon gång får uppleva äkta kärlek. Och jag hoppas att ingen någonsin får uppleva känslan man får när man vet att det man ger upp, är det mest underbara som finns.
Men jag och han, vi kan inte vara tillsammans, för även om vi gör varandra så otroligt glada, så gör vi också varandra så otroligt olyckliga.
Vi hade kanske lyckats lösa det, vem vet? Men nu är det för sent, flera timmar för sent.
Jag älskar dig. Jag kommer alltid älska dig.
Och alla som läser detta, lev väl. Var lyckliga, snälla. Och, förlåt om min text var virrig och uttråkande, men kanske jag blir gladare efter att ha läsit detta.
But I know you.
But that´s okey,
Cuz I love you.
I have hope,
I have a dream,
That you´ll one day be mine
But, that´s just a dream
A beautiful dream
If you could see me,
As I see you
Nothing could separate us,
Cuz I love you
Never cry,
Never die
Don´t you jump,
Cuz I would die
A world without you
Is a world without hope
Nothing could live,
The world would just, stop
I would be drowning
Screaming in pain,
Cuz you´re my drug, my blood
And I would go insane
So I wish to the stars,
And to all the gods,
That you will be sacred,
And forever young
My love, my drug, my life
Don´t you die.
Don´t you jump.
We would die.
Detta är ingen dikt. Det är bara känslor. Jag försökte skriva haiku, men det blev inget bra. Orden bara kom, och trots att jag försökte skriva fem stavelser, sju stavelser, fem stavelser, så blev det bara massa stavelser... Det blev inte ens bara tre rader... Det blev fyra... Kanske det är en song, men då har den en väldigt konstig melodi.... Så här känner jag just nu... Till ingen, till allt... Mina känslor blandar ihop sig, och jag hoppas att genom att skriva ner dem, kanske jag kan få en klarare blick. Det kommer nog inte gå.
Jag kommer alltid älska dig. Du är speciell för mig, och jag kan inte leva utan dig. Jag kan inte heller leva med dig, du gör mig så hemskt olycklig. Jag hoppas att du kan förlåta dig, att du kan förstå att jag inte gjorde det för att såra dig.
Jag vet att du inte menade att såra mig. Jag vet att du älskar mig, precis som jag älskar dig. Men jag vet också allt annat... Och jag vet att vi inte kan fortsätta så här. Jag lovar att bli gladare. Jag lovar att skratta. Jag lovar att inte gråta, snart. Just nu, tänker jag vara svag, för jag orkar inte vara stark.
Lev föralltid. Lev väl. Du är speciell, du är inte som alla andra. Du sprider glädje.
Skratta inte åt mig... Han jag pratar till har inte ens bdb... Jag behövde bara skriva det... Känns som om jag ska dö, men det kommer jag inte... Skulle aldrig klara av att ta livet av mig, och jag kommer nog inte bara dö av mig själv... Än...
Inga kommentarer, kommer inte kolla vilka som läst. Skrev inte detta för att jag ville att det skulle läsas, skrev det för att jag behövde få ut det, och för att i verkligheten skulle jag inte klara av att säga det till någon.
Jag pratar aldrig om folk med känslor, för jag är som ett kylskåp. Jag stänger inne känslorna, döljer dom. Vissar bara falska.
Jag blir aldrig sur, bara ledsen.
Jag orkar inte vara ledsen, det gör för ont...
Och jag orkar inte gråta, även om jag är för svag för att låta bli.
Jag hoppas att alla som läser detta någon gång får uppleva äkta kärlek. Och jag hoppas att ingen någonsin får uppleva känslan man får när man vet att det man ger upp, är det mest underbara som finns.
Men jag och han, vi kan inte vara tillsammans, för även om vi gör varandra så otroligt glada, så gör vi också varandra så otroligt olyckliga.
Vi hade kanske lyckats lösa det, vem vet? Men nu är det för sent, flera timmar för sent.
Jag älskar dig. Jag kommer alltid älska dig.
Och alla som läser detta, lev väl. Var lyckliga, snälla. Och, förlåt om min text var virrig och uttråkande, men kanske jag blir gladare efter att ha läsit detta.
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/thatfool/449181701/
Visa toppen
Show footer