Jag vaknade.

Och jag visste vad det var jag skulle göra.

Jag skulle fortsätta kämpa. Så länge det behövdes och så länge som jag orkade. Jag skulle inte ge upp och ta fegvägen ut ur hela helvetet. Om jag jobbade av mitt straff, så skulle jag belönas sen. Förhoppningsvis. Någon gång. På något sätt.

Idag skulle jag inte stå framför spegeln och tänka “vad skulle hon tagit på sig idag?”. Nej jag skulle rota igenom hela min garderob och grabba tag i det som tilltalade mig mest. Dra på mig dom där sköna, svarta nästan överdrivet pösiga byxorna som jag älskade. Jeansen som jag köpte när hon och jag var på stan och shoppade skulle jag först slänga i tvättkorgen och sen placera dom längst in i garderoben.

Det var precis det jag skulle göra. Jag skulle följa min inre röst och välja det alternativet som tilltalade mig mest. Vad det än gällde. En åsikt i ett bråk. Kläder. Känslor. Människor.

Ja.

Ja. Idag skulle jag köra det racet och se vad det är dom tycker om tjejen som gömt sig där inne, under alla märkeskläder och allt smink. De skulle garanterat dissa mig direkt. Ska vi slå vad?

Fråga mig inte varför jag står här, mitt ute i regnet klädd i dom där helvetes jeansen och ett svart linne.

Saken är den att jag känner mig trygg. Det är skönt att inte behöva tänka så mycket på vad man egentligen vill. Att bara göra det som alla andra gör. Så slipper man oroa sig för att göra bort sig och mista allt det som man älskar.

Jag testade att känna efter riktigt ordentligt om vad jag egentligen tyckte om Cecilia. Alla hatar henne. Hon är konstig. Jag kom fram till att hon nog egentligen inte var så hemsk som alla tror, och att hon antagligen inte har en aning om varför alla är så taskiga mot henne. Vi började diskutera henne - igen. Och gissa vad som hände när jag berättade vad jag trodde? Jag blev näst intill utskälld. Alla sa emot mig. Jag fattar inte varför. Kan man inte få säga vad man tycker ens en gång?

Det var sista gången jag sa som jag verkligen tyckte. Jag kände mig bara så dum och fel. Herregud. Det kändes nästan som att jag skulle börja gråta. Och det får inte hända. Aldrig.

Det är därför jag gömmer mig. Under denna starka fasad utav lögner. Jag känner mig trygg.

Hon kom precis som den hon var och sa precis det hon tyckte. Helt plötsligt, en dag stod hon bara där framme och berättade vad hon hette, var hon bodde och varför dom flyttat. Sen fick hon sätta sig bredvid Cecilia som satt bredvid den enda lediga stolen. Vanligtvis så brukar ingen sitta ensam, men idag så var Agnes sjuk. Det var hon ofta. Typ en dag varannan vecka.

Men i alla fall så småpratade dom under nästan hela lektionen. Inte så mycket att de blev tillsagda, utan lite lagom mycket. Om jag får säga det själv, så verkade de kunna bli de bästa av alla kompisar. Tro mig.

Men sen på rasten blev hon norpad av oss. Eller oss och oss. Av alla andra förutom mig. Cecilia kunde väl ha fått behålla henne. Inget ont om den nya tjejen, men Cecilia förtjänar en andra chans. En chans som jag ser att hon kan finna i just den tjejen.

Alla ville förståss veta hur det var att sitta bredvid Cecilia. Om det var värre än det alltid sagts. Om hon verkligen var så irriterande och tillrättavisande som alla säger.

Hon sa bara att vi fick avgöra det själva, och att hon tyckte att Cecilia inte alls var sån. Tvärtom. Hon hade varit riktigt schysst. Och jag trodde henne.

På lunch rasten satt Cecilia och den nya tjejen på en bänk och skrattade. Vi gick förbi dom på väg mot Ica för att fixa lite Red Bull eller Monster, och jag önskade att jag också satt där och skrattade. Inte att jag gick här och försökte vara någon jag inte är.

Den natten kunde jag inte sova. Det fanns så mycket att tänka över. Om jag verkligen var lycklig bland mina kompisar. Jag kom fram till att jag inte var det, men försökte omedvetet dra ett streck över den tanken ock tänka “du ska ha tur som får vara med dom”.

Hela mitt hjärta skrek att jag måste bryta mig loss och prova mina vingar. Att jag måste plocka fram tjejen som jämt gömmer sig. Ända sedans jag började hänga med dom har jag varit någon man skulle kunna kalla populär. Jag hade fått så mycket. Vänner, pojkvänner.. Det plus att jag inte behövde kämpa för att slippa vara ensam.

Men jag var inte lycklig. Om jag verkligen var det, så skulle jag inte ligga här nu och fundera över om jag var olycklig. Jag är ingen. Jag är som alla andra. Jag är ingen. Ingen skulle minnas mig när jag bytte skola och började gymnasiet. Inte om jag fortsätter så här. Nej. Stop thinking. Lämna dom, och istället går du till Cecilia. Gör det. Hon behöver dig. Dom andra kommer antagligen inte att ens sakna dig. Eller jo, det måste dom göra. Jag har ju varit en del av deras gäng alldeles för länge.

Gud vad jag skulle komma att sakna dom. Men dom gjorde mig inte lycklig. Bara på utsidan. Men aldrig längst in, under ytan har jag aldrig fått känna den tillhörighet man ska kunna känna bland kompisar.

Det är därför jag ska dumpa dom och se hur livet kommer att bli. Om det blir bättre eller sämre. Om det går åt helvete har jag i alla fall vågat offra något. Då har jag vågat levt. Och någonstans måste det väl finnas någon som vill vara min vän.

Det ska stå VIK upp dom !