När ni läser detta brevet vill jag att ni ska veta hur mycket jag älskar er och hur evigt tacksam jag är för all den hjälp jag har fått. När jag började i 7:an blev allt fel. Jag blev utstött av alla. Jag åt knappt något. Jag tänkte ta självmord. Men så dök du upp. Jag trodde först att du var en ängel. Men du är en ängel för mig. Du har gjort så mycket för mig. Du har hjälpt mig att få bättre självförtronde. Sen kom en till underbar ängel. Du har alltid lyssnat på mig. Sen när jag började i 8:an träffade jag en person som förstår hur jag har det hemma. Jag fattar inte varför du kallar mig för blåval. Är jag så tjock tycker du. Det är ifall bättre att vara rund om magen än tom i hjärnan. Ni tycker att jag ska strunta i honom men det är inte så lätt. Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är. Men på senare tid har det blivit bråk som kommer nog att förändra vår stora vänskap för evigt. Det vill jag inte för då är jag tvungen att välja sida. Men jag vill vara med er alla. Varför klagar du nästan hela tiden på mig. Förstår du inte hur jobbigt jag har det hemma. Bara för att dina föräldrar är så himmla trevliga och snälla. Jag kan inte hjälpa att du är smartare än mig. Du vet att jag har det jobbigt med alla läxor och sånt. Jag vet att man inte ska ge upp hoppet om sin framtid. Men jag är JÄVLIGT nära på att göra det. Jag hoppas att alla mina vänner förstår. Snälla kommentera. Jag ser vilka som inte kommentera. Ni som inte kommentera är inte mina äkta vänner.

Så du tycker att jag klagar på dej?