March
Monday 29 November 2010 photo 1/1
|
Vart ska man börja?
Jag föddes den 30 april 1994.
När jag började förskolan fick jag veta att jag hade ADHD och då började jag ta medicin vilket var ett helvete för alla. Om jag inte tog den så kunde jag slå, sparka och bita folk. Alla trodde att jag var helt störd i huvudet. Men efter ett tag började jag själv förstå varför jag var tvungen att ta den. Jag blev mycket lugnare och tryggare. Kunde även fokusera på skolan. Fast där dök även ett annat problem upp nämligen att jag hade problem med vissa ord såsom ng-ljudet och även andra. När jag började i femman blev jag utbytt av min bästa vän. Hon hade hittat en annan som hon var med hela tiden. Men om hennes kompis var sjuk då dög jag helt plötsligt. När jag började i sjuan så hade jag typ inga vänner utan min klass stötte bort mig. Så jag blev helt ensam och utanför. Det hände att jag inte gick och åt i matsalen. Det hände även att jag slogs av tanken på att ta självmord. Men som tur var blev jag vän med två helt underbara vänner. De har hjälpt mig extremt mycket. Sen i åttan blev det ett helvete som heter duga. Nämligen att jag gjorde ett stort misstag som gjorde att jag minste mina underbara vänner. Fast de gav mig en chans till. Jag blev även vän med en helt underbara tjej som jag inte vet vad jag hade gjort om inte hon hade varit där. Sen började jag att bråka med en tjej.
När jag började i nian så fortsatta jag och den där tjejen att bråka ganska mycket. Jag var även väldigt nära på att minsta min allra bästa vän. Men trots allt stannade hon kvar på min sida. Jag blev även vän med några helt underbara vänner. Det värsta med detta var att det gick så fel jag skulle ha lyssnat på mina vänner. Men istället fortsatte jag att hålla på med den där tjejen. Det gick så långt att jag blev skadad och att min kamera gick i sönder. Om en viss person hade hjälpt till istället bara för att låta oss lösa det själva så gick det så långt som det gjorde. Men samtidigt har jag lärt mig en läxa. När jag började på gymnasiet visste jag att jag skulle hitta mig själv igen. Men samtidigt är jag väldigt osäker på mig själv. Därför är jag lite av en ensamvarg. Men visst jag har underbara vänner det vet jag. Men allt det som har hänt. Har satt stora mörka hål i min själ som aldrig kommer att försvinna.
Men ett speciellt tack till en helt underbara Ängel.
Vi är som solen och månen.
Vi är som dag och natt.
Vi är som himmeln och jorden.
Vi är som skratt och grått
Vi är ett tillsammans.
Vi var nära på att förlora varandra.
Men då började jag tänka på hur jag hade bettät mig mot dig. Jag insåg att du betyder alldeles för mycket för mig. Utan dig vet jag inte om jag orkar hålla hoppet uppe. Det är livets mening att det ska vara du och jag.
Tack Helena för att du alltid finns där för mig.
Trots att jag har bettät mig som en idiot.
Jag kommer aldrig att glömma ditt första leende mot mig och ditt skratt.
Comment the photo
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/thehorseeyes/478701708/
Visa toppen
Show footer