29 February 2008
Trailerinspelning & Spelkväll
Nej, nu hade jag varit hemma och tagit det lugnt i en hel dag sedan i onsdags (se den 27:e februari -08), så idag var det dags att sticka in till Törnströmska gymnasiet ännu en gång och sysselsätta sig tillsammans med sina vänner från trakten. Just idag skulle min kollega Hampus till att påbörja inspelningen av en filmtrailer, som han planerat för sedan jag for till Gotland i princip, och med anledning av att han hade erbjudit mig biroll i nämnda trailer kunde jag inte gärna stanna hemma och försitta tillfället att agera framför kameran.
Väl inne på skolan stannade vi till i vårt gamla klassrum uppe på AV-Centralen, där Hampus började samla in den utrustning han skulle komma att behöva medan vi väntade på Jesper och Linus; våra skådespelarkamrater från skoltiden. Så småningom anlände det komiska radarparet till lokalen, och raskt bytte Jesper om till kostym, på det att han skulle kunna agera hårdför agent i scenen som skulle spelas in under förmiddagen. Linus skulle inte spela med i själva trailern, men han hade tagit med ett stycke vital rekvisita för scenen - ett katana. Givetvis kunde han inte springa runt och flasha med det i korridorerna som en annan vettvilling, så därför lät han bära runt det i ett gitarretui som han tagit med sig hemifrån. Lika listigt som praktiskt, skulle det komma att visa sig. Hur som helst, när Hampus ansåg sig redo (efter att ha rullat en "fake-joint" åt undertecknad) begav vi oss till inspelningsplatsen som han valt ut för scenen. Det tog ingen längre stund att ställa i ordning den enkla möblering som vi hade till vårt förfogande, och så snart ljussättningen var till regissören/fotografen/elektrikern Hampus belåtenhet kunde vi börja repetera.
Medan Jesper skulle spela själva huvudrollen i scenen, vilket medförde att han fick bära kostym, hålla i svärdet och agera allmänt cool, så skulle jag spela en tuff vapenhandlare i skinnjacka. Ni som känner mig vet att jag inte ser jättefarlig ut i vanliga fall, men jag måste säga att skinnjackan som jag lånat från min far gjorde en hel del för att bygga upp illusionen. Att jag sedan fick stå och se uttråkad ut med en hoprullad pappersbit i mungipan gjorde ju bara bilden ännu bättre, i min mening. Det var ingen komplicerad scen som skulle spelas in, och så fort vi var färdiga packade vi ihop, tog hissen upp till femte plan och lämnade tillbaka utrustningen innan vi gick på lunch i vår gamla matsal. Efter maten begav vi oss hemåt, där det vankades försenat 20-årskalas för min del. Visserligen är det mer än en månad sedan jag fyllde jämnt, men eftersom jag var på Gotland under själva bemärkelsedagen fick släkten här hemma aldrig någon chans att framföra sina gratulationer. Det blev en enkel, men inte desto mindre gemytlig, middag på kall buffé med mockarutor till efterrätt. Så här i efterhand måste det ha sett lite märkligt ut att jag flydde från min egen fest med brorsans Playstation 2 i en ryggsäck, men faktum är att min dag på Törnströmska gymnasiet ännu inte var till ända ...
Robert; ännu en gammal kollega som jag inte haft möjlighet att träffa på hela veckan, hade hört av sig och berättat att det vankades spelkväll i filmsalen på skolan på kvällen, och självklart var jag inte sen med att köra in till Karlskrona i tid till sammankomsten för att närvara. När jag anlände hade mina kamrater på plats redan hunnit avverka en del titlar, såsom "Zelda: Ocarina of Time," och just när jag steg innanför dörren var Linus och Jesper inbegripna i en rafflande omgång "Donkey Konga." För er som inte är bekanta med den sistnämnda speltiteln kan jag säga att det, mer eller mindre, är Nintendos svar på "Guitar Hero" ... fast med kontroller som liknar kongatrummor. Precis som i "Guitar Hero" gäller det dock att slå på rätt knapp i rätt ögonblick för bästa poäng, och efter att Linus fått nog av spelet för stunden gav jag mig i kast med att trumma loss mot Jesper. Jag ska inte säga att det gick helt uruselt, men i likhet med första gången jag spelade "Guitar Hero" så kände jag mig duktigt bortkollrad när jag missade i princip varenda slag medan Jesper satte "PERFECT" gång på gång. Dock är jag en "duktig förlorare" (vilket skulle bevisas) så det vart inga häftiga bråk efteråt - fastän adrenalinet pumpade ganska så friskt i takt till den rappa musiken i spelet.
En glad nyhet, som kom att prägla resten av kvällen, var att Robert äntligen hade fått råd att köpa sig en Wii! För er som inte känner Robert kan jag berätta att han så länge jag har känt honom har vacklat mellan i princip varenda konsol som finns på marknaden, och ägt flera av dem i olika omgångar, så det kändes betryggande att han äntligen fått fatt i den lilla, vita lådan som stått honom närmast hjärtat sedan den utannonserades. Som ni kan förstå så lät han koppla in den sprillans nya next-genkonsolen så fort vi lagt undan "kongakontrollerna," och på mindre än tre minuter hade han ställt i ordning sensorer, Wii-motes och satt i kontakten för första gången. Jag har själv inte upplevt det sedan jag startade mitt Playstation 2 för första gången, men det är något magiskt över att sätta igång en ny spelkonsol och fixa alla inställningar som gör den personlig. Något som är än mer magiskt är förstås att inviga den genom att spela på den, och kanske är det för att Robert äger sönder oss andra i bowling (om man bortser från hans flickvän, Madde) som han valde Wii-bowling som det första spelet för kvällen. Jag står fast vid mitt beslut att jag ska sträva efter att skaffa ett Playstation 3 någon dag, men jag måste ändå säga att konceptet som Wii:n representerar i grund och botten är helt genialiskt. Att röra på sig medan man spelar är inte bara våldsamt jobbigt, det är förbaskat kul också, och under kvällen betade vi av allt ifrån boxning till baseball i ett rasande tempo. Mot slutet av kvällen; efter tolvsnåret, började visserligen flera av oss tuppa av på olika håll i lokalen, och då var det dags att städa upp och smyga ut i den kalla marsnatten.
Av alla dagar som jag varit hemma över lov från Gotlands folkhögskola måste jag säga att den här har varit en av de bästa, mycket på grund av att man fick en chans att ta ut sina aggressioner på fiktiva polygonboxare på Roberts Wii, men även eftersom jag haft möjlighet att träffa nästan alla mina gamla bekanta från gymnasietiden under ett och samma dygn. Jag tackar så mycket för den genomtrevliga sammankomsten, och jag ser verkligen fram emot att träffa er när jag kommer hem nästa gång, kamrater!
Direct link:
http://dayviews.com/thelemakos/2008/2/29/