March
Thursday 18 October 2012 photo 2/3
|
Förstår mig inte på mammor som förlorat deras barn psykiskt eller fysiskt...
att dom ens orkar kliva upp på morgonen utan barnet vid sin sida
dom döljer den djupa smärtan och fortsätter kriga
Jag minns jag var i kyrkan och gick fram till förbön
där stog en mamma som jobbat för sina barn för lite timlön
Hade två söner som hon älskade högt
men hon minns dendär dagen allt försvann upp i rök
sonen var instängd på rummet hade sagt godnatt för dagen
tänker på det nu, fan jag får kramp i magen!
för sonen var bara 12 år och hade livet framför sig
hade ingen aning om vad som hände på nedervåningen så säg mig
plötsligt fylldes hela hemmet med tung svart rök
pappa sprang uppför trapporna, ville göra ett försök
att rädda sin son men röken var för tung
finns inget i världen som skulle få honom lugn
han hostade i hopp om att få luft till ytterligare ett försök
han sprang in i rummet men det var för mycket tung rök
och än idag han skyller på sig själv, varför dog jag inte för min egen son?
han skickar en blick mot sitt barn som nu ligger på en bår
han har älskat honom högt, inget läker dessa sår
Denna pojke jag pratar om var jag barnvakt till veckan innan han dog
vi hade så kul och skissade, jag såg hur ofta han log
och här stog jag och ville ha förbön men i min egen stillhet bad jag för henne
inget kan dölja denna smärtan varken släkt eller vänner...
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte kunde göra nåt..
R.I.P Christian Haka
Annons
Visa toppen
Show footer