Thursday 8 October 2009 photo 1/1
|
Idag sorterade jag bland alla dokument jag har sparade, och hittade en riktigt välskriven dikt/berättelse, läs och förundras;
Att begå ett brott.
Det var måndag.
Han, hans bror, dem satt i den mörka, fuktiga källaren.
Källaren där små, tröga sinnen lömskt tittar ut från mörkret, iakttar. Små ben springer mjukt över golvet, lämnar avtryck.
”Det sker imorgon” sägs det med flammande ögon.
Armar viftar med yviga gester framför en stor plastbeklädd karta. Namn som ”Huvudentré”, ”Pengaförvaring” och ”Valv” sticker en i ögonen med färglösa bokstäver. En burk pyser till, ut strömmar en besk lukt av alkohol. Sakta dricks innehållet upp, en törstig tunga slickar girigt i sig varje droppe.
Planering.
Planering är verktyget menar mannen.
”Tänk om vi blir tagna?” säger brodern.
En fot flyger ut, ut mot små kroppar som tittar.
”Sabla kryp.” Snabbt förloras intresset för den pågående diskussionen, diskussionen om något på väg att hända, något historieskrivande, lyckat, som olyckat.
Långsamt tystnar rösterna, fantasin sinar, drastiska åtgärder tas. Metall plockas fram, avtryckare oljas, pipor rensas.
Det blir Tisdag.
Barn går till skolan, föräldrar till jobbet.
Bagare till bageriet, kockar till restaurangen.
Och bankdirektörerna till Banken. Sakta kommer världen ut i ljuset, men inte två bröder.
Långa glänsande metallbitar putsas, avtryckare oljas, handtag rengörs, pipor rensas.
Sakta somnar världen igen, den uråldriga cykeln har fulländats än en gång.
Onsdag.
Banktjänstemän suckar och tänker belåtet; ”Det här blir en härlig dag”.
Solen skiner och tittar oskyldigt ner, ner på två bröder. Men dem tittar inte upp.
Två glasdörrar glider upp, två tungt beväpnade män passerar. En skylt lägger slött märke till männen; ”Dem är bröder" tänker den likgiltigt. På skylten står det:
Bank.
Och en annan nyhet;
Jag har köpt Christopher Tins debutalbum <3
Världens bästa musik någonsin.
Det var måndag.
Han, hans bror, dem satt i den mörka, fuktiga källaren.
Källaren där små, tröga sinnen lömskt tittar ut från mörkret, iakttar. Små ben springer mjukt över golvet, lämnar avtryck.
”Det sker imorgon” sägs det med flammande ögon.
Armar viftar med yviga gester framför en stor plastbeklädd karta. Namn som ”Huvudentré”, ”Pengaförvaring” och ”Valv” sticker en i ögonen med färglösa bokstäver. En burk pyser till, ut strömmar en besk lukt av alkohol. Sakta dricks innehållet upp, en törstig tunga slickar girigt i sig varje droppe.
Planering är verktyget menar mannen.
”Tänk om vi blir tagna?” säger brodern.
En fot flyger ut, ut mot små kroppar som tittar.
”Sabla kryp.” Snabbt förloras intresset för den pågående diskussionen, diskussionen om något på väg att hända, något historieskrivande, lyckat, som olyckat.
Långsamt tystnar rösterna, fantasin sinar, drastiska åtgärder tas. Metall plockas fram, avtryckare oljas, pipor rensas.
Det blir Tisdag.
Barn går till skolan, föräldrar till jobbet.
Bagare till bageriet, kockar till restaurangen.
Och bankdirektörerna till Banken. Sakta kommer världen ut i ljuset, men inte två bröder.
Sakta somnar världen igen, den uråldriga cykeln har fulländats än en gång.
Onsdag.
Banktjänstemän suckar och tänker belåtet; ”Det här blir en härlig dag”.
Solen skiner och tittar oskyldigt ner, ner på två bröder. Men dem tittar inte upp.
Två glasdörrar glider upp, två tungt beväpnade män passerar. En skylt lägger slött märke till männen; ”Dem är bröder" tänker den likgiltigt. På skylten står det: