March
Thursday 20 January 2011 photo 1/2
|
~Rawr. Känner mig som sötnosen på bilden.~
Nej, ni behöver inte läsa texten, bara jag som går lite rage, för att jag kan och vill och faktiskt gör det.
Varför känns det som om allt går åt helvete? Varför är jag så jävla förbannad? Det känns jävligt epic kan jag ju säga!
Liksom, först mår jag underbart. Tillbringat måndag kväll - tisdag - onsdag morgon med älsklingen, haft det riktigt trevligt och mer eller mindre bara myst, spelat och kollat på film. Kan det bli mer awesome? Mitt humör var på topp, även om jag hade en lite orolig känsla, men den brydde jag mig inte om, just för att jag mådde så jävla bra!
Sen kommer man tillbaka till Fuckenberg, och direkt känner man hur humöret sjunker.
Det var grymt awesome att träffa alla underbara vänner igen, det var det verkligen, men sen samtidigt, så bara försvinner lyckokänslan jag har haft.
Sen kommer jag att tänka på all jävla skit jag kommer att få när jag kommer hem, och allting. And there it goes! Did you see it? It was my fucking happyface flying the hell away!
Sen åker älsklingen hem, och såklart påverkar det mig väldigt negativt. Jag saknar honom...<'3
Men! Sen umgås jag med Elias, som brukar kunna få mig på bättre humör, men det funkar fan inte! Nej, istället blir jag bara mer och mer förbannad. Plus att han är på pms-humör, så vi smittar väl varandra lite...
Det var länge sen jag var så förbannad som jag var sen när vi skulle åka hem. Inte ens smärta lugnar ner mig, utan det bara spär på allting, som om att hälla fucking bensin på en jävla brasa! Jag grät seriöst av vrede sen (jag gråter när jag blir sur. Extremt störande indeedz), och orkade varken dölja att jag grät, eller åka buss hem. Så jag börjar gå från stan till Skrea med tårarna rinnandes nerför mina kinder.
Ju längre jag kommer, desto bättre börjar idén i mitt huvud att låta... Att bara ta en stol och drämma den i huvudet på någon... Bara någon helt random... Bara få ut all min vrede... Så jävla underbart...
Tror nog det var lite tur att jag knappt möte någon på vägen hem, eftersom det kunde ha slutat illa. Jag måste ha betett mig så underligt att jag verkade vara värsta nerknarkade psykfallet, så någon skulle väl antagligen ha ringt polisen. Inte direkt för att jag brytt mig så mycket, då hade jag i alla fall sluppit gå hem. I alla fall under några fler timmar... Fast då hade jag väl antagligen fått ännu mer skit sen... Fuck that...
Efter att ha traskat på i en timme så börjar jag äntligen svalna. Elden i mitt bröst fryser till is. Då går jag helt plötsligt in i ett iskallt mode. Vilket kan vara till och med ännu värre. Men det var i alla fall tur att jag lugnade ner mig lite så att jag kunde prata normalt och uppföra mig normalt.
Sen när jag kommer hem går jag raka vägen upp till mitt rum. Enda responsen av min mamma är ett "Hej?". Antagligen var hon lite förvarnad av mitt sms, och tänkte rätt och lämnade mig faktiskt i fred. Underbart, hon lär sig... Vet inte riktigt vad jag gjort om hon tvingat mig att komma ner medans hon höll en till föreläsning om ansvar och shiet. Bara för att jag stack hem till Marcus när vi hade en månad, och vi ändå hade studiedag när jag ändå inte skulle gjort annat än att ligga i min säng och slappa. Jag sa ju till och med till henne var jag var?! Herregud! Så när vi smsade så påstår hon att jag är för sjuk för att åka hem till Marcus! Hur sjukt är inte det, jag är tillräckligt frisk för att gå i skolan och hålla på, men tillräckligt sjuk för att inte åka hem till Marcus och mer eller mindre bara slappa med den person som alltid får mig att må så sjukt jävla bra. Logiken? Jag vettefan...
Nu har jag tack och lov lugnat ner mig lite mer, även om jag inte riktigt är... Jaa... Lugn.
Ville bara klaga lite och skriva av mig... Jag blir så jävla sur verkligen! Jag blir så jävla sur på mamma som inte verkar fatta att det är fullt normalt att umgås med sin pojkvän mer än bara i skolan och lite efter när man är sjutton, snart arton! Jag blir så jävla sur på henne när hon fortsätter att se mig som sin lilla flicka, och vill beskydda mig från allting. Ursäkta, men man måste faktiskt få lära sig av sina egna misstag?! Hur ska jag annars överleva i livet sen när jag måste konfrontera världen på riktigt och flytta ut och så vidare?! Mamma, du kan inte skydda mig från att såras genom att försöka hålla mig borta från personen jag älskar, för då kommer det att sluta med att det är du själv som sårar mig! Och det kommer nog att svida en hel del...
Seriöst... Jag är jävligt trött nu... Kan verka som en onödig text, men jag behövde få ur mig lite...
Och ingen kan komma och säga att jag inte har något att klaga på!
Jodå, jag har mat för dagen, ett hem, rätt mycket av alla saker jag vill ha, underbara vänner, en fantastisk pojkvän, men det betyder fan inte att jag inte kan må dåligt. Se det som i-landsproblem om ni vill, men nu råkar det vara så att jag faktiskt lever i Sverige, så varför skulle jag kunna ha u-landsproblem? Eftersom jag inte bor i ett u-land, så måste jag ju ha i-landsproblem? Eller? Är inte det logiskt? Och detta är mitt lilla i-landsproblem. Fuck off.
Att vara en hormonstinn, psykiskt störd tonårstjej med pms måste ju bara vara awesome! Eller?
Nej, ni behöver inte läsa texten, bara jag som går lite rage, för att jag kan och vill och faktiskt gör det.
Varför känns det som om allt går åt helvete? Varför är jag så jävla förbannad? Det känns jävligt epic kan jag ju säga!
Liksom, först mår jag underbart. Tillbringat måndag kväll - tisdag - onsdag morgon med älsklingen, haft det riktigt trevligt och mer eller mindre bara myst, spelat och kollat på film. Kan det bli mer awesome? Mitt humör var på topp, även om jag hade en lite orolig känsla, men den brydde jag mig inte om, just för att jag mådde så jävla bra!
Sen kommer man tillbaka till Fuckenberg, och direkt känner man hur humöret sjunker.
Det var grymt awesome att träffa alla underbara vänner igen, det var det verkligen, men sen samtidigt, så bara försvinner lyckokänslan jag har haft.
Sen kommer jag att tänka på all jävla skit jag kommer att få när jag kommer hem, och allting. And there it goes! Did you see it? It was my fucking happyface flying the hell away!
Sen åker älsklingen hem, och såklart påverkar det mig väldigt negativt. Jag saknar honom...<'3
Men! Sen umgås jag med Elias, som brukar kunna få mig på bättre humör, men det funkar fan inte! Nej, istället blir jag bara mer och mer förbannad. Plus att han är på pms-humör, så vi smittar väl varandra lite...
Det var länge sen jag var så förbannad som jag var sen när vi skulle åka hem. Inte ens smärta lugnar ner mig, utan det bara spär på allting, som om att hälla fucking bensin på en jävla brasa! Jag grät seriöst av vrede sen (jag gråter när jag blir sur. Extremt störande indeedz), och orkade varken dölja att jag grät, eller åka buss hem. Så jag börjar gå från stan till Skrea med tårarna rinnandes nerför mina kinder.
Ju längre jag kommer, desto bättre börjar idén i mitt huvud att låta... Att bara ta en stol och drämma den i huvudet på någon... Bara någon helt random... Bara få ut all min vrede... Så jävla underbart...
Tror nog det var lite tur att jag knappt möte någon på vägen hem, eftersom det kunde ha slutat illa. Jag måste ha betett mig så underligt att jag verkade vara värsta nerknarkade psykfallet, så någon skulle väl antagligen ha ringt polisen. Inte direkt för att jag brytt mig så mycket, då hade jag i alla fall sluppit gå hem. I alla fall under några fler timmar... Fast då hade jag väl antagligen fått ännu mer skit sen... Fuck that...
Efter att ha traskat på i en timme så börjar jag äntligen svalna. Elden i mitt bröst fryser till is. Då går jag helt plötsligt in i ett iskallt mode. Vilket kan vara till och med ännu värre. Men det var i alla fall tur att jag lugnade ner mig lite så att jag kunde prata normalt och uppföra mig normalt.
Sen när jag kommer hem går jag raka vägen upp till mitt rum. Enda responsen av min mamma är ett "Hej?". Antagligen var hon lite förvarnad av mitt sms, och tänkte rätt och lämnade mig faktiskt i fred. Underbart, hon lär sig... Vet inte riktigt vad jag gjort om hon tvingat mig att komma ner medans hon höll en till föreläsning om ansvar och shiet. Bara för att jag stack hem till Marcus när vi hade en månad, och vi ändå hade studiedag när jag ändå inte skulle gjort annat än att ligga i min säng och slappa. Jag sa ju till och med till henne var jag var?! Herregud! Så när vi smsade så påstår hon att jag är för sjuk för att åka hem till Marcus! Hur sjukt är inte det, jag är tillräckligt frisk för att gå i skolan och hålla på, men tillräckligt sjuk för att inte åka hem till Marcus och mer eller mindre bara slappa med den person som alltid får mig att må så sjukt jävla bra. Logiken? Jag vettefan...
Nu har jag tack och lov lugnat ner mig lite mer, även om jag inte riktigt är... Jaa... Lugn.
Ville bara klaga lite och skriva av mig... Jag blir så jävla sur verkligen! Jag blir så jävla sur på mamma som inte verkar fatta att det är fullt normalt att umgås med sin pojkvän mer än bara i skolan och lite efter när man är sjutton, snart arton! Jag blir så jävla sur på henne när hon fortsätter att se mig som sin lilla flicka, och vill beskydda mig från allting. Ursäkta, men man måste faktiskt få lära sig av sina egna misstag?! Hur ska jag annars överleva i livet sen när jag måste konfrontera världen på riktigt och flytta ut och så vidare?! Mamma, du kan inte skydda mig från att såras genom att försöka hålla mig borta från personen jag älskar, för då kommer det att sluta med att det är du själv som sårar mig! Och det kommer nog att svida en hel del...
Seriöst... Jag är jävligt trött nu... Kan verka som en onödig text, men jag behövde få ur mig lite...
Och ingen kan komma och säga att jag inte har något att klaga på!
Jodå, jag har mat för dagen, ett hem, rätt mycket av alla saker jag vill ha, underbara vänner, en fantastisk pojkvän, men det betyder fan inte att jag inte kan må dåligt. Se det som i-landsproblem om ni vill, men nu råkar det vara så att jag faktiskt lever i Sverige, så varför skulle jag kunna ha u-landsproblem? Eftersom jag inte bor i ett u-land, så måste jag ju ha i-landsproblem? Eller? Är inte det logiskt? Och detta är mitt lilla i-landsproblem. Fuck off.
Att vara en hormonstinn, psykiskt störd tonårstjej med pms måste ju bara vara awesome! Eller?
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 20 Jan 2011 14:51
<3
Cheewiie
Thu 20 Jan 2011 07:13
jag känner att jag inte har en aning om vd jag ska skriva, så jag kör på en vanligt hjärta..
<33333
<33333
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tiggidragon/482920788/
Visa toppen
Show footer