March
Monday 27 June 2011 photo 1/1
|
Nu, såhär i natten, kommer jag att tänka på ett minne.
Ett väldigt gammalt minne.
Två små pojkar på en buss - en med rakblad, en utan.
Pojken med rakbladen demonstrerar genom att skära genom papper och dylikt, och den andre pojken ser fascinerat på.
Sen, helt plötsligt, så skär pojken utan rakblad sig.
Jag kommer inte ihåg hur det gick till, jag kommer bara ihåg att pojken rycker till, och blodet börjar rinna.
Och det slutar inte rinna.
Det bara rinner och rinner, i flera minuter, fastän att pojken försöker stoppa det.
Och tillslut, så lyckas han.
Jag kommer ihåg att jag beundrade de rakbladen. Så otroligt vassa. Så otroligt vackra.
Och även idag så beundrar jag de rakbladen. Men idag, idag så åtrår jag dem.
Jag åtrår dem starkt, och jag åtrår dem hett.
För om jag hade dem, då hade jag kunnat skära djupa sår som aldrig skulle sluta blöda. Ingen skulle kunna hindra det.
Och jag skulle kunna skära ut mitt hjärta, hålla det pulserande i min hand, och äntligen då slippa all smärta det orsakat mig.
Och när jag ligger där, i en pool av mitt eget blod, med mitt eget hjärta i handen, då hade jag skrattat.
Jag hade skrattat åt det bräckliga livet.
"Jag är inte det enda patetiska här. Men nu flyr jag. Nu rymmer jag till ett annat ställe, ett ställe där jag inte behöver känna mer. Där allting bara är lugnt och stilla. Ingen mer smärta, ingen mer sorg. Ha! Du kan inte fängsla mig mer!"
Det hade jag sagt, medans jag skrattat och stirrat livet i vitögat.
För jag orkar inte med det mer. Att vara stark, för min skull, för allas skull.
Mitt hjärta är så sargat nu. Det är för trasigt.
Jag önskar att allt kunde bli som förr. Att jag kunde gå tillbaka i tiden, och inte behöva träffa alla människor jag träffat. Jag älskar er allihopa, men för min egen skull, så kanske det hade vart bättre om jag inte hade träffat er. kanske för er skull också.
Jag var en helt annan person förut. Men nu har jag utsatts för mobbning, svek, falskt hopp och lögner så att det räcker för en livstid, och det har förändrat mig. Och jag kan inte direkt säga att jag är stolt över vad som blivit av mig.
Jag har misslyckats på ett flertal olika plan.
Alla ni säger att jag är så snäll och underbar. Det är bara lögner.
Jag är bra på att lyssna. Det är sant. Varför behöva prata när andra kan göra det åt mig?
Jag försöker hjälpa folk. Också sant. Men merparten av gångerna, så misslyckas jag, och förorsakar större smärta än vad som hade vart nödvändigt.
Ingen lyssnar på mig, så varför inte lyssna på de som pratar istället?
Jaa, denna text är mina djupaste tankar. Detta är nog så djupt någon någonsin kommer att komma inunder mitt skinn, mitt försvar, mitt sinne. Jag tror aldrig att jag vart såhär ärlig förut.
Jag bär på så många hemligheter, som ni inte har en aning om! De flesta utav er skulle antagligen bli skrämda om ni fick veta de allihopa. Och det är ingen idé i att försöka pressa ur mig dem - de är något jag tänker ta med mig i graven.
Egentligen, så är jag riktigt hemsk. Jag förstår bara inte varför ingen har märkt det än. Det är så underligt.
Kanske gör ni som min mamma? Blundar för det dåliga, blundar för det ni inte vill se?
Då önskar jag er lycka till, för tillslut kommer ni att se det. Och jag hoppas att det inte kommer att bli för smärtsamt...
Ett antal personer har sagt till mig att jag aldrig slutar att förvåna, att överraska.
Det är sant. Men det beror på att ingen egentligen känner mig så jätteväl.
Även om jag verkar prata om allt och inget, och öppna mitt hjärta för er, så är det inte riktigt sant. Ni får aldrig erfara mörkret som lurar där också. Det vill jag helst bespara er.
Det var därför jag beslutade mig om att bli stark. Det var därför jag beslutade mig för att inte lägga upp en massa depptexter hela tiden.
Jag vill bespara er en massa onödig smärta i era egna svårigheter.
Men det börjar bli så svårt nu.
Jag orkar inte hänga med längre.
För mycket händer, för mycket har hänt, och jag orkar inte med det.
Jag tänker dra mig undan nu, för att begrunda saker, för att låsa in saker, för mitt egna bästa. Jag tänker släpa en massa saker, låta det ligga kvar bakom mig, eftersom jag inte orkar handskas med det nu. Jag vet inte om jag någonsin orkar handskas med det. Det är för mycket svek som ligger där. Svek jag aldrig trodde jag skulle råka ut för.
Och kom nu inte med någon bullshit om att det inte alls är såhär, att jag faktiskt är en fantastisk och underbar person, att jag är stark och klarar av allt. För det är bara ren lögn.
Jag vet var mina gränser går. Jag har insett det.
Ni känner mig inte tillräckligt ordentligt för att kunna bedöma ifall jag är underbar eller inte, så försök inte ens att övertala mig.
Det bara är så.
Jovisst, alla faller och har sina mörka stunder, men detta är inte något utav det. Detta är verkligheten som hinner ikapp mig.
Jag har gått omkring och blundat för det för länge nu, jag har sprungit ifrån sanningen för länge.
Och nu är den här, den bultar på min dörr, är påväg in. Och jag kan inte stoppa den. Jag har inget annat val än att stoppa den. Och det är dags att äntligen handskas med den nu.
Så förlåt mig, allihopa. Förlåt mig.
Jag älskar er. ~
Förlåt för den här osammanhängande, långa texten, men det var dags nu. Det var helt enkelt bara dags nu, och detta var det enda sättet jag kunde berätta lite på.
Lita inte på mitt leende.
Lita inte på mina tårar.
Lita inte på något.
Mina barriärer är tjockare och starkare än vad ni tror, och min själ är mer förvriden än vad ni någonsin kommer att ana.
Jag bär en sargad mask, men den avbildar fortfarande inte den verkliga personen.
Den riktiga Matilda Emelie Michelle Månsson.
Knappt ens jag vet vem hon är längre...
Annons
Comment the photo
Tiggidragon
Tue 26 Jun 2012 00:53
@Melflickan
Wow. Ibland överraskar jag mig själv med så sjukt vackert skrivna texter. Jag kan knappt förstå att det är jag som skrivit denna sorgsna klump av ord, och lyckats forma det till något så... Fantastiskt. Även om det gör lite ont i mig att läsa det, och minnas den forna jag, så... Wow.
Wow. Ibland överraskar jag mig själv med så sjukt vackert skrivna texter. Jag kan knappt förstå att det är jag som skrivit denna sorgsna klump av ord, och lyckats forma det till något så... Fantastiskt. Även om det gör lite ont i mig att läsa det, och minnas den forna jag, så... Wow.
Melflickan
Tue 26 Jun 2012 16:46
Jag kommer aldrig att sluta lyssna på dig. <3 Du skriver riktigt bra.
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tiggidragon/492211156/
Visa toppen
Show footer