~I want to be kissed in the rain, dear...~


Jag har haft så magiska nätter nu, att det är helt otroligt...
Jag har sett stjärnor falla, jag har kurat ihop mig under paraply, jag har skrattat åt saker som knappt ens är roliga, jag har blivit skrämd halvt till döds av saker som inte ens är läskiga på dagen (okay, vissa), jag har dansat, jag har lyssnat på musik, jag har sprungit i djupa pölar genom ösregn, jag har letat efter en våldtäktsman i skogen, jag har kramat våldtäktsmannen och dansat honom frisk, jag har legat på asfalten och sovit och lyckats göra ett blött avtryck på marken, jag har kramats varm, jag har blivit attackerad av en zombieskalbagge och hans kompanjon spindeln, jag har druckit avslagen cola, jag har (nästan) snackat med 30skyltar, och jag ska snart krama en 30skylt, jag har lekt, jag har brottats, jag har vunnit, jag har blivit innesluten i en vattencirkel som jag lyckades ta mig ur, jag har önskat att solen aldrig någonsin mer ska gå upp...
Jag har saknat folk så att det gör ont i hjärtat.
</3
Men fortfarande, så sjukt underbart.
Och snart kommer det att vara över...

På onsdag börjar jag skolan igen, men jag vill inte tillbaka dit...
Jag vill sova hela dagarna, och dansa hela nätterna.
Men allra mest vill jag nog ha en egen lägenhet!
För då kan jag göra som jag vill, då kunde jag ha gått ut idag igen...
Jag längtar tills jag har råd med en lägenhet...



~
I wish you where here.
When I see you're face is when I come alive.
Let's not say goodbye,
you make me feel alive.
Take me away,
far away from here.
Do you wish you were here?
~
"Och pölar efter våldtäktsmän som legat och gosat!"

Det hade vart så trevligt.. Att inte behöva anpassa sig till alla andra, utan kan komma och gå som man själv vill, göra vad man själv vill...

Precis.. åh, det hade varit en sådan jävla lättnad..<3

Jag vet, så fantastiskt underbart! Jag hade inte heller behövt ljuga så mycket för mamma som jag gör nu..<3

Säger samma sak, eller framförallt undan hålla massa saker. Jag hade kunnat vara mer fri.

Vad ljuger du om för henne då..?<3

Precis! Fri som en fågel, beslutar allt på egen hand...

Tja, natten mellan söndag och måndag så var jag ute till sju på morgonen, och jag sa att jag skulle träffa en kompis med killproblem, när jag träffade en kille istället... Och så säger jag att jag ska på filmkväll eller liknande, även om jag ska supa mig full... Och så tror hon att jag slutat röka helt, även om jag inte gjort det...<3

ååh.. jag förstår.. <3
Jag önskar att man slapp sånt där. Jag brukar säga till min mor att jag ska hit och dit, men istället åker jag någon helt annanstans. Hate it.
Fan vad jag vill flytta ut. Jag vill bara bort härifrån. Jagvill ha min egna underbara lägenhet..<3

Yeah..<3
Jo, samma här. Det är irriterande att inte ens kunna vara riktigt ärlig i sitt egna hem. Det suger.
Samma här, samma här! Jag vill ha ett jobb som är perfekt för mig, så jag kan ha en stadig inkomst, och bo i min egen lägenhet... Och jag vill ha gått ut skolan redan! Jag orkar inte med den skiten!<3

Känner likadant på allt det där. Jag vill inget hellre än att få jobba skiten ur mig typ på ett jobb som jag verkligen klarar av! Jag vill inte gå i skolan, jag vill vara klar. 2 hela jävla år kvar. Fattar inte hur jag ska orka. Jag vill bara få jobba och flytta till en egen lägenhet... <3

Jag har detsamma, jag har också två år kvar, om inte mer, ifall jag måste börja på högskola och en massa sådan skit. Men det kommer jag aldrig att orka med, det är för mycket... Ett perfekt jobb, och en underbar lägenhet som jag kan göra perfekt för mig själv!<3

Jag har minst två år kvar. Om jag lyckas gå i skolan har jag två år, (jag orkar verkligen inte med högskolan.) om jag misslyckas så har jag ju ännu mer. Vet inte hur fan jag ska orka, hur jag ska klara av nånting av det. Jag vill bara få jobba, och få flytta hemifrån till en vacker lägenhet, typ en tvåa. Då hade jag varit så jävla glad. Så fri. Så stark. Och bara få inreda massor själv och bara.. vara jag? <3

Samma här, exakt samma här! Jag var så sjukt jävla nära på att komma så nära kanten till att ta livet av mig när jag gick på teknik, och därför bytade jag ju, men allt blev bara helt jävla huller om buller, och det blev nästan ännu värre, jag var knappt något i skolan, och när jag väl var där var det mest för att träffa alla kompisar liksom. Alla mina betyg har droppat i botten, och allt är bara ett jävla helvete. Men det jag allra helst är att kunna ta mig ur det helvetet, så att jag kan få ett bra jobb, och kunna uppfylla alla mina drömmar, som att få flytta till min egen lägenhet, och äntligen få skapa min egna inredningsstil! Som du sa, bara vara jag, liksom<3

Förstår precis! Min skolgång har ju varit helt kaotiskt redan från 2a klass. Jag blev ju så brutalt mobbad redan då och sen slutade jag gå regelbundet i skolan redan i 6an. Sen i 9an gick jag sista månaden och fick 3 stycken G och 1 VG. Kom in på Mediaprogrammet på Munkebäcksgymnasiet. Gick där i 2 månader (med massor av skolk) sen klarade jag inte av mer. Struntade i det, men har varit inskriven där ända tills nu. Och nu tar de ju bort Mediarprogrammet i höst, så nu lägger dom över mig på estet programmet istället. Där jag nu återigen ska försöka gå i skolan. Denna gång behöver jag inte börja 1an igen iallafall. Utan jag kan hoppa direkt in i 2an. Vilket känns skönt som fan. Men ändå, så lite rutin och schema och läxor som jag haft under mitt liv, det går bara inte? Rutin är ingenting jag klarar av . Alls. Med någonting. Förstår inte hur jag ska orka! Bara det att ta mig upp på morgonen känns helt jävla omöjligt..

Jag vill bara klara av denna skiten och hoppa över det och bara få jobba, känna mig lägenhet omkring mig, inreda vackert. Det vore så fantastiskt.. skönhet i min miljö, mina kläder, mig själv, skönheten hos Tobie och i falkenberg. Jag vill bara få känna det där varma och helt underbara som jag faktiskt vet existerar. Det är bara en helvetes lång tid kvar tills jag når mina drömmar.. <3

Samma här, jag umgicks som mest med två personer, men annars var det antingen jag ensam, eller jag och en kompis, båda var mobbade. Jag skolkade aldrig under hela låg, mellan- eller högstadiet, men jag gjorde typ aldrig läxor, eller pluggade eller någonting, jag bara flöt med, typ. Sedan började jag på gymnasiet, och det fanns ingen hålhake som höll kvar mig i skolan. Jag kunde springa omkring så mycket jag ville utan att få kvarsittning, bara jag var på tillräckligt många lektioner för att fortfarande få pengar, men jag behövde ju inte göra något. Bara sitta där och kladda och smsa med folk. Och sedan helt plötsligt förra hösten blev allt bara för mycket och jag bröt ihop helt plötsligt, berättade om mina problem för en lärare, blev slussad till sjuksköterskan och sedan till UPM, och hittade en utväg. Jag bytade, men mitt i läsåret, och allt blev bara konstigt, eftersom jag redan läst klart vissa kurser, men saknade andra, och inte en jävel hade koll på något, så jag började bara skita i allting... Jag tror inte jag kan börja bli "den lilla duktiga flickan" nu igen, när jag fallit så jävla hårt. Jag klarar knappt av att ens gå upp innan klockan nio på morgonen, och min medicin hjälper knappt ens, och jag får inte tillräckligt med sömn, för min kropp fattar inte när jag ska sova och inte sova, när jag ska äta och inte äta. Som sagt, ett rent jävla helvete, särskilt med alla andra jävla överpresterande idioter som ser ner på en, som inte fattar ett skit om hur det faktiskt är, som ser en som svag bara för att man inte alltid orkar med, som ser en som lat bara för att man ibland inte ens klarar av att ta sig upp ur sängen...
Jag vill ta mig igenom detta helvete, få jobb, få pengar, kunna känna mig riktigt vacker tillslut, och leva mitt egna liv. Inte det liv som alla andra tycker jag borde leva, inte det liv som alla andra designar till mig, utan mitt egna liv, så som jag vill ha det!<3

Förlåt för wall of text of hate, det bara började rinna ur mig, och jag kunde inte hindra mig själv tillslut...

Det där med sömn och gå upp på morgonen känenr ajg likadant. Jag kan knappt gå upp klockan 11 om jag verkligen försöker. Jag hatar det. Hatar allt det där med sömn och mat. It sucks så jävla mycket. Jag har tagit så mkt olika mediciner och skit, ingenting fungerar. Nu vill mor min att jag ska börja med sömnmediciner igen. Jag kommer säkert bara överdosera återigen. Skitsamma. Don't really care. Jag klarar ingenting av rutinerna och allt.. blä!

Jag är glad att det inte finns så många idioter som ser ner på mig längre, de vet att jag inte klarar någontigng nästan, de vet att jag är svår, krånglig, komplicerad och helt jävla patetisk ibland. De vet om att jag inte orkar gå upp på morgonen att jag inte klarar av att bara sitta och lyssna på en lärare i flera jävla timmar och ah. Jag har varit så tydlig med mina gränser. Tydlig med att det är såå mycket jag inte klarar av att göra! Men ja.. ajg känner mig svag. Så jävla ofta. Så svag och löjligt och patetisk.

Jag vill också ha det. Mitt liv. Mitt egna. Jag vill designa livet och min egna verklighet precis så sjag vill ha det. Jag vill ha pengar, ha min lägenhet, mitt jobb, jag vill känna mig vacker, jag vill operera mig, även fast andra hatar tanken på att jag ska göra det. Jag vill göra allt det som JAG vill göra. Det JAG drömmer om. Åh.. Wall of text från min sida med, helt klart. Ehe. Det blir så! Du behöver inte ursäkta dig, jag är glad att du delar med dig av detta till mig. Jag känner att vi kan prata om så massor av mycket om allt möjligt! <3

Nej, på helger och lov så går jag typ aldrig upp före klockan ett på dagen, det funkar bara inte. Och sedan ibland går jag omkring och småäter hela tiden, och så plötsligt vissa dagar så kan jag inte äta överhuvudtaget, och det är så jävla irriterande. Jag hade sömnmedicin innan, men så visade det sig att de var för starka för mig eller något, så jag fick inte fortsätta med dem, även om de knappt ens funkade, och det är sömntabletter jag behöver liksom. Och mina antidepressiva, man ska inte ta dem om man "har tankar på att skada sig själv eller ta livet av sig", vilket är precis mitt problem, så jävla sjukt egentligen. Jag orkar inte ens ta den längre, jag har inte tagit den på några veckor nu, och det är precis som när jag tog medicinen liksom.

Jag har inte kommit så långt än, mamma suckar fortfarande varje gång jag gråtandes på golvet skriker åt henne att lämna mig ifred, och hon fattar inte ett skit, och alla i skolan förväntar sig att jag ska klara av att göra allting hela tiden. Som på mitt sommarjobb, jag jobbade en dag, mer klarade jag inte av, och alla tycker att jag är så jävla mesig och att jag borde försökt minst en vecka till innan jag bestämde mig för att sluta, men det funkade inte. Suicidal gamlingar gör mig suicidal, det funkade bara inte, och jag kände mig så jävla patetisk när jag inte klarade av mer än en dag. Inte ens pengarna kunde locka tillbaka mig, kände mig så jävla hemsk...

Precis, ingen annans illusion av vad som är perfekt, utan ett liv jag kan vara stolt över, som jag kan må bra i. Men du ska få göra vad du vill för att få känna dig vacker, precis vad du vill! Jag vill bara bli av med alla jävla skönhetsfläckar och skit så att jag äntligen kan se mig själv i spegeln och säga "Vad söt jag är!" och tro på folk när de säger att jag är söt/vacker/sexig/snygg. För det gör ajg inte nu, jag är så jävla osäker på allting, men jag orkar inte med det längre. Det tär så jävla mycket på allting, och bara... Jaa, det blir bara skit av allting... Och inte tvingas jaga andras drömmar, att få höra att någon är stolt över en för att man har lyckats fånga sin egen dröm... Eller bara lyckats ta ett litet kliv framåt i livet, ett litet kliv framåt i sitt välmående.. Jag vill höra mamma säga "Jag är så stolt över dig, över att du lyckats ta dig ur allting och skapat en fin framtid för dig själv." Men hon ser det inte så, hon ser mig som lat...
Precis, det blir så! Och det är så skönt att kunna snacka med dig, verkligen! :> det känns skönt att ha någon som förstår allting! Nu har jag... Fem personer som förstår mig, och det är fantastiskt! Fram tills för ungefär två år sedan, så hade jag noll, och nu har jag fem! Helt otroligt c: <3

Jag förstår preeecis vad du menar med maten och medicinerna. Jag småäter hela tiden, samtidigt som jag ibland svälter mig själv, ibland lever jag bara på te och ah. Massa sånt skit! Medicinerna är cp. Antidepp fungearr inte för mig. Vad för sort jag än provat och hur länge jag än tagit dom, hur hög dos jag än haft, det går inte. Själv med sömnmedicinen. Jag behöver theralen och propavan. men bup försöker tvinga mig att välja antingen eller. Vilket suger. Propavan får mig att sova, men jag sover bara 6 timmar med dom. Tar jag bara theralen så somnar jag inte men sover tillräckligt länge när jag väl somnar tillslut. Så ja. Jag har provat ta dom tillsammans och det fungerade perfekt för mig! fan jag blir så besviken på bup. Jag skulle också behöva medicin som jag tar vid tillfällen då jag vill skada mig själv eller vill ta livet av mig. Vid akut medicin helt enkelt!

Jag förstår det där med sommarjobbet också, jag har ju haft massor av olika praktikplatser, jag misslyckas jämt. En gång praktiserade jag 7 veckor på ett bageri, missade typ hälften kändes det som, skämdes som fan, mådde jättedåligt under hela tiden jagvar där, jag HATADE att vara där. Jag ville bara få jobba. Jag var deprimerad konstant där. Sprang oftadärifrån och skar mig om och om igen. Fick skäll från olika håll och kanter för att jag inte klarade det. Men åh. Sen en prakikplats i 4 veckor som jag hatade också, struntade i att gå dit massor av gånger, även när jag får skjuts dit och allt möjligt. Fan alltså. Tidiga morgonar är inte min grejj. Sen också så hade jag en praktikplats på ett Café, jag kunde stannat där inprincip hur länge som helst, jag klarade två dagar på 4 veckor. (På alla praktikplatserna hade jag bara 2 timmars arbete per dag. Inte ens 5 dagar i veckan.) Jag var så jävla värdelös. Så misslyckad. Så svag. DET ÄR OMÖJLIGT med rutiner Jag klarar det bara inte.

Åh, massa text. Jag blir helt slut!

Jaa, precis, vissa veckor så överlever man på minsta möjliga, och vissa veckor kan man bara inte få nog med mat! Så konstigt! Jag går på Setralin just nu, men den dosen jag hade funkade fan inte, jag hade minst lika djupa dalar med den som utan den... Men sedan vill jag samtidigt inte berätta att den inte funkar, för eftersom det är den som är rekommenderad av en läkare till mig, så funkar den inte, och det känns bara... Fel... Typ? Sömnmedicinen som jag hade innan är egentligen en allergimedicin, så den gör mig bara lite småsömnig, men inte tillräckligt för att jag ska kunna somna och sova hela natten. Det är likadant varje natt, jag sover så jävla lätt och vaknar hela tiden och vänder och vrider mig. De enda gångerna det inte vart så har vart när jag fått hostmedicin som knockat mig, eller när jag har sovit med Marcus. Inte ens när jag supit halva natten kan jag sova ordentligt sedan. Min läkare på vuxenpsyk sade att om jag kände för att skada mig någon gång så ska jag dra en isbit över huden, eftersom "det gör ont, men lämnar inga spår". Han ljög, det funkade inte. Och första gången jag var på BUP föreslog hon jag var hos då att jag skulle använda en gummisnodd, vilket jag anser är oprofessionellt av henne. Hon ska inte ge mig nya vapen mot mig själv! Akutmedicin som funkar hade vart så otroligt bra... Men det är inte mycket som hjälper, inte ens min kärlek för Marcus kunde rädda mig ibland, då när vi var ihop...

Det är så svårt att hitta något som passar en! Som när man skulle praoa i skolan, och jobbade på Ica eller i någon liten kiosk, och man hatar det, och man vill bara därifrån, men på den tiden så var man hela tiden övervakad, och fortsatte bara sätta den ena foten framför den andra, även om man mådde så dåligt i slutändan. Men nu efter att ha försökt om och om igen, så ger man upp och orkar fan inte försöka längre, så fort man märker att det inte funkar, så vet man att man kommer att ge upp tillslut, så varför inte ge upp direkt... Men besvikelsen och hånet som man får från andra, som man fick från mamma, det är så jävla hemskt... Inte nog med att man trycker ner sig själv, utan man får höra utifrån att man inte duger något till, och det gör det bara ännu värre, och så slutar det med att man super sig redlös och hånglar med första bästa person, eller ligger i sängen hela tiden och ignorerar världen. Så jävla hemskt...

Mina fingrar börjar göra ont, för jag har skrivit så mycket, och min huvudvärk har blivit värre efter att ha fått koncentrera mig så mycket, men det är så trevligt att låta allting rinna undan lite i åtminstone en natt!

Jag har också tagit Sertralin, och Citralopram och Fluoxetin (stavning?). Ingenting har fungerat. Det är verkligen.. sämst!

Jag hatar när de säger det där med isbiten. Det fungerar inte överhuvudtaget. det är bara störande, kallt, blött och jobbigt. Usch! Gummisnodd är ju så idiotiskt också, har hört det med! Så jävla dumt! Fungerar inte överhuvudtaget. Akutmedicin är något jag verkligen tror att jag behöver.. ska be om atarax nästa gång jag är på bup. Mja!

Även fast jag är lycklig med Tobie så bryter jag ju ihop totalt flera gånger varje vecka. Nästan varje natt. Även ibland mitt på dagarna. Jag önskar det fanns något bättre botemedlen mot allt mitt kaos..

Jag börjar också få ont i fingrarna, haha och jag är så satans hungrig så det är inte klokt. Men det är så fint att få prata med dig. Men fattar itne varför vi inte skriver på msn istället, lättare då, för då skriver man inte så mycket på enoch samma gång, haha. Vi är.. eh.. för trötta och hungriga för att tänka klart helt enkelt. <3

Verkligen!

Precis, man vill inte ha den känslan, det är fel känsla... Och det funkar inte överhuvudtaget! Gummisnodd funkar lite faktiskt, men hon ska som sagt inte ge mig ett till vapen, det är bara idiotiskt... Jag hade Atarax som sömnmedicin...

Det var likadant när jag var ihop med Marcus, jag var så sjukt lycklig, men samtidigt var det under en period som jag mådde som sämst, jag gick ner tio kilo och var nästan alltid djupt under ytan. Den enda gången jag var riktigt lugn och kunde andas ordentligt och verkligen kunde kalla mig själv helt och fullt "lycklig", det var när jag låg i hans famn. Och eftersom han bor flera mil ifrån mig, så var det inte ofta det hände... Och jag tror det kan bli likadant om jag blir ihop med någon annan, det är därför jag är så rädd för att bli kär i någon igen, även om jag verkligen vill det, för jag vill inte lägga mitt dåliga mående på den personen...

Hee hee, jag somnade, även om jag var så hungrig att det gjorde ont i magen... Precis, det känns så skönt! Det hade nog vart lättare att skriva på msn, jaa... x) Precis! Dock är jag fortfarande det... :/ men nu äter jag iaf!<3

Jag förstår vad du menar, men samtidigt.. Jag är lyckligare nu än jag någonsin varit tidgare, Tobie har verkligen ändrat mitt mående så enorm så det är alldeles obeskrivligt. Jag brukar aldrig må så bra som jag gör ibland. Jag hade liksom inte ens upplevt sådan ren lycka som jag gör nu med Tobie varenda gång jag ser honom. Fan vad jag saknar honom. Det är löjligt att man kan sakna någon såhär mycket.

Jag har fortfarande inte ätit så jag är skithungrig. finns inget att äta hemma heller , ehe.. blir väll te igen då I guess. Jag kommer gå ner i vikt, haha. Great ..

Jag var så otroligt lycklig med Marcus, och han ökade mitt självförtroende, och jag tror det är därför som jag har lyckats att inte falla lika hårt längre, och inte skadar mig lika mycket längre, och det känns bra, men nu har han sårat mig igen, och jag är inne i en ny svacka, så jag vet inte hur det kommer att bli... Jag förstår dig, och det är inte löjligt :) verkligen inte!

Jag äter cornflakes utan mjölk och oboy och kiwi, det är gott... Fast det är inte jättemycket mat... Så jag kommer väl också gå ner i vikt...

Ååh.. låter jobbigt, men.. ah.. Berätta vad som hänt?<3

Oboy hade jag velat ha nu.. men mor tog sista oboypulvret igår. Vi har verkligen ingen frukt, inga grönsaker, och bara.. det finns verkligen ingenting! ><

Jag har fått veta av ett antal olika personer att han var otrogen mot mig då när jag var borta på skidsemester, bara några dagar innan han gjorde slut med mig. Så jag frågade honom om det, och han sa att han inte var säker, men han tror att han inte var det, för han kommer inte ihåg något överhuvudtaget från den dagen... Men jag är inte säker på om han ljög eller inte, så jag funderar på att fråga tjejen som han ska ha vart otrogen med, så jaa...

Aw! Jag skulle skicka lite om jag kunde :c ni borde handla!

Ååh.. jag tycker du ska fråga tjejen..<3

Aaw, tack <3
Ja, jag sitter och väntar på att mor ska komma hem från jobbet så vi kan åka och handla, <3

Jo, funderar på det, men samtidigt vill jag ju inte veta...<3

Tänk så kunde man stoppa in en liten påse i datorn och skicka det till dig ö.ö det hade vart awesome... Ah, okay :)<3