March
Monday 24 September 2012 photo 2/2
|
Är det verkligen så att man ska vara rädd för att vistas i sitt eget hus? Vara rädd för att leva med sin familj, för att gå in i sitt hem? Ska det verkligen vara så?
Det blir bara värre och värre. Det känns som om att varje gång jag kommer hem från Jesper så blir bråken värre, slitningarna större. Detta hem, som ska vara en trygghet, faller bara isär mer och mer.
Det är inte konstigt att jag bryter ihop nästan varje gång jag kommer hem.
För tillfället sitter jag på golvet inne på toaletten på övervåningen och gråter, och tänker inte röra mig en enda millimeter föräns alla har gått och lagt sig...
Jag saknar min trygghet. Jag saknar mitt lugn och min ro. Jag finner dem på så få platser, men gud vad saknar dem.
Och Oliver, tänker de inte det minsta på honom? När pappa slänger saker i golvet, kastar igen dörrar och skriker håll käften och andra saker till mamma, tror de inte att han blir skadad av det? Han är sex år gammal, och så underbar, med en otroligt vacker själ, och jag oroar mig så otroligt gör honom. Vad kommer att hända med honom? Jag vill inte att han ska hamna där jag hamnat, där vardagen växlar mellan toppen och botten, där piller och rakblad är den enda säkerheten. Och jag vill inte att han ska ta samma väg som Emma, stänga in sig själv, alltid på sin vakt, alltid med taggarna utåt, alltid rädd för att någon ska se hennes sårbarhet, där alkohol, rökning och sex kom in tidigt.
Varför förstöra sitt barn så? Varför? Det är något jag aldrig kommer att förstå...
Jag hatar det. Jag hatar allting. Den här världen är hemsk, och jag kan knappt rädda mig själv med drömmar längre.
Det blir bara värre och värre. Det känns som om att varje gång jag kommer hem från Jesper så blir bråken värre, slitningarna större. Detta hem, som ska vara en trygghet, faller bara isär mer och mer.
Det är inte konstigt att jag bryter ihop nästan varje gång jag kommer hem.
För tillfället sitter jag på golvet inne på toaletten på övervåningen och gråter, och tänker inte röra mig en enda millimeter föräns alla har gått och lagt sig...
Jag saknar min trygghet. Jag saknar mitt lugn och min ro. Jag finner dem på så få platser, men gud vad saknar dem.
Och Oliver, tänker de inte det minsta på honom? När pappa slänger saker i golvet, kastar igen dörrar och skriker håll käften och andra saker till mamma, tror de inte att han blir skadad av det? Han är sex år gammal, och så underbar, med en otroligt vacker själ, och jag oroar mig så otroligt gör honom. Vad kommer att hända med honom? Jag vill inte att han ska hamna där jag hamnat, där vardagen växlar mellan toppen och botten, där piller och rakblad är den enda säkerheten. Och jag vill inte att han ska ta samma väg som Emma, stänga in sig själv, alltid på sin vakt, alltid med taggarna utåt, alltid rädd för att någon ska se hennes sårbarhet, där alkohol, rökning och sex kom in tidigt.
Varför förstöra sitt barn så? Varför? Det är något jag aldrig kommer att förstå...
Jag hatar det. Jag hatar allting. Den här världen är hemsk, och jag kan knappt rädda mig själv med drömmar längre.
Comment the photo
Tur att du inte behöver vara där hela tiden.. <3
Ta hand om din lillebror, ta med honom och stäng in er med film och varm oboy eller någonting, storasyskon är de bästa i en sån situation. <3
Jo, jag funderade på att göra det idag, men jag grät lite för mycket, men nästa gång ska jag behärska mig lite mer, och göra det <3
I always will.<3
27 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tiggidragon/509835963/
Visa toppen
Show footer