March
Tuesday 2 October 2012 photo 1/4
|
Sitter och läser på om de olika raserna i Starcraft, och kollar strategier och stuff. Min kära pojke har bestämt sig för att uppgradera datorn rätt rejält, och något måste jag ju göra i väntan på att få spela en massa. Tydligen ska jag börja spela LoL, WoW och GW också. Plus Skyrim, vilket jag redan spelar på både PS3 och datorn (när den inte bluescreenar sig åt helvete).
Klockan är 01.09, och jag vill inte sova. Jag har inte direkt haft de bästa drömmar nu på sistone, och jag saknar Jesper.
Usch.
Imorgon (onsdag) är det begravning. För min gammelmorfar, som avled för två veckor sedan nu. Jag vet, inte direkt sagt så mycket om det, men nu vet ni.
Så det känns lite jobbigt. Vi kanske inte setts så mycket nu på sistone, men jag och min syster brukade spendera rätt mycket tid hos gammelmormor och gammelmorfar när vi var mindre. Så det gör rätt ont.
Och sedan börjar man tänka på att jag blir tjugo om ett halvår, och då är det ungefär två och ett halvt år kvar på p-staven. Och sedan, när jag tagit ut den, så vill jag nog försöka skaffa barn, faktiskt. Hellre ung mamma. Det verkar ju ha gått bra för föräldrarna i min släkt? Gammelmorfar på 90 år, mormor på 64 år, mamma på 40 år. Så jag snart också, då. Och sedan, när mina barn är i ungefär samma ålder som jag är nu, då kommer min mormor och morfar vara gamla, och då kommer de att dö. Och då kommer jag vara i ungefär samma ålder som mamma. Och sedan, när jag kommer upp i samma ålder som mormor och morfar, då kommer min mamma att dö.
Och det känns rakt igenom hemskt. Jovisst, jag har väl en tjugo år kvar med mormor och morfar, om inte mer, men det känns som en väldigt kort period. "Ni växer upp så fort", innebär att tiden går fort, och folk blir äldre fortare också, eller hur?
Jag hoppas att mina barn ska växa upp med ett bra förhållande till sina gammelmorföräldrar, och åtminstone sin mormor också.
Death is certain. Life is not.
En hemsk sanning.
Jag mår illa och har ont i magen, och jag tror inte att det helt beror på den lilla mängd godis jag satt i mig.
Jag drömmer om framtiden, samtidigt som jag fruktar den. För framtiden kommer att bringa lycka och sorg, liv och död. Antar att man helt enkelt bara får stå ut... Men det känns rätt hemskt att se sina morföräldrar förlora sina föräldrar, veta att ens föräldrar kommer att förlora sina föräldrar, och att jag kommer att förlora mina.
Jag vet, jag borde inte tänka på det, utan leva i nuet, ta det som det kommer, men det är svårt att komma undan sådana tankar i den mörka ensamheten som råder mitt i natten. Jag både älskar och hatar natten, haha...
Frågan är hur fan jag ska klara av skolan imorgon, när jag börjat gråta spontant igen. Grät i lördags, grät i söndags, grät i måndags, grät igår.
Aaah, allt är bara så sjukt upp och ner. Det har vart det ända sedan gammelmorfar dog nu. Skolan går åt helvete, höstdeppen är här, och jag tar ut det på Jesper, och även om vi pratar ut om det och kommer över det, så känner jag mig fortfarande hemsk över hur jag beter mig ibland... Tremånaderstestet, antar jag. Vad är det de säger, att efter tre månader så försvinner förälskelsekänslorna, och efter det är det vara de starkaste par som verkligen älskar varandra som överlever? Något sådant är det i alla fall. Men jag är faktiskt fortfarande väldigt lycklig med honom, tror nästan att jag fortfarande är som nykär, faktiskt, haha... Så vårt förhållande är väl mer eller mindre det enda som fortsätter som vanligt, som jag kan hålla fast vid när allt annat rasar, och kan tro på. Det känns väldigt bra, i alla fall!
Och vi har ju faktiskt slagit mitt rekord över långa förhållanden. Även om det var lite diffust med mitt och Marcus förhållande, så var det på ca 2 till 3 månader, så one goal achieved! Nästa är Alla Hjärtans Dag, och det banar väg för två år, vilket är Jespers rekord. Och jag känner mig rätt så övertygad om att det kommer att vara något vi kommer att uppnå... Jag har nog aldrig trott såhär mycket på ett förhållande som jag gör nu... Eller, har nog aldrig, jag vet att jag inte gjort det. Inte med Marcus, inte med Ken. Jag vågade aldrig hoppas på framtiden med någon av dem, men det gör jag med Jesper. Lite för tidigt för att säga sådana saker, efter bara tre månader, 93 dagar (what? Låter som så mycket, haha...)? Mje, jag vet inte, det känns helt okay att säga det, faktiskt... Och nej, jag tänker inte handlöst kasta mig in i en förlovning nu, och blahablaha. Först måste han bevisa att han klarar av mig, klarar av hur jag är ett helt år. Herregud, han har ju inte ens sett mig under den hemska vintern, när jag drar mig tillbaka till min fästning (mitt rum), och faktiskt inte vet hur jag överlever till nästa vår, när jag långsamt kryper ut och börjar andas på riktigt igen.
Och jag är en sådan tjej som tycker att om man förlovar sig, så gör man det för att visa att vi är säkra på det här, vi tänker gifta oss inom ett år, vi är riktigt jävla seriösa. Så det så! Lustigt nog så håller Jesper med mig in i typ minsta detalj med det där, haha... Han är söt, han.
Men nej, ni behöver inte oroa er. Jag tänker hålla honom i schack ett tag till. Låter honom köpa mig ett halsband eller två, och kanske den där förbannade resan till Turkiet eller w/e, innan jag låter honom gå ner på ett knä.
(Varför får jag det att låta som om att han vill göra det nu, när det snarare är jag som är totalt besatt av honom, och hur han faktiskt kan älska mig, och bara vill sätta ett koppel på honom och aldrig någonsin släppa iväg honom, ever?)
Åh, jag sitter och ryser, precis som Jesper gör när jag drar fingrarna genom håret på honom, och låter naglarna skrapa hans hårbotten... Evanescence är fan magiska. Musik är magsikt, och en av de få saker som får mig att överleva varje dag, varje kväll, varje natt, och vakna upp nästa morgon igen...
Nåväl. Jag skall väl se till att klara mig igenom denna veckan också. Ska ju förhoppningsvis till Universeum med Jesper, Isabelle och Tim i helgen, tydligen studiedag på fredag, och bara 23 dagar, eller något, kvar tills klassen åker till Stockholm. Nog skall jag väl kunna överleva med så många mål?
Nu ska jag försöka ignorera alla tankar om liv och död, stänga av mitt livsuppehållande system (datorn) och försöka sova för att sedan vakna upp, ta mig till skolan, och sedan åka hem till Jesper och krama honom till döds och tillbaka. Jag har inte fått så många kyssar på senaste, så jag funderar på att hångla upp honom mot en vägg också, det kan bli spännande...
Förlåt för den långa texten, men ibland när jag skriver, så kan jag bara inte sluta, utan det bara flyter på. Även därför det blir lite förvirrat ibland, men jag hoppas att ni förstår. Annars, är det väl bara att fråga! Inga frågor är för dumma, förutom de frågor som är för dumma!
Sova. Nu.
Sitter och läser på om de olika raserna i Starcraft, och kollar strategier och stuff. Min kära pojke har bestämt sig för att uppgradera datorn rätt rejält, och något måste jag ju göra i väntan på att få spela en massa. Tydligen ska jag börja spela LoL, WoW och GW också. Plus Skyrim, vilket jag redan spelar på både PS3 och datorn (när den inte bluescreenar sig åt helvete).
Klockan är 01.09, och jag vill inte sova. Jag har inte direkt haft de bästa drömmar nu på sistone, och jag saknar Jesper.
Usch.
Imorgon (onsdag) är det begravning. För min gammelmorfar, som avled för två veckor sedan nu. Jag vet, inte direkt sagt så mycket om det, men nu vet ni.
Så det känns lite jobbigt. Vi kanske inte setts så mycket nu på sistone, men jag och min syster brukade spendera rätt mycket tid hos gammelmormor och gammelmorfar när vi var mindre. Så det gör rätt ont.
Och sedan börjar man tänka på att jag blir tjugo om ett halvår, och då är det ungefär två och ett halvt år kvar på p-staven. Och sedan, när jag tagit ut den, så vill jag nog försöka skaffa barn, faktiskt. Hellre ung mamma. Det verkar ju ha gått bra för föräldrarna i min släkt? Gammelmorfar på 90 år, mormor på 64 år, mamma på 40 år. Så jag snart också, då. Och sedan, när mina barn är i ungefär samma ålder som jag är nu, då kommer min mormor och morfar vara gamla, och då kommer de att dö. Och då kommer jag vara i ungefär samma ålder som mamma. Och sedan, när jag kommer upp i samma ålder som mormor och morfar, då kommer min mamma att dö.
Och det känns rakt igenom hemskt. Jovisst, jag har väl en tjugo år kvar med mormor och morfar, om inte mer, men det känns som en väldigt kort period. "Ni växer upp så fort", innebär att tiden går fort, och folk blir äldre fortare också, eller hur?
Jag hoppas att mina barn ska växa upp med ett bra förhållande till sina gammelmorföräldrar, och åtminstone sin mormor också.
Death is certain. Life is not.
En hemsk sanning.
Jag mår illa och har ont i magen, och jag tror inte att det helt beror på den lilla mängd godis jag satt i mig.
Jag drömmer om framtiden, samtidigt som jag fruktar den. För framtiden kommer att bringa lycka och sorg, liv och död. Antar att man helt enkelt bara får stå ut... Men det känns rätt hemskt att se sina morföräldrar förlora sina föräldrar, veta att ens föräldrar kommer att förlora sina föräldrar, och att jag kommer att förlora mina.
Jag vet, jag borde inte tänka på det, utan leva i nuet, ta det som det kommer, men det är svårt att komma undan sådana tankar i den mörka ensamheten som råder mitt i natten. Jag både älskar och hatar natten, haha...
Frågan är hur fan jag ska klara av skolan imorgon, när jag börjat gråta spontant igen. Grät i lördags, grät i söndags, grät i måndags, grät igår.
Aaah, allt är bara så sjukt upp och ner. Det har vart det ända sedan gammelmorfar dog nu. Skolan går åt helvete, höstdeppen är här, och jag tar ut det på Jesper, och även om vi pratar ut om det och kommer över det, så känner jag mig fortfarande hemsk över hur jag beter mig ibland... Tremånaderstestet, antar jag. Vad är det de säger, att efter tre månader så försvinner förälskelsekänslorna, och efter det är det vara de starkaste par som verkligen älskar varandra som överlever? Något sådant är det i alla fall. Men jag är faktiskt fortfarande väldigt lycklig med honom, tror nästan att jag fortfarande är som nykär, faktiskt, haha... Så vårt förhållande är väl mer eller mindre det enda som fortsätter som vanligt, som jag kan hålla fast vid när allt annat rasar, och kan tro på. Det känns väldigt bra, i alla fall!
Och vi har ju faktiskt slagit mitt rekord över långa förhållanden. Även om det var lite diffust med mitt och Marcus förhållande, så var det på ca 2 till 3 månader, så one goal achieved! Nästa är Alla Hjärtans Dag, och det banar väg för två år, vilket är Jespers rekord. Och jag känner mig rätt så övertygad om att det kommer att vara något vi kommer att uppnå... Jag har nog aldrig trott såhär mycket på ett förhållande som jag gör nu... Eller, har nog aldrig, jag vet att jag inte gjort det. Inte med Marcus, inte med Ken. Jag vågade aldrig hoppas på framtiden med någon av dem, men det gör jag med Jesper. Lite för tidigt för att säga sådana saker, efter bara tre månader, 93 dagar (what? Låter som så mycket, haha...)? Mje, jag vet inte, det känns helt okay att säga det, faktiskt... Och nej, jag tänker inte handlöst kasta mig in i en förlovning nu, och blahablaha. Först måste han bevisa att han klarar av mig, klarar av hur jag är ett helt år. Herregud, han har ju inte ens sett mig under den hemska vintern, när jag drar mig tillbaka till min fästning (mitt rum), och faktiskt inte vet hur jag överlever till nästa vår, när jag långsamt kryper ut och börjar andas på riktigt igen.
Och jag är en sådan tjej som tycker att om man förlovar sig, så gör man det för att visa att vi är säkra på det här, vi tänker gifta oss inom ett år, vi är riktigt jävla seriösa. Så det så! Lustigt nog så håller Jesper med mig in i typ minsta detalj med det där, haha... Han är söt, han.
Men nej, ni behöver inte oroa er. Jag tänker hålla honom i schack ett tag till. Låter honom köpa mig ett halsband eller två, och kanske den där förbannade resan till Turkiet eller w/e, innan jag låter honom gå ner på ett knä.
(Varför får jag det att låta som om att han vill göra det nu, när det snarare är jag som är totalt besatt av honom, och hur han faktiskt kan älska mig, och bara vill sätta ett koppel på honom och aldrig någonsin släppa iväg honom, ever?)
Åh, jag sitter och ryser, precis som Jesper gör när jag drar fingrarna genom håret på honom, och låter naglarna skrapa hans hårbotten... Evanescence är fan magiska. Musik är magsikt, och en av de få saker som får mig att överleva varje dag, varje kväll, varje natt, och vakna upp nästa morgon igen...
Nåväl. Jag skall väl se till att klara mig igenom denna veckan också. Ska ju förhoppningsvis till Universeum med Jesper, Isabelle och Tim i helgen, tydligen studiedag på fredag, och bara 23 dagar, eller något, kvar tills klassen åker till Stockholm. Nog skall jag väl kunna överleva med så många mål?
Nu ska jag försöka ignorera alla tankar om liv och död, stänga av mitt livsuppehållande system (datorn) och försöka sova för att sedan vakna upp, ta mig till skolan, och sedan åka hem till Jesper och krama honom till döds och tillbaka. Jag har inte fått så många kyssar på senaste, så jag funderar på att hångla upp honom mot en vägg också, det kan bli spännande...
Förlåt för den långa texten, men ibland när jag skriver, så kan jag bara inte sluta, utan det bara flyter på. Även därför det blir lite förvirrat ibland, men jag hoppas att ni förstår. Annars, är det väl bara att fråga! Inga frågor är för dumma, förutom de frågor som är för dumma!
Sova. Nu.
Annons
Visa toppen
Show footer