August
Wednesday 1 October 2008 photo 4/5
|
de svagaste kommer falla först
vi inbillar oss att de starka står kvar, är överst och störst.
vi faller allihopa förr eller senare ändå.
det är inget någon av oss ska tvivla på.
fattar du inte att, du är ingenting på egen hand?
det är som att hamna ensam i ett främmande land.
du kan inte ro hem detta själv, du är egentligen osäker ensam dålig och drunknande neråt i en stor jävla älv.
ingen av oss kan andas när luften tagit slut, du försöker förknippa detta med någon slags väg ut.
vad finns det för vägar att välja? du kan ändå bara blunda och svälja.
du är förstörd, precis som mig. här finns ingen som kan rädda dig.
lär dig stå på dina egna ben, du kan falla om och om igen, eller stå kvar. du är ändå klen förlorad och alldeles för sen.
för mig är du inte raderad, bara illustrerad. du ska bort från mitt livs karta, någonstans måste alla återigen starta.
jag springer för fort för att se småstenaran mitt i vägen, jag faller i alla lägen.
snart kommer jag vara stark nog att överleva sen du dog, du har varit död sen första kyss, även om den varade, precis nyss.
jag ska radera dig med mina egna händer, skapa dig från grunden av målade ränder. det finns ingen gräns mellan dig och oss
du är på något sätt fri, fantastiskt fri, äntligen loss.
du kan springa nu, jag vänder inte om, inte heller du.
bara så länge våra hjärtan klarar av att slå
vi inbillar oss att de starka står kvar, är överst och störst.
vi faller allihopa förr eller senare ändå.
det är inget någon av oss ska tvivla på.
fattar du inte att, du är ingenting på egen hand?
det är som att hamna ensam i ett främmande land.
du kan inte ro hem detta själv, du är egentligen osäker ensam dålig och drunknande neråt i en stor jävla älv.
ingen av oss kan andas när luften tagit slut, du försöker förknippa detta med någon slags väg ut.
vad finns det för vägar att välja? du kan ändå bara blunda och svälja.
du är förstörd, precis som mig. här finns ingen som kan rädda dig.
lär dig stå på dina egna ben, du kan falla om och om igen, eller stå kvar. du är ändå klen förlorad och alldeles för sen.
för mig är du inte raderad, bara illustrerad. du ska bort från mitt livs karta, någonstans måste alla återigen starta.
jag springer för fort för att se småstenaran mitt i vägen, jag faller i alla lägen.
snart kommer jag vara stark nog att överleva sen du dog, du har varit död sen första kyss, även om den varade, precis nyss.
jag ska radera dig med mina egna händer, skapa dig från grunden av målade ränder. det finns ingen gräns mellan dig och oss
du är på något sätt fri, fantastiskt fri, äntligen loss.
du kan springa nu, jag vänder inte om, inte heller du.
bara så länge våra hjärtan klarar av att slå
Visa toppen
Show footer