September
Thursday 11 June 2009 photo 1/1
|
fyfan alltså.. Allt är perfekt, men något verkar fattas.. Ett långt tag har det känts så.. Något saknas i mitt liv..? Jag känner mig... ofullständig.
Som att min kapacitet inte hunnit blomma ut.. Eller är mina tankar före mig själv? Tror jag på något som jag kanske inte komma finna? Är allt bara drömmar som jag knappt ens kan snudda vid..
Men det här... begäret.. Det dödar mig. Långsamt.
Varje sekund.. är outhärdlig.. Och alla mina tankar gör det värre.
Till och med när jag inte tänker, vilket de flesta vet att jag sällan gör, så är det som en sorg över mig.. Eller rättare sagt, jag är sorgen.
Jag vet egentligen inte ens vad den här texten handlar om.. Jag försöker bara beskriva det obeskrivbara.. Det gör så ont i mig. Men ändå känner jag ingen smärta alls. Det känns som någonting, men det är inte där.
Hur länge ska det vara såhär? Jag vill inte vara sorgen. Den dödar mig, den får mig att tro saker, den sviker mig när jag inser för någon sekund att allt den får mig att hoppas, kanske aldrig kommer hända. Kommer troligen aldrig hända. Men genast så hoppas jag igen. Hoppas om något som inte kan beskrivas. Hela den här texten går inte att beskrivas..?
Allting verkar så... obeskrivbart. Hur jag känner mig, allt jag ser och hör.. mina tankar. Hela jag.
Det är inte bara mina tankar som drar ner mig, eller håller mig kvar vid ytan.. Mitt hjärta. Den känner och tänker mer än mina tankar.. Den ger mig en känsla... Längtan. En längtan efter vad? Jag känner mig så desperat.. Jag vet inte ens varför jag känner det..! Är jag desperat efter svar? Något annorlunda? En annan verklighet? Vill jag verkligen ha något annorlunda? Ja.
Jag skulle nog böna och be för något annorlunda, trots att jag inte visste vad det annorlunda var. Om jag fick chansen, så skulle jag ta den. Trots att jag har min familj.. En familj jag inte känner.. Eller.. Två familjer.
En kände jag aldrig, och den andra har jag lämnat.. Varför gör det ont om det var det jag ville.. Det gör inte för ont, men tillräckligt för att jag ska känna att det är fel. Men hur kan det vara fel om det är omöjligt..? Det är säkert bara framtiden som skrämmer mig. Jo, det är det säkert.
Om den där chansen kom.. Jag skulle lämna min syster. Men jag skulle komma tillbaka. Komma tillbaka för att be henne komma med mig. Och om hon vägrade.. Då skulle jag inte ha något att stanna kvar för. Jag vet inte ens vad jag pratar om?! Jag har insett en sak också.. Jag har alltid trott att min syster betyder så mycket mer för mig än vad ni gör. Mina vänner. Men jag hade fel. Hon betyder mycket för mig, och det gör ni också. Men ni är på två helt olika nivåer.. Men ändå på samma. En halva av mig, existerar för henne, anpassar sig för henne. Och den andra delen är för er. Jag vågar nog påstå, att ni är mer.. förstående.. Jag kan säga allt till er, jag behöver inte anpassa mig, jag är som jag vill vara och ni hjälper mig stå upp. Jag behöver er. Egoistiskt. Man kan nästan säga att ni är som.. skelettet i mig, ni håller mig stående, så att jag sitter ihop varje gång jag är trasig. Min syster är min glädje.. Hon är lika självklar som att andas. Det gör henne till mina lungor. Utan henne.. Ingen glädje.. Lika bra att sluta andas isåfall. Undrar vem som kommer representera mitt hjärta? Sen finns ju jag också.. Jag måste väl klara någonting själv? Jag är den som får mig att röra mig framåt.. Min längtan får mig att röra mig framåt. Kanske jag är musklerna..? Låter roligt. Eller så kanske jag i grund och botten är hjärnan.. Mina tankar är väl.. Min största skatt. Inte för att jag vet vad skatt ska representera.. Jag antar att mina tankar verkligen är mina, något som ingen riktigt alltid förstår.. Inte ens jag förstår dem längre.. Kanske det är därför jag har slutat tänka så ofta..? Heh. Men varje gång jag tänker, eller egentligen känner är det min längtan. Min längtan får mig att tänka. Tänka på allting.. Men ändå inget. Varför är något någonting, men ändå inte? Jag känner knappt någonting längre, jag vet inte vad jag vill.. Jag känner mig hungrig, men ändå inte. Inget verkar duga. Det är nästan som att jag är apatisk. Jag äter och dricker ingenting.. Det är bara min längtan. Den har tagit över hela mitt medvetande. Min kropp skriker efter något, men jag uppfattar inte vad.. Inombords är jag sluken av längtan. Det enda som får mig att gå upp ur sängen, göra saker.. Är hoppet om att det jag längtar efter ska komma till mig. Sängen ja.. Jag sover inte ens längre känns det som.. Högst fyra timmar. Och då sover jag inte ens.. Mer som att halva jag är vaken och uppfattar saker som kanske finns där, eller inte. Sedan är det bara att vakna i chocktillstånd, sedan undra varför man är så chockad. Sedan sorgen. Fri i fyra timmar. Ca fyra timmar per dag är jag fri från sorgen. Men det kommer väl förändras också.. Snart kommer väl alla mina drömmar bli mer groteska.. Och det blir inte bättre av att på senaste tiden känns det som att något hemskt kommer hända.. Eller har det redan hänt? Det hemska kanske inte gäller mig..? Men å andra sidan.. Varför skulle jag känna av det. Haha, vad fånig man kan låta. Verkligen.. trams.
Jag bara... Jag vet inte. Såklart. Jag orkar knappt skriva på bilddagboken längre.. Och nu när jag äntligen gör det, rabblar jag upp en massa trams..? Inget i den här texten gav direkt några svar.. Fast å andra sidan, svar på vad? ... Om ni ens har läst det här.. Wow. Jag vill att någon ska läsa, vilket måste betyda att jag bryr mig. Den här texten betyder något för mig. Men om ingen skulle läsa.. Skulle jag inte bry mig så mycket om det heller...
Ni. Glöm aldrig att ni fortfarande betyder otroligt mycket för mig.. Även när jag inte visar det alls.. Jag gör det inte så ofta. Jag älskar er, och skulle bokstavligt talat dö för er. Om någon sa till mig att det var mitt val, någon måste dö - jag eller någon av er. Jag skulle välja mig själv. Jag skulle vara tillräckligt egoistisk, att jag valde att dö, och ni fick känna smärta och sörja min död. Jag skulle chansa att ni skulle klara av smärtan. Jag ville inte uthärda den. Jag har faktiskt ett svar, i hela den här texten. Varje gång ni inte vet om ni ska gå fram till mig eller inte, gör precis det ni vill. Jag känner ingenting just då. Eller jo. Kan ni gissa vad? Den giftiga sorgen, och min drog som sakta dödar mig: längtan.
Som att min kapacitet inte hunnit blomma ut.. Eller är mina tankar före mig själv? Tror jag på något som jag kanske inte komma finna? Är allt bara drömmar som jag knappt ens kan snudda vid..
Men det här... begäret.. Det dödar mig. Långsamt.
Varje sekund.. är outhärdlig.. Och alla mina tankar gör det värre.
Till och med när jag inte tänker, vilket de flesta vet att jag sällan gör, så är det som en sorg över mig.. Eller rättare sagt, jag är sorgen.
Hur länge ska det vara såhär? Jag vill inte vara sorgen. Den dödar mig, den får mig att tro saker, den sviker mig när jag inser för någon sekund att allt den får mig att hoppas, kanske aldrig kommer hända. Kommer troligen aldrig hända. Men genast så hoppas jag igen. Hoppas om något som inte kan beskrivas. Hela den här texten går inte att beskrivas..?
Allting verkar så... obeskrivbart. Hur jag känner mig, allt jag ser och hör.. mina tankar. Hela jag.
Det är inte bara mina tankar som drar ner mig, eller håller mig kvar vid ytan.. Mitt hjärta. Den känner och tänker mer än mina tankar.. Den ger mig en känsla... Längtan. En längtan efter vad? Jag känner mig så desperat.. Jag vet inte ens varför jag känner det..! Är jag desperat efter svar? Något annorlunda? En annan verklighet? Vill jag verkligen ha något annorlunda? Ja.
Comment the photo
Men den gjorde mig ledsen också. Dels för att du verkade så ledsen och dels för att du burit på de här känslorna inom dig så länge utan att vi märkt nåt. Eller, det kanske inte är så lätt att märka, men i alla fall...
Och jag blev lite ledsen (eller snarare rörd) av Toves text där nere också...Usch, jag vet inte vad jag ska säga. Jag önskar jag kunde göra nåt...
De andra har ju redan tagit alla bra saker att skriva så det blir ju inget över til mig!!! Men du förstår väl att jag tycker som de, vi älskar dig och vill inte att du ska lida eller dö eller nåt sånt!!!!!!!! Och stanna med din syrra om det känns bra, jag fattade inte riktigt det där för jag är trög men gör de val som du tror är de rätta.
Du vet att du har all vår kärlek!
Det är bara det att.. Jag vet inte säkert om någonting längre..<br />
Heh.. Jag vet att det inte är så lätt att se om något är fel när det gäller mig.. Men jag antar att jag gör det för er skull, och kanske för min.. Jag brukar inte visa hur jag mår. Jag brukar inte se mina problem som något viktigt, andras problem som kanske är mindre än mina, ses jag som viktigare saker, för de är ändå tillräckligt stora problem för er..!<br />
Och jag vill inte dö, jag sa bara så för att det är vad jag skulle göra om jag fick valet..<br />
<br />
Jag älskar dig så mycket Maja, och jag vet att jag inte är ensam, jag har alla er.. Men jag har nog aldrig känt mig så ensam som jag gör nu, inte ens när jag inte hade några vänner i lågstadiet..<br />
Och det fanns tydligen visst något över till dig, för du kunde inte ha sagt något bättre, de kom från dig, det var dina ord!<br />
Du gör redan något, du orkar vara min vän! :)<3
Och du undrar ju varför jag inte berättar något för dig längre.
Och det är för att det alltid varit du och jag (Och Kelly, som nu "övergivit" oss).
Men nu är det inte det längre.
Nu är det en massa andra underbara människor inblandade.
Och det jag kommer säga nu behöver du inte ta åt dig alls, för det är bara hur jag känner.
Men jag känner att du aldrig berättar något för mig.
Du berättar grejjer för Maja och Hilda (känns det som).
Och jag berättar för... Mamma? Eller ja, dom djupaste grejjerna håller jag inom mig eftersom det inte riktigt finns någon viktig som förstår det.
Men dom lite "oviktiga" uppdateringarna i mitt liv delar jag med mig med.. folk.. Som varierar..
Du har liksom alltid varit BÄSTISEN.
Den som förstått, stöttat och tröstat.
Men jag har liksom känt att vi... glidit ifrån varandra?
Och jag har liksom (STALKER VARNING) obsarverat dig och sett dig gå iväg med Maja och Hilda och pratat. Och det har jag liksom tolkat som att du berättat vad som hänt dig på senaste tiden.
Inte med mig, ehe.
Så det är därför jag har slutat berätta grejer för dig.
Och det är inte för att jag blivit sur för att du valt att berätta grejer för dom.
Utan för att om du känner att du inte vill dela grejer med mig ska inte du behöva dras med mina problem och ... grejjer...
Så om du trott att det berott på att jag varit sur på dig eller något så har du fel :)<3
<br />
Jag vet att jag brukar vara med Hilda och Maja väldigt ofta, och att vi faktiskt har glidit ifrån varandra.. Men tro inte att jag berättar allt för dem, jag gör nästan motsatsen. När jag är med dem, tvingas jag att inte behöva tänka på mig..!<br />
Och jag har väl aldrig berättat något för dig heller? Jag har alltid varit mer som en lyssnare. Lyssnat på andras problem och aldrig sagt något om mig. Det enda jag berättat är väl här på bilddagboken..<br />
Du kan fortfarande komma till mig, om du fortfarande har det förtroendet för mig, men jag har alltid trott att det inte behövdes längre! Jag menar, du har ju nya vänner och allt och du skrattar och är glad oftare, än när du var med mig, så jag har låtit dig vara. Jag önskar bara att du kunde berätta allt för mig.. Även om jag inte berättar om mig.. Jag har aldrig sett mina saker som något att berättas utan har mer berättat för andra.<br />
Men även om jag inte berättar saker för dig, så har jag anförtrott mig åt dig mer än till min syster.. Jag vet att jag alltid kan prata med dig, det är bara att jag inte har något att berätta.. Men när du var med mig och berättade allt, fanns det något att prata om när du berättat? När vi inte pratade om Jackie (:P), var vi inte bara tysta och famlade efter ett samtalsämne förgäves..?<br />
Men att jag var din bästis förvånar mig!<br />
Jag har aldrig sett det så.. Jag menar inget illa, bara att.. Jag har alltid sett bästis som ett dåligt ord, alla mina bästisar har försvunnit, men jag antar att det redan har hänt.. Fast jag är glad att du såg mig på det sättet :)<br />
Grejen med Hilda och Maja är att om jag ens blir lite irriterad så går jag ifrån för att jag skäms så mycket över mig själv.. Till skillnad från er.. Till skillnad från dig.. Jag vill inte bli arg på dig, och jag vet att jag inte kan kontrollera mig själv om att inte bli arg.. Så det kanske är bra att jag håller mig undan.. Jag håller mig inte undan med flit.. Kanske omedvetet.. När jag är med dem, är jag inte lika arg som jag brukar vara. Fast ibland blir allt för mycket, som när jag alltid går undan i skolan och känner som jag gör i den här texten.. Jag tror att jag saknar dig som mest då, du känner mig ju bäst.. Även om jag inte vet vad du skulle kunna säga..<br />
Men du har nya vänner! Och det är bra!<br />
De verkar göra dig lycklig.<br />
Men du kan alltid komma till mig, jag kommer alltid finnas för dig, när som helst på dygnet, spela ingen roll när.. Jag kommer alltid finnas där, lite undangömd i skuggan och vänta på dig om du behöver mig.. Det gäller bara att du ser mig i mörkret ;)<br />
<br />
Älskar dig <3<br />
jag älskar dig!
Ni betyder allt!<br />
Jag älskar dig!
Eller jag förstår, men jag vet inte hur jag ska tolka din text..? Hm.
I alla fall älskar dig jättemycket <3
Och dö inte för vår skull, då blir det tråkigt :(
älskar dig verkligen!
Jag skrev i texten att jag inte riktigt.. förstår den själv heller, än mindre mig själv.<br />
Och du behöver inte.. tänka någonting om texten, du får ta den exakt hur du vill, det finns inget rätt sätt att tolka den.<br />
När jag läser den nu, tänker jag inte, fortfarande, men jag bara... känner den.. Kan man säga.<br />
<br />
Jag älskar dig också! Jag ska verkligen försöka att bättra på mig.. Jag har egentligen aldrig varit arg på er när jag varit för mig själv.. Du anar nog varför jag får från, det står i texten.. ;)<br />
Hm.. Du kanske har rätt.. Jag borde leva för er.. Men om jag var tvungen att välja, så står jag fast vid mitt beslut.<br />
Älskar dig <3
Nu när jag tänker på alla bråk vi alla har.. Hur meningslösa de är, när vi djupt i våra hjärtan fortfarande älskar varandra och bryr oss om alla..<br />
Vad som än händer i framtiden, så kommer jag aldrig glömma er, och alltid älska er.
Just den meningen är så otroooligt uttjatad, ''vi finns här för dig, du är finast, du är bäst, vi finns här för dig''.
Men det gör vi. Och du kan faktiskt säga exakt vad du vill till osss, för vad ska vi göra liksom, skratta åt ditt problem och döda dig?
nejnejnej, vi pratar om det så allt fixar sig. Eller iallafall hjälp på vägen om det är det ändå som går.
Älskar dig, finaste fatima<3
Jag älskar dig Hanna! <33
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/timakisaragi/378305070/
Visa toppen
Show footer