En "novell" jag skrev under flera timmar igår.

Den vilda draken

Melvin och hans kamrater arbetar för Viltvårdsinsatsen i Kanada har till uppdrag att fånga in skadade djur och ta hand om dom tills dom är bra och kan släppas ut igen.
Just den här dagen har dom inget specifikt uppdrag utan åker runt i sin bil och kollar läget i nationalparken. Dom är tre stycken, Bob är chaufför. Han är den mest bossiga och blir lätt irriterad när han inte får sin vilja igenom, Timmy är den pratige och Melvin är lite mer vardaglig.
Plötsligt ropar Timmy:- Kolla upp, vad är det för djur som flyger däruppe?! Det ser ut som en drake! -Sluta snacka så mycket nu, kunde du inte kommit med nåt mer realistiskt, en drake? Är du dum eller?, muttrade Bob utan att slita blicken från vägen.
-Men kolla själv,envisades Timmy. Melvin trodde inte ett ord på vad han sa, men tittade ändå åt det håll Timmy pekade. Och mycket riktigt så var det något som svävade högt,högt uppe. Det var ingen fågel, så vad kunde det vara?
Nu hade även Bob gett med sig och tittade upp mot himlen där det stora djuret cirklade fridfullt.
Han stannade bilen. Dom tre männen satt helt tysta och beundrade den länge.
-Ska vi fånga den, skojade Melvin. Men Bob och Timmy tolkade det seriöst och tittade igenom bilen om dom hade något eventuellt överblivet nät.
Det stora djuret flög lägre nu, den verkade helt omedveten om människorna.

Melvin, Bob och Timmy hittade ett stort nät, dom tänkte samarbeta för att försöka håva in den när den flög tillräckligt lågt. Vi kan ju kanske lämna in den på djurparken om vi får den tam, och tänk vilka pengar vi skulle få in, sa Bob. Melvin och Timmy höll med. Det verkade som om ondskan hade vaknat i dom. -Nu!, ropade Bob när djuret flög på bara nån meters höjd. Den blev plötsligt medveten om dom och försökte fly, men männen var hack i häl och tilsammans lyckades dom kasta nätet över djuret och kämpade för att dra ner den mot marken.
Djuret fick panik, den sprattlade och skrek högt och Melvin och Timmy fick ta i med alla sina krafter för att hålla fast den. Dom trodde inte sina ögon. Det var verkligen en drake! Den var alldeles skinande blå med stora horn på huvudet. Vingarna var enorma. -Vad var det jag sa, sa Timmy och såg stolt ut. -Äh, håll truten, snäste Bob.
Med gemensamma krafter lyckades dom få in draken i lastutrymmet på bilen.
Den var riktigt arg, den klöste och vrålade och gjorde allt för att försöka ta sig ut.
-Varför tog vi ingen bedövningspil eller nåt, frågade Timmy. -Därför att vi inte hade med oss nån, dumhuvud, sa Bob.

En stund senare anlände dom till vilvårdsstationen. Dom försökte hitta en bur att stänga in draken i. Men den enda dom fann var tydligt för liten för den.
-Äsch, den här blir bra, sa Bob demonstrerande. Dom andra två såg mer tveksamma ut, men lydde hans order.
Dom släpade den starka draken in i buren som var så liten att den knappt kunde vända sig om. Draken röt gjorde utfall mot männen, den bet i gallret och snodde runt, runt inne i buren.
Till slut somnade den helt utmattad och sov hela natten.

Tidigt nästa morgon vaknade draken av ett obehagligt ljud. Det var Bob som slog hårt med en järnpinne mot gallret. Draken blev irriterad och försökte bita pinnen men Bob slog till draken på nosen. Den backade skrämt. - Mucka inte med mig din skräcködla annars får du med mig att göra! röt Bob ilsket.
En stund senare hämtade männen kedjor som dom lyckades trä på den rädda och agressiva draken. Dom tänkte försöka vänja den vid mänsklig hantering eftersom Bob var inställd på att skicka den här varelsen till djurpark. Bob hade alltid varit en sann djur -och naturmänniska men nu hade något verkligen slagit slint i huvudet på honom. Timmy och Melvin slet i draken och försökte släpa den frammåt, men den satte spjärn med framfötterna. Hela tiden röt den och gjorde motstånd.
-Kom igen nu! Framåt! Bob hade en lång piska i handen och när hans tålamod tillslut tog slut gav han den stackars draken en rejäl snärt. Den tjöt av smärta och dom andra två fortsatte att dra den framåt.
Efter en stund var drakens krafter slut, den la sig ner och andades tungt.
Melvin började undra vad han höll på med. Han såg ner på djuret. Det här var inte rätt, det här var ju ett vilt, unikt djur som det inte kunde finnas många av. Han tyckte synd om den. Draken släpades mot sin vilja in i buren igen för natten.
Den var helt slut, antagligen längtade den tillbaka till friheten och att kunna flyga igen.

När det blivigt mörkt kom Melvin smygandes mot buren. Han hade fått order om att sova över i en liten stuga så att han hade koll på om draken skulle lyckas bryta sig ut.

Draken lyfte huvudet när den hörde honom komma, den såg misstänksam ut.
Melvin satte sig på huk och beundrade den. Draken morrade lite, vände bort huvudet och ignorerade honom helt. Melvin hade med sig lite mat och vatten till den. Han la det i buren och gick. Inte förrrän han gått vågade draken äta och dricka lite.

Nästa morgon vaknade draken till samma bankande i gallret igen. Det var dags igen...
Timmy öppnade burdörren men draken försökte attackera honom. På nåt underligt vis lyckades han ändå få på den kedjorna innan draken blev riktigt ilsken.
Bob var imponerad; -Nämen bra gjort lille grabb, det kanske kan bli något av dig trots allt, sa han hånfullt.
Sen försökte Timmy tvinga ut draken ur buren men han var liten och spinkig och draken var stark och rasande. Den slängde med huvudet och Timmy som höll i kedjorna flög som en vante. Bob som var stor och stark fick rycka in.
Återigen togs piskan fram, draken fick ta emot många hårda slag när den gjorde motstånd. Tillslut fick Melvin nog, han grep tag i piskan. Sluta! Det räcker nu! skrek han förtvivlat. Bob vände sig om och såg förvånad ut. -Det var ju din ide´att fånga in besten sa han. -Jag menade det inte..,sa han

Melvin gick och kollade till draken varje natt. Just den här natten hade han skurit lite fiskfileér som han tänkte ge den. När draken såg honom komma kröp den ihop och väste skrämt. -Nej, det är lugnt, sa är inte farlig sa Melvin försiktigt .
Han satte sig på huk och stack in handen med fiskbitarna mellan gallren. Han la dom på burgolvet men vände bort blicken, han ville inte verka hotfull.
Draken åt, men höll ändå ett vakande öga på honom. Till slut blev draken nyfiken.
Den sträckte fram huvudet och luktade lite på hans hand. Sen la den nosen mot hans arm. Melvin höll andan! Hans hjärta slog snabbt och han trodde inte det var sant!
Försiktigt tittade han upp på den stora varelsen mitt emot, den såg honom djupt i ögonen och för första gången tyckte han att den såg vänlig ut. Han kliade den lite försiktigt under hakan. -Jag är inte farlig, viskade han och log.
Melvin var tvungen att gå och lägga sig.

Nästa dag var det samma visa igen. Melvin tänkte inte längre kämpa med det stackars djuret, så Timmy fick försöka tygla draken som bara blev mer och mer panikslagen.
Melvin stod bara och såg på. Draken vrålade hjärtskärande och plötsligt tittade den på honom precis som om den tänkte; "Hjälp mig då!" Den blev lite mer aggressiv och fösökte hugga efter honom, precis som om den undrade varför han bara stod där och såg känslokall ut. Bob tryckte ner drakens huvud mot marken innan den hann bita Melvin. Han var nästan ännu argare än draken. Han skrek åt den och satte ett knä mot dess nacke. -Nu lägger du ner den där attityden! Antingen sammarbetar du eller blir du kvar i buren resten av ditt liv!! Melvin blundade och såg ut som om han skulle gråta. Allt detta gjorde alldeles för ont i honom. Bob´s elaka behandling av draken och att hans ända syfte med allt detta var att tjäna "storkovan" som han själv uttryckte det.
Men mest ont gjorde det att se smärtan och paniken och drakens ögon , ögonen som hur tydligt som helst ropade på hjälp.

Den natten hade Melvin med sig en stor fil. Han gick fram till gallret och började fila. - Jag tänker försöka få ut dig härifrån sa han. Nyckeln till hänglåset hade Bob i sina byxfickor, han sov också i stugan i natt.
Men gallret var alldeles för starkt. Det blev bara ett litet hack sen orkade inte Melvin mer. Han satte händerna för ansiktet. Han kände sig frustrerad över att inte kunna rädda draken. -Det är mitt fel att det blev så här, sa han uppgivet. Han reste sig upp. -Jag är ledsen, sa han sorgset och gick in i stugan för att sova.

Någon timme senare vaknade Melvin av att regnet öste ner. Han kom att tänka på draken som säkert hade det kallt. Han lyckades hitta på några gamla täcken i en
skrubb. Nu behövde han bara få tag på nyckeln..
Bob hade hängt byxorna över sängkanten. Han snarkade så högt att väggarna skakade. Melvin tog försiktigt ut nyckeln ur hans ficka . Sen sprang han ut till draken. Regnet stod som spön i backen och den verkade orolig. Den huttrade. Melvin skyndade sig att låsa upp grinden till buren. Draken blev förskräckt men Melvin la på den täckena och lugnade den. Genast la den sig till rätta och tyckte att det blev varmt och skönt igen. Melvin låste och rusade in i stugan igen.
Draken såg efter honom. Sen somnade den direkt.
Melvin vaknade av att Timmy och Bob skrek och bråkade med draken precis som alla andra mornar. Idag hade dom inte väntat på honom eftersom han ändå inte var till någon hjälp. Yrvaket tittade han ut genom fönstret och fick se den stackars draken halft utmattad redan. Han suckade irriterat.

En stund senare gick han till dom andra två. Bob var ursinnig och grep tag i honom.
-Vad är det här!? Vad har du gjort!? Han pekade på hacket i gallret och på dom två täckena som låg inne i buren. -Vad tror du att du är!? En räddande ängen eller!!??
Innan Melvin han svara fick han en snyting av Bob. Han var förblindad av sitt raseri och började sparka på honom. Timmy blev rädd och skrek åt Bob att sluta men han lyssnade inte. Draken tittade upp och fick se vad som hände. Då fick den nya krafter och blev ännu argare. Den slet sig loss från Timmys grepp och anföll Bob med en enorm kraft. Bob kastades till marken och plöstligt hade han draken över sig. Den stirrade på honom. Ögonen var dom ondaste han sett. Draken visade alla sina tänder och plötsligt tog den sats. Bob trodde att den tänkte spruta eld på honom så han fick panik och vrålade skrämt. Draken röt honom rakt i antiktet flera gånger. Den verkade njuta av att se Bob så livrädd. Innan något allvarligare hann hända tog Timmy mot till sig och ledde in draken i sin bur. Den gjorde inget motstånd. Sen hjälpte han både Bob och Melvin upp på benen igen. - Är ni okej?? ,frågade han och lät uppjagad.
Det var dom, även Melvin som fått stryk. - Vi måste skjuta den, fortsatte Timmy.
-Nej, svarade Bob och lät ansträngd. Vi behöver den levande.

Draken stirrade på dom med samma onda blick. Bob tänkte inte ge upp sin plan.

Dagen efter pratade Melvin med Bob. -Kan jag ta ut draken på en promenad? Frågade han som om det vore den självklaraste sak i världen. Bob skrattade -Ha! Ja gör du det! Efter det som hände i går så kommer du inte hem levande. -Jag tror den försökte skydda mig, svarade Melvin. -Ja men dåså, ta och rasta din jättevovve då! Men kom ihåg att jag varnade dig, sa Bob, lika sur som vanligt.

Melvin knöt ihop ett par rep som sele. När draken fick se repen blev den rädd och försökte dra sig undan. - Ingen fara, försökte Melvin lugna den. Han gav den lite fiskbitar men den såg misstänksam ut. Efter en stund lyckades han trä på draken repselet. Han höll i ena "koppeländen" och öppnade grinden på vid gavel. Draken tvekade. -Kom ut då, vi ska gå lite, sa Melvin. Plötsligt insåg draken vilken chans den hade att rymma. Den rusade ut ur buren och började skena för full hals. -Melvin höll fast i repänden och släpades efter. -Neeeej! Stopp! Inte så fort, skrek han panikslaget. Draken sprang på i hög fart. Men så plötsligt tvärstannade den. Melvin tappade greppet och slängdes in i en buske. Omtumlad reste han sig upp. Draken bara satt där och väntade på honom. Den verkade nästan tycka det var lite kul. -Okej, tuffing, nu tar vi det lugnt, sa Melvin och skrattade lite. Han insåg att det inte var det lättaste att vinna den här drakens förtroende. Det här var ett vilt djur med egen vilja.

Han tog tag i repänden igen. Och till sin stora förvåning så började Draken följa honom. Dom sakta gick längs grusvägen. Precis som om den varit en stor hund.
Draken var en hona, och Melvin bestämde sig för att kalla henne Blue , eftersom hon var så glänsande blå. Dom stannade vid en sten, Blue såg vänlig ut igen. Melvin förstod vilken unik och speciell vän han fått. Han kliade Blue på ryggen och hon verkade tycka om det. Då började hon putta honom med nosen, som om hon ville ge honom något tillbaka. - Nu går vi tillbaka,sa Melvin. Blue verkade nästan förstå vad han sa, för hon såg väldigt ledsen och besviken ut men följde ändå med honom utan att göra motstånd.

När dom var tillbaka vid viltvårdsstationen tittade Bob på det underliga ekipaget från fönstret. -Nästan redo för djurparken va? Sa han nöjt.
Melvin blev irriterad. -Hon ska inte bo på någon djurpark, Bob. Hon hör hemma i det fria.
Bob vände sig om och flinade hånfullt. -Nja, du vet, sa han lite hemlighetsfullt. -Jag har vissa kontakter som jag redan har pratat om saken med.
-Vad menar du? Frågade Melvin förvirrat. -Vilka kontakter?
-Kristy Anderson,djurparkschefen och jag har redan kommit överens om att låta dom ta över draken, fortsatte Bob. Du kanske ska börja fundera över hur du ska säga hejdå.
Melvin blev rasande. -Är du galen?! Hon kommer aldrig överleva det!!
-Pengar min vän, sa Bob drömmande. Glöm inte pengarna. -Hur kan ett par tryckta papperslappar vara mer värda än ett liv oavsett vilket liv?! Vi är till för att skydda och ta hand om djur, inte sälja dom till till zoo!!skrek Melvin.
-Det här är inget vanligt djur! Hur många har sett en livs levande drake ?? envisades Bob. -Det spelar ingen roll, protesterade Melvin .

Melvin tog en av bilarna och körde in till en Vancouvers djurparker.
Han fick bråttom att hitta Kristy. Han fick hjälp i receptionen, en ung tjej förljde med honom och visade var Kristy var någonstans. - Är det du som är Kristy?, frågade Melvin när han kom fram till henne. -Ja, svarade Kristy tveksamt. - Och du är...?
-Melvin Buck,viltvårdare, presenterade han sig.

Han drog hela långa historien och Kristy började se chockad ut. -Vad sa du en drake!?, utropade hon när hon hört klart. - Ja, Bob sa att han pratat med dig, sa Melvin lite undrande. -Men herregud, han sa att den var en komodovaran, du vet världens största ödla. Inte en riktig drake! Finns dom verkligen?? Kristy visste inte vad hon skulle tro. Melvin visade en bild av Blue på sin mobil. Kristy drog efter andan och höll på att svimma. -E-en dra-ake??!! stammade hon. Till slut återfick hon talförmågan. Vi måste stoppa honom, sa hon. Detta får inte läcka ut i media!

Men tyvärr hade massa nyfikna besökare hört deras samtal. Och snabbare än blixten så var det i gång. I tidningar, radio, TV och på Internet. Överallt skrevs och pratades det om den mystiska draken. Det spekulerades var i från hon kan ha kommit. Vissa hävdade att det fanns en outforskad ö någonstans på jorden där det verkligen fanns riktiga drakar, och att den här bara kommit på villovägar.

Timmy hade även han börjat tröttna på att tortera Blue varje morgon. Han,Melvin och Kristy diskuterade en kväll om hur dom skulle försöka släppa henne fri igen innan någon obehörig hann komma dit och se henne. Timmy tog klunk kaffe när han fick se på Tv:n att det skulle strömma in folk till deras viltvårdsstationen för att titta på Blue.
-Vad är det med dig nu då? Undrade Melvin när han fick se Timmys min.
Han satt stel som en pinne och stirrade på Tv:n. -Vad håller du på med? Sluta larva dig! Sa Melvin och lät irriterad. Timmy pekade på Tv skärmen och satte kaffet i halsen. Han hostade så att Melvin måste dunka honom i ryggen. Sen vände sig både Melvin och Kristy sig om och dom trodde inte sina ögon. Sen stirrade dom på varann. -Vi måste göra nåt! Sa Melvin skrämt. -Nu!

Alla tre satte sig i bilen och åkte med ilfart mot viltvårdsstationen.
När dom kom fram såg dom hundratals människor trängas framför Blues bur. Det var skrik och gap. Fotoblixtarna bländade henne och hon blev rädd för alla som slog i gallret. Alla ville få en skymt av henne.
Snart blev det för mycket för henne, hon slängde sig mot burgrinden och vrålade ilsket. Folk blev rädda och backade undan. Små barn började gråta.
Blue blev bara mer och mer stressad och försökte gräva sig igenom betonggolvet i buren. Hon ville ut därifrån.
Mitt i allt stod Bob och tog emot pengar av alla som kom dit, samtidigt som han berättade om Blue. Han kände hur han blev en rik man.

Melvin, Kristy och Timmy sprang mot folkmassan och försökte tränga sig förbi alla fram till buren. Melvin sprang upp på den lilla scenen som Bob stod på och knuffade ner honom. -Den här mannen är en ond man! ,ropade Melvin till åskådarna. - Ni borde veta sanningen, skrek han upprört. Melvin hann precis förklara att Bob torterat Blue och att han bara var ute efter pengar när Bob lyckades ta sig upp på scenen igen.

-Är det så du vill ha det, din förräddare, sa Bob argt. Melvin och Bob började slåss på scenen. Människor blev rädda och skrek.

Samtidigt försökte Timmy och Kristy fästa buren efter deras bil så att dom kunde dra iväg Blue bort från folkmassan.
-Så ja lilla vän ,det här kommer gå bra, sa Timmy lugnande till Blue som undrade vad som höll på att hända. Kristy höll ett öga på buren så kedjorna som förbinde buren med bilens dragkrok inte skulle lossna. - Kom igen nu Timmy, gasa på! -Gasa då! Ropade Kristy stressat. Dom hade kört fast i en grop i vägen. -Ja ja, lugn kvinna! Jag gör så gott jag kan! Ropade han till baka. Efter en lång stund kom dom loss. -Ha ha! Så där ja lilla gumman, nu kan du vara lugn. Sa Timmy. Kristy sneglade på honom.
- Menade du Blue eller mig? Frågade hon. -Öh, va? Blue självklart , vem annars? Svarade Timmy och såg frågande ut.
Kristy skrattade till, hon trodde inte ett ord på vad han sa.

Dom körde fort längs gårdsplanen. Då fick Bob syn på dom. -Neej!! Idioterna snor min guldgruva! Skrek han desperat. Han hoppade in i en främmande bil och körde efter. Melvin tog en cykel som stod parkerad bredvid scenen och cyklade det fortaste han någonsinn cyklat. Blue kände igen honom och gav i från sig ett glädjeljud.
Melvin kom så nära Timmys och Kristys jeep att han lyckades ta sig upp på flaket med sina sista krafter. Många bland publiken grät och var chockade. Några hade ringt polisen och nu strömmade det in polisbilar och ambulanser till platsen.
Melvin var helt slut. Han var ändå så pass nära buren att han kunde röra Blues nos.
-Ingen fara, vi ska hjälpa dig, sa Melvin ansträngt. Blue verkade nöjd att vara nära sin vän igen. Melvin log, sen la han sig ner på flaket. Både bilen och buren hoppade på den guppiga grusvägen dom styrde in på. Men Bob var hack i häl.

Timmy tryckte gasen i botten. - Förlåt mamma att jag sabbar mitt körkort nu, sa han för sig själv. Sen bar det av i 300 km i timmen på den lilla vägen.
Melvin fick hålla i sig allt vad han kunde för att inte halka av flaket.

Några av polisbilarna tog in på dom. Bob blev stressad av detta och fick sladd på sin bil. Han tappade kontrollen och körde ner i ett dike.
Timmy såg det och bromsade in bilen han körde. Kristy var livrädd att han skulle krocka med något. så hon satt och skrek. - Skrik inte för sjutton, du distraherar mig, sa han irriterat. Det tjöt om däcken när han till sist lyckades få stopp på bilen. Kristy drog en lättad suck. -Yes! Jag gjorde det! skrek Timmy stolt Kristy blängde på honom. -Snälla kan du inte vara tyst, bad hon. -Hm, men mitt körkort är definitivt väck nu, fortsatte han. -Timmy! Fräste Kristy . -Ja ja, jag ska vara tyst, herregud, tjejer allstå, muttrade Timmy.

En polis gick fram till bilen. Timmy och Kristy fick förklara allt. Melvin hasade sig omtummlad av flaket. Han öppnade grinden och kramade Blue. -Vi klarade det, sa han tyst.

Efter en lång diskussion och efter att ha fått iväg Bob till sjukhus så beslutades det om att Blue äntligen skulle få komma ut i friheten igen. Melvin kände sig lycklig, men samtidigt kändes det lite sorgligt. Några från folkmassan stod och såg på.

Melvin fick äran att släppa ut Blue. - Okej, är du redo? Nu är det dags, sa han till Blue. Han öppnade grinden mycket sakta. Blue luktade försiktigt på marken. Sen tog hon ett litet skutt ut ur buren. Hon blev så glad att hon rullade sig i gräset.
Kristy blev rörd av att hennes tacksamhet.
Sen gick hon några steg frammåt, hon tittade på alla nyfikna människor och tycktes undra varför dom var där. Hon stannade framför Melvin, och tittade på honom så som bara en drake kunde göra. - Lycka till Blue, sa han.
Blue vände ryggen mot honom och lyfte sina gigantiska vingar mot himlen. Sen tog hon satts...och flög iväg! Hon hade verkligen saknat detta!
Blue flög länge i cirklar runt åskadarna högt uppe bland molnen. Sen gav hon sig av och var borta.
Då började plötsligt alla applodera och jubla över att Melvin fått igenom det han kämpat för. Att få den stora, skinande draken fri igen.
-Grattis kompis! Timmy dunkade honom i ryggen. Kristy gick till och med fram och gav honom en puss på kinden. Melvin blev lite generad.

Varför har alltid du tur med brudarna? frågade Timmy och såg avundjuk ut.
Det skrattade dom tre åt. Polisen samlade i hop alla och dom som behövde åkte med i ambulanserna. -Hur går det för Bob? Frågade Melvin en av poliserna.
Han klarar sig, svarade polismannen medan han bad dom tre att kliva in i polisbilen. Ni har mycket att berätta för oss, forsatte sa han till sist.

Gud vad bra den va verkligen.