November
Thursday 19 January 2012 photo 1/1
|
Thursday 19 January 2012 photo 1/1
|
|
Vet ni hur det känns, att bli så lätt överkommen? Att ha varit något som betyder en oändlighet, att vara någon, dendär speciella. Visst känner man sig värdelös? Visst känner man att man inte satt några fina märken? Jag är medveten om att jag har varit en hemskt respektlöst människa, jag vet att jag inte funnits där till 100-120% för att jag haft så mycket problem med mig själv och min självkänsla. Jag har varit i botten, i det mörka hålet. I min egen värld, där kämparglöden inte funnits, där jag dränkt mig i depression. Där jag inte funnit några vägar jag kan gå, där jag bara sett motgångar. Envisats med att käfta emot dom kloka orden, och grävt ner mig. Kärleken är blind, man får inte tillbaka synen fören man förlorat den... Det är hårt, livet är hårt. Man måste lära sig att gå vidare hela tiden. Det är jobbigt att vara som jag, strävar efter bekräftelse, ett ärligt svar. Då är jag nöjd. Att dölja en sanning, eller att dölja något bara för att visa respekt är inte respekt. Jag gillar inte människor, som tror att man inte kan känna vad som pågår. Däremot, varje sak som händer i ditt liv, måste du bearbeta och ta lärdom av. Jag har haft svårt för detta med motgångar som ger framgångar, men på sätt och vis så har jag lyckats lära mig att hantera detta bättre. Vilket är en stor fördel för mig själv. MEN jag har fortfarande svårt för det, och det som jag går igenom just nu kommer att blir det jobbigaste jag gjort på flera år. Att komma över något, som betytt väldigt mycket för mig. Och göra det till en fördel och erfarenhet. Men jag ska klara det. Utöver detta, så önskar jag faktiskt att jag kom i bättre kontakt med vänner och bekanta, för att få stöd, och klara detta. Jag behöver umgänge.
Visa toppen
Show footer