Har börjat läsa serier. Cyberpunk-serier från nittiotalet. Det könns bra.
Jag kan känna smaken av luften omkring mig, det fyller mina lungor och syre sprids i mitt blodomlopp till mitt numera odiskret pumpande hjärta som livligt förser mina muskler med den energi de behöver.

Men jag använder inte mina muskler nu när jag skriver i mörkret av mitt rum. Det hindrar dem inte från att tillfälligt rycka och vrida sig vid åtanken av min njutning av det som tydligen ska föreställa mitt liv.

En känsla som jag endast och ofta sällan bara känner vid intima tillfällen och knappt det. En slags motpart till det annars bittra och mörka stål som brukar vara fastsatt med tjära i den numera pumpande klump i min bröstkorg, en slags... känsla som jag bara halvt men ändå komplicerat lyckas beskriva i en smärre och spontan text skriven på en lokal websida som ungdomar använder som visuell komunikation. Även dock saknaden av min älskade och stressen över kommande skoldagar prydde mitt sinne tidigare har de blivit ersatt av en endaste, dock tillfällig, känsla. En känsla av, nej inte värdelöshet eller hopplöshet, utan tvärtom. En känsla av.. lycka.

Jag sitter i mitt mörker. Det enda ljuset som pryder min bleka hud är ljuset från min dataskärm där bilden av en serietidnings-sida lyser mig i ansiktet. Framför mig på bordet står en aluminiumburk i neongrönt skimmer och på min vänstra sida, mestadels täckt i mörker, är ett par pizzakartonger staplade med endast kanter och efterblivet slafs från tidigare ikväll. I de hörlurarna som pryder mina öron hörs musik av alla dess slag som jag ofta byter emellan för att passa temat och stämningen i serien.

Jag läser om en man som hatar allt i en mörk värld av tragedi, förstört av krigiska och egoistiska varelser som vi anser oss härstamma ifrån; Människor. den känsla jag känner i min bröstkorg kan bara beskrivas med miljoner ord, och ett. Lycka.

Ikväll, inatt, är jag inte deprimerad. Nej. Jag är glad. Stress och bekymmer är som bortblåsta, de existerar inte i mörkret av mitt rum. De existerar inte heller i botten på en tom energidryck eller i de pixlar som förser mina ögon med ljus. De existerar inte. Just nu, i nuet som jag existerar i, finns inga bekymmer. Bara jag, en serie, en läsk och pizza.

Och just nu, i nuet som jag lever i, existerar inte du. Varken du, dina problem eller någon som du känner existerar. I den värld av lugn och den utopi av förnekelse som jag lever i finns inte du. Ingen av er existerar, och det är jag lycklig för. Jag är medveten om att så fort jag vaknar på morgonen (eller i mitt fall på eftermiddagen) så kommer ni existera tillsammans med resten av mina problem och stress, ångest, depression och självmedvetande kommer att fylla mina tankeceller och återigen kommer mitt liv vara det sjunkade skepp av hopplöshet och värdelöshet.
Men just nu finns det inte. Du finns inte. Ingen av er finns.

Och tack och lov för det.
Men nu är min lilla utopi över. Jag ska sova i min obäddade säng brevid två månader gamla sop-påsar som pryder halva mitt golv och med en mobiltelefon farligt nära min hjärna. Men jag är glad för det. Imorgon börjar de resterande dagarna, eller kanske bara timmarna, innan nästa tid kommer då jag känner så här igen.
Men det skiter jag i.
Jag skiter i allt.
Jag skiter i problem.
Jag skiter i dig.

Nu ska jag sova så att du, tillsammans med alla andra runtomkring dig, tillsammans med alla mina problem, tillsammans med världen, universum och mitt liv, kan börja existera igen.
Du borde tacka mig för din existens.
Du borde tacka världen för din existens.
Jag borde tacka dig för min existens.
Du borde vara tacksam för världen att du finns.

Du borde vara tacksam över att du lever, över att du kan känna smärta, ångest och sorg.
Nu ska jag sova och du borde vara tacksam för att jag vaknar imorgon så du kan existera tillsammans med mina problem.
Jag är lycklig, jag är tacksam. Och jag är också trött.

Godnatt världen, vi syns imorrn.

Absolut. Tack Igni, bästa serien i världen.