Sunday 25 November 2007 photo 3/4
|
Well, sanningen är att jag har gråtit mig till sömns i.. *räkna* 350 dagar, för att jag har saknat dig nå enormt jävla mycket. Det har inte gått en enda dag utan att jag har tänkt på dig. Tänkte även tanken i somras att jag skulle gå och fråga efter dig - men hur fan skulle jag kunna göra det? Härnösand är ändå stort. Men jag vet inte längre hur jag ska bete mig mot dig. Du försvann i nästan ett år, och verkar så kall och hård. Förut tog du mig under ditt beskydd, fastän du knappt kände mig. Vad har dom gjort med dig, honey? Själv har jag gått från superdeppig med ständigt såriga armar till ett jävla lyckopiller med en diagnos som ytterst få förstår sig på, med en ordentlig skolgång och ett hopp om framtiden. Jag kan inte beskriva hur jävla mycket du betytt för mig från första gången vi pratade. Det är helt omöjligt. Frågan är om någon någonsin kan förstå det..
Annons