October
Saturday 11 December 2010 photo 1/3
|
SESSAN
När vi kommit hem så gick vi in på Emmys rum för att leta fram nya kläder till henne. Hon suckade så fort jag tog fram ett plagg.
"Vad är det?" frågade jag henne otåligt.
"Jag vet inte.." hon log snett.
Efter en stunds tystnad lyfte hon blicken från golvet och tittade rakt på mig. Hon hade tårar i ögonen.
"Gumman!" utbrast jag och slängde mig runt henne för attt trösta.
Hon skakade och snyftade.
"Du.., vi kommer dö.." stammade hon.
EMMY
"Vad menar du?" sa sessan förvirrat.
"Jag bara vet det!" grät jag.
vi satt tysta länge, hon såg helt förkrossad ut och jag skakade.
Båda ryckte till när telefonen ringde.
Hon skakade på huvudet och reste sig för att rusa mot telefonen.., men när hon sträckte sig mot handtaget så flög dörren upp och hon trillade och slog huvudet i dörrkarmen.
Jag tappade andan och förstod inte någonting. Jag bara satt med öppen mun och stirrade på stackars sessan som låg avsvimmad på dörrkarmen och blödde. Telefonen ringde fortfarande men jag kunde inte röra mig.
BILL
"Varför svarar dom inte!?" utbrast jag och georg tittade på mig.
"Dom kanske inte är hemma ännu.. Eller så kanske dom fixar med något?" sa han trött. Jag ruskade på huvudet,
"Nej, så kan det inte vara.. något kanske hänt.. eller så vill dom inte svara.. något har hänt jag är säker på det!" sa jag utan att titta på georg som tagit min telefon och börjat ringa Emmy.
"Fan!" suckade jag och sjönk ner på golvet igen.
När jag reste blicken såg jag gustav stå och vingla.
"Vad är det med dig då?" mummlade han.
"Allt är åt helvete!" röt jag och kände ångesten brinna i bröstet.
"JA, Hej! Hur är det med er.. Vi börja..." hörde jag georg men så blev han avbruten av någon på andra sidan luren.
"va?.. Vi kan...." en stunds tystnad.
"Men vad säger d.... Emmy lugn!" georg tittade chockat på mig.
Jag slet åt mig telefonen och andades häftigt.
"Hej Emmy har det hänt något?" flåsade jag.
"SESSAN LIGGER OCH DÖR!!!!!" skrek hon.
"Va? Vad hände? Ring ambulans då!!"
"Nej hon.. hon kommer.. mitt huvud värker så fruktansvärt.." snyftade hon. Jag tittade chockat på georg.
"Amanda är ju påväg efter er nu, hon kommer nog snart.." sa jag
"Det kommer någon.." sa hon med sänkt röst.
"Va? Vem kommer? Amanda?" utbrast jag med hoppet växande.
"Nej.. någon kommer ifrån vardagsrummet.." viskade hon.
"Emmy.. Ring ambulans det är säkert ingen där, det är nog bara att du är så uppstressad nu som du...." jag avbröt mig själv när jag hörde tunga steg i bakrunden.
"Hjälp.." hörde jag Emmy, det va svagare än en viskning.
"emmy?" viskade jag men precis då bröts samtalet.
Jag reste blicken och kollade på de andra.
"Vi måste dit!" utbrast jag och började springa mot bilen.
_______________________________________________________
liten del, hade tråkigt, snart ska jag avsluta min ff, bara
så ni vet (: förlåt att jag dragit ut på det :)
tycks då? ♥
Annons
Visa toppen
Show footer