Jag vet att du faller. Jag vet att du drunknar.
Faller ett långt ljudlöst fall ned från din piedestal av tystnad för att snart inte se den mer.
Du sväljer det röda vattnet som drar dig längre och längre ned. Klunk för klunk, varje ett tomt andetag längre bort.
Jag vet att du håller på att kvävas och jag vet att du håller på att krossas.
Du kvävs av mörkret som omsveper dig om natten och du kvävs av den tjocka dimman som tar dig om dagen.
Du krossas av världen som tvingar dig närmre den vassa kanten. Jag vet att livet inte är rättvist mot dig och jag vet att du inte har det så lätt.
Jag vet det för jag känner dig.
Du ligger där nere,gömd i ditt mörker och räknar tankar.
Du springer förvirrat omkring och letar efter EXIT-skylten. Förgäves. Den har slocknat. Utmattad av misslyckanden lägger du dig i det runda hörnet och försöker blunda.
Kanske kan du blunda tillräckligt hårt och ögonlocken fastnar och aldrig öppnas igen. Kanske... Men nästa dag blir du bländad av det stickande ljuset och du tvingas se allt igen.
De säger att allt kommer ordna sig, det går över.
De erbjuder sin hjälp och sitt stöd. "Vi kommer alltid att finnas här för dig," säger de. Men du litar inte på dem, håller dem på avstånd. Du vet att med tiden måste de ge sig av och du blir lämnad kvar ensam och rädd.
Du hoppas att deras famn ska trösta och ta bort smärtan men du vågar inte. Vad kommer du att känna då? Här är du ändå trygg,i din egna ensamhet. Du vågar inte,vågar inte smaka det röda geléhjärtan,rädd för vad eftersmaken blir. Du hoppas du kan klara dig själv. Hoppas, men tror inte.
Alla elaka röster, dömmande blickar och pekande fingrar kommer allt närmre. De skriker åt dig och slår dig, men ingen hör och ingen ser. Inget utav det finns egentligen. Det är bara du och mörkret som spelar dig ett spratt. Du håller för öronen och kryper ihop på golvet. Vill inget höra och inget känna. Vill inte. Men ljuden blir bara allt värre och du mår bara sämre för varje slag. Naglarna gräver sig in i din handflata och lämnar djupa sår. Ditt skal håller sakta på att spricka och ge efter för alla ömtåliga sprickor. Ditt korthus håller på att rasa och pusselbit efter pusselbit försvinner.
Varje dag ser jag dig vandra planlöst omkring och alltid med samma tårar i ögonen.. Du försöker lura de andra och ler ett slocknat leende. Du är så svag men du kämpar fortfarande

Bara du som vet mina mörkaste hemligheter.
Om du bara förstod.

Annons

The photo has no tags

May 2012