September
Wednesday 26 August 2009 photo 1/1
|
Underbart är kort
I förra veckan bröt jag armen. Jag och min brorsa byggde en koja och sen började vi bråka om vem som skulle spika i spiken. Vi började knuffa varandra och jag ramlade ut. Det enda jag kom ihåg var att doktorn sa att allt skulle bli bra. Då tänkte jag: "Vadå bra? Jag låg i en hård och obekväm sjukhussäng med en bruten arm...hur kunde det bli bättre?" Doktorn hade rätt, det blev bättre.
Första veckan fick jag vara hemma från skolan och äta praliner och läsa Bamse.
Nästa vecka fick jag teckningar av allihop och alla frågade hur det var med mig, om det gjorde ont, vad som hände och den allra största frågan var: "Kan jag få ditt nummer?"
Den tredje veckan trodde jag att alla skulle ignorera mig, men det verkade bara bli bättre och bättre. Alla kom fram och frågade om dom fick skriva sina autografer eller en cool kommentar på mitt gips och självklart sa jag: "Ja". Det där gipset såg så tråkigt ut ändå.
Fjärde veckan kom jag in med ett stort leende på läpparna, men jag fick konstiga blickar och vissa kastade papperstussar på mig. Jag var inte lika cool nu. Nu var allt som vanligt. Min brorsa lade armen om mig och sa: "Underbart är kort".
Den här uppsatsen skrev jag på en halvtimme ungefär =P..jag är rätt nöjd själv faktiskt =D. Fattade ni vad som hände den 4:e veckan?? xD
I förra veckan bröt jag armen. Jag och min brorsa byggde en koja och sen började vi bråka om vem som skulle spika i spiken. Vi började knuffa varandra och jag ramlade ut. Det enda jag kom ihåg var att doktorn sa att allt skulle bli bra. Då tänkte jag: "Vadå bra? Jag låg i en hård och obekväm sjukhussäng med en bruten arm...hur kunde det bli bättre?" Doktorn hade rätt, det blev bättre.
Första veckan fick jag vara hemma från skolan och äta praliner och läsa Bamse.
Nästa vecka fick jag teckningar av allihop och alla frågade hur det var med mig, om det gjorde ont, vad som hände och den allra största frågan var: "Kan jag få ditt nummer?"
Den tredje veckan trodde jag att alla skulle ignorera mig, men det verkade bara bli bättre och bättre. Alla kom fram och frågade om dom fick skriva sina autografer eller en cool kommentar på mitt gips och självklart sa jag: "Ja". Det där gipset såg så tråkigt ut ändå.
Fjärde veckan kom jag in med ett stort leende på läpparna, men jag fick konstiga blickar och vissa kastade papperstussar på mig. Jag var inte lika cool nu. Nu var allt som vanligt. Min brorsa lade armen om mig och sa: "Underbart är kort".
Den här uppsatsen skrev jag på en halvtimme ungefär =P..jag är rätt nöjd själv faktiskt =D. Fattade ni vad som hände den 4:e veckan?? xD
Visa toppen
Show footer