September
Monday 9 August 2010 photo 2/4
|
5. Flyget skulle gå kl 23.20 samma kväll. Underbart! Jag älskade att flyga på natten. Det var mycket mer spännande och mysigt, speciellt när man flög över storstäder och man såg alla miljoner lampor lysa där nere. Jag tyckte det var en underbar känsla, så extremt häftigt!
Redan klockan halv åtta gav vi oss av mot Arlanda flygplats, så att vi skulle vara säkra på att inte missa flyget … och så att vi kunde shoppa loss i taxfree’n haha.
Vi körde in en snabbis på McDonald’s på vägen också så vi slapp hungra ihjäl, det hade ju kanske inte varit det mest lyckade.
Tiden på flygplatsen gick snabbt, vi köpte minst ett ton godis och provade så många parfymer att vi alla, t.o.m. Rasmus (vi sprutade lite på honom också, bara för att), stank sjuttielva olika tjejparfymer, det kan inte ha varit roligt för dom som gick förbi oss, haha. Kalla oss barnsliga, vem har sagt att vi vill växa upp liksom? (;
Väl på planet blev vi alla jättehypade, det skulle bli så spännande, första resan med vännerna, och det faktum att vi skulle till Tyskland gjorde ju inte det hela sämre precis. När flygplanet lyfte började jag tänka på Jumbi, Bill Kaulitz’s leksaksflygplan. Det var flera år sedan jag hade tittat på den videon, och jag kom ihåg hur mycket jag hade gillat den när jag var yngre. Jag satt och flinade för mig själv.
"Vad flinar du åt?" undrade Annika flinandes, som satt i sätet bredvid mig.
"Jumbi", sa jag och flinade igen.
"Juumbiiii!" Hörde jag Astrid härma Bill från sätet på andra sidan av Annika.
Härliga minnen man har från dom där killarna alltså. Helt otroligt att det nästan känns som att man känner dom fast man aldrig ens har träffat dom. Men dom är väl annorlunda i verkligheten än i media skulle jag tro. Skapat någon slags image.
Jag väcktes än en gång ur mina dagdrömmar av att Annika tryckte in en hörlur i örat på mig, med våld!
"Ta det lugnt!" skrattade jag och hon flinade tillbaka. Hon satte på Pain of love live på högsta volym, dels för att dämpa bullret från flygplanet, dels för att få in så mycket stämning som möjligt.
Jag började trumma med händerna på låren, det gjorde jag alltid när jag lyssnade på musik, speciellt till den här låten, visste inte varför egentligen, den var väl lätt haha. Jag undrade om jag kanske störde dom som sov, men eftersom ingen flygvärdinna kom fram och sa till mig så sket jag i det och började istället trumma ännu hårdare. Utanför fönstret var det mörkt, det enda som syntes var flygplansvingens blinkande lampa.
Ca 2 timmar senare landade vi på en flygplats utanför Hamburg. Vi sa artigt hej då till flyvärdinnorna och skyndade oss sen ut, ut på tysk mark. Astrid föreslog att vi skulle kyssa marken, men vi skippade det, andas in den tyska luften räckte gott och väl. Vi hämtade våra väskor och tog sedan Rasmus skrothög till bil och körde till bandets studio för att sova.
Mer? (:
Redan klockan halv åtta gav vi oss av mot Arlanda flygplats, så att vi skulle vara säkra på att inte missa flyget … och så att vi kunde shoppa loss i taxfree’n haha.
Vi körde in en snabbis på McDonald’s på vägen också så vi slapp hungra ihjäl, det hade ju kanske inte varit det mest lyckade.
Tiden på flygplatsen gick snabbt, vi köpte minst ett ton godis och provade så många parfymer att vi alla, t.o.m. Rasmus (vi sprutade lite på honom också, bara för att), stank sjuttielva olika tjejparfymer, det kan inte ha varit roligt för dom som gick förbi oss, haha. Kalla oss barnsliga, vem har sagt att vi vill växa upp liksom? (;
Väl på planet blev vi alla jättehypade, det skulle bli så spännande, första resan med vännerna, och det faktum att vi skulle till Tyskland gjorde ju inte det hela sämre precis. När flygplanet lyfte började jag tänka på Jumbi, Bill Kaulitz’s leksaksflygplan. Det var flera år sedan jag hade tittat på den videon, och jag kom ihåg hur mycket jag hade gillat den när jag var yngre. Jag satt och flinade för mig själv.
"Vad flinar du åt?" undrade Annika flinandes, som satt i sätet bredvid mig.
"Jumbi", sa jag och flinade igen.
"Juumbiiii!" Hörde jag Astrid härma Bill från sätet på andra sidan av Annika.
Härliga minnen man har från dom där killarna alltså. Helt otroligt att det nästan känns som att man känner dom fast man aldrig ens har träffat dom. Men dom är väl annorlunda i verkligheten än i media skulle jag tro. Skapat någon slags image.
Jag väcktes än en gång ur mina dagdrömmar av att Annika tryckte in en hörlur i örat på mig, med våld!
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tomthedon/468464108/
Visa toppen
Show footer