Min stotebror och jag. De 5.

Jag hade tagit reda på var Viktor fanns och jag hade fått komma in och hälsa på. En kvinna förde mig till Viktors rum. Han låg och läste när jag kom in.

- Vevve! Vad fan gör du här? frågade han och kramade om mig.
- Jag ville träffa dig. Jag vägrar acceptera att du är borta. svarade jag och började gråta.

Han höll bara om mig och nynnade min favoritmelodi.Till slut hade jag lugnat ner mig.

- Vet mamma att du är här? frågade han sen.
- Nej, det gör hon inte.
- Gör inte mamma mer ledsen, lova mig det.
- Vadå då? Hon lät dig förvinna, vägrade tro dig.

Jag förstod inte vad min bror tänkte med. Mamma hade ju förrått oss. Förrått honom!

- En del av det poliserna sa den kvällen var till hälften sant. Jag har varit med att förstöra mycket. Men jag tog avstånd från det. Det var därför jag hamnade i bråk med några killar. De ville inte att jag backade ur.
- Men varför vill de inttro det?

Han log milt mot mig.

- Därför att det inte finns bevis. svarade han trött.
- Jag ska skaffa dem.
- Nej, jag vill inte att du råkar illa ut. Du gör inget sådant. Lova ,mig det, Vevve.

Jag suckade men nickade. När jag gick hem sen funderade jag på att hålla löftet eller inte. Viktor skulle ju trots allt vara borta i två år! Nej, jag skulle hitta bevisen.

Annons

The photo has no tags

May 2019