Min storebror och jag. Del 11.

Jag höll på att packa det sista i alla mina tusen väskor. Jag kunde höra hur mormor och mamma skrek på varandra. Precis när jag var klar kom jag och tänka på Viktor. Vad skulle hända med honom nu? Skulle han få komma till mormor och hälsa på? Eller var han tvungen att hålla sig hos mamma? Mormor kom upp efter att mamma hade skrikit klart alla svordomar hon kunde komma på.

- Är du klar, Gumman? frågade hon.

Jag nickade.

- Vi hämtar resten en annan gång. Ta med allt du måste ha med dig nu. fortsatte mormor.

Jag tog med mig datorn, väskan med kläder, skolväskan och de tre andra väskorna. Mormor tog ner bilden på Viktor som stod på mitt skrivbord.

- Oroa dig inte, Vevve. Jag ska se till att du och din bror får det bra nu.
- Tack, mormor. mumlade jag och log lite.

Vi åkte iväg och jag kunde se blicken av hat och besvikelse i mammas ögon innan hon stängde dörren med en smäll. Jag satte mig i bilen och när mormor började spela musik började en klump i halsen bildas. När låten Don't give upp kom upp med mitt och mormors favoritband började jag gråta. Jag grät hela vägen hem och när morfar kom och mötte oss kramade han om mig. För första gången på länge kände jag mig liten och rädd. Morfars trygga famn fick mig att slappna av och lugna ner mig. Kvällen kom och jag låg i mitt rum hos dem. Fönstret i taket var stort så att jag kunde se stjärnorna. Jag knöt mina händer och började be en bön för min bror. Precis som jag gjorde när jag var liten...

Nej, inte riktigt. Det beror på vad i historien du menar.