Mina prinsessor. Del 6.

De vuxna i huset med alla barnen hade ofta fullt upp. Men jag gillade Klas, en av dem som hade hand om de nya. Han hade sett att Julia och Bonney var rädda. Så vi hade fått ett litet rum tillsamans.

- Robin, kommer vi få en ny mamma och pappa nu? frågade Julia en kväll.

Jag smekte hennes kind och log ömt.

- Kanske, jag vet faktiskt inte. Men jag kommer finnas där. Det kommer jag alltid att vara. sa jag och hoppades att det skulle bli så.

De somnade efter en saga och jag la mig i sängen och funderade. Jag måste erkänna att jag var rädd. Rädd för att vara tvungen att lämna mina systrar. Det skulle varken jag eller de klara av. När jag vaknade nästa dag kände jag på mig att något skulle hända. Jag fick veta vid lunch att jag hade rätt. Mannen och kvinnan från sos kom vid två. De hade ett medelande till mig och mina systrar. Vi samlades i ett rum. Bonney vägrade se på mannen och Julia blängde på kvinnan. Spänningen i rummet var outhädlig.

- Nu har vi hittat en lösning. Det finns en familj, med två barn redan, som gärna tar emot dina systrar. Du får bo hos ett lite äldre par. började mannen.
- Menar du att ni särar på oss? frågade jag förvånat.
- Ja, men lyssna klart först, Robin. sa kvinnan lungt.

Jag försökte behärska mig.

- Men de bor i samma område. Bara ca två hus klängre bort. fortsatte mannen.

Jag suckade och höll om mina prinsessor. Efter mötet packade vi ihop våra saker och jag förklarade för Julia och Bonney hur det skulle bli. Jag hade rätt, de började gråta. Jag försökte lugna dem men det var inte lätt. I två timmar grät de tills de somnade bredvid mig. Jag låg och tittade upp i det låa taket. För första gången sen jag var 8 grät jag. Hur skulle vi klara oss nu? Jag som annars alltid fanns där för mina systrar! Nu var jag tvungen att lämna dem ensamma hos en villt främande familj.

Snälla mamma, ge mig styrkan att orka...

Annons

The photo has no tags

May 2019