Wednesday 15 April 2009 photo 1/1
|
Jag kan inte sova.
Lika bra att göra nåt av tiden, hm? How about a rant om sömn, bara för att fördriva vargtimmarna? Bilden är copywright© skim-milk på dA.
När jag var liten, och bodde på Lund 20, hade jag ett ganska stort rum. I mitt ganska stora rum hade jag Gammelskåpet, vari jag förvarade dockor, mjukdjur och leksaker. Jag brukade gömma mig i det när jag fyllde år, så att min familj gick fram till sängen (täcket såklart uppbullad med gosedjur, jag var ju en bright unge) med tårta och presenter, så hoppade jag ut ur skåpet för den där lilla kicken man får när man överlistar de som anses intelligentare.
Detta skåp i alla fall, var om nätterna väldigt skrämmande. Två draglådor längst upp, vars handtag såg ut som ögon, och skåpstörrar under där handtagen bildade näsborrar eller en mun beroende på hur man tittade på dom.
Om man lade sig för att sova, släckte lampan, och sedan vaknade av värme eller en mardröm... Vad kunde finnas i skåpet? Vad var skåpet?
När man ville krypa ner hos mamma och pappa efter en mardröm var själva handlingen att gå förbi skåpet nästan värre än mardrömmen.
Lite äldre, flyttar till Prästvägen. Bor i vardagsrummet ett tag, med bokhyllan och nya byrån som skiljer tevehörna från sovutrymme. Jag kan inte se dörren. Jag kan bara se en bråkdel av rummet. Vad som helst skulle kunna hända i rummet där jag sov, vad som helst, och jag skulle inte ha en aning.
Lönnmördaren eller monstret eller detdärskrämmandesommanaldrigvetvaddetärbaraattmanbehövervararäddfördet behöver bara smyga, för jag är hörselskadad och skulle inte höra lätta steg i natten.
Sedan flyttade jag in i mitt nya rum, och ungefär vid samma tid gör skräckfilmerna sitt intåg i mitt liv. Min säng står i ett hörn av rummet, just vid fönstret, men fönsterbrädet är i vägen så att det är en glipa mellan huvudänden av sängen och väggen.
Ser House of Wax.
Ser Instängda.
Ser Dendärsvenskavaddennuhette.
Och vid mitt huvud finns det perfekta utrymmet för en hand att sticka upp.
Perfect, simply perfect.
Sedan jag flyttade in i mitt rum har jag haft en del mardrömmar. Särskilt feberdrömmarna har varit ren och skär tortyr. Hade feber när jag såg The Ring. Hade feber när jag såg Bröderna Grimm. Scarred for life, dammit!
En del knep har man ju haft för att somna också. Minns när Mimmi berättade att hon bara tänkte sig en enkel skylt där det stod: "sov". Det fixade inte mitt prestationsgalna huvud, så det blev en enkel skylt, en skylt, en träskylt, en snirklig träskylt, en snirklig träskylt i ett blomsterfält, en snirklig träskylt i ett blomsterfält utanför en borg där det bodde en vacker prinsessa...
Ni fattar vinken.
Sedan fanns det en... tja, ska man kalla det kvällsbön, när jag var inne i new age. Den funkade, fick mig att känna mig trygg, fick mig att sluta skrämma upp mig själv. För jag skrämde upp mig själv när jag inte kunde sova, lät omedvetet tankarna bli mörkare och mörkare tills jag låg under täcket med hjärtklappning. I alla fall, texten gick såhär:
Gentle Lady, pure and bright
Hold me close, within your light
Keep me safe till night is done
That I might raise to greet the sun
Det funkade ett bra tag, tills jag släppte det där med Wicca. Då kändes det inte bra att använda något jag inte riktigt trodde på längre. Funkade inte.
Nästa sak jag hade tror jag kom efter att jag hade sett Peter Pan. Spelfilmen då, inte den teknade. Såg ju den tecknade i unga år, men spelfilmen rätt sent i livet, minns inte när. I alla fall, så har jag alltid älskat sagor, och särskilt vackra sagor. I Peter Pan fanns en scen när de tittade på älvorna som dansade, de hade sina vackra klänningar och glittrade i guld av älvstoftet, och det tyckte jag var en väldigt vacker tanke. När jag skulle sova brukade jag blunda och föreställa mig att älvorna tog sig in i mitt rum, en efter en, klättrade på bokhyllan och slog sig ner på möblerna. Där satt de och vaktade mig när jag sov, tills de blev uttråkade och började dansa i mitt rum.
Sedan såg jag någon annan skräckfilm och försökte bota skräcken med älvorna, men det misslyckades och efter det gjorde bilden av älvorna mig inte lugn längre.
Lite tid gick. Jag kom på spökhistorien om nattklänningen, någon kanske minns den. Den med den huvudlösa skyltdockan och klänningen som tog över huvudpersonen (beskrivning för att förtydliga vilken det var, bara). När jag tänkte på den spökhistorien, för jag tänker mycket på historier, så kom jag på hur huvudpersonen såg natten. Hon såg den som ett mjukt, svalt, lugnt, skyddande täcke där man inte kan se varandras olikheter. Och så började jag tänka vidare på det.
Så fick jag bilden av natten som en fågel. En stor, svart korp som sveper sina vingar över världen. Och under magen, mellan de innersta fjädrarna, allra närmast korpens hjärta, kan man ligga varm och trygg när man sover. Natten själv vaktar mot alla onda saker som vill åt en, slår med sin skarpa näbb tillbaka alla mardrömmar. Vaktar de sovande som en korpmamma vaktar sina ägg.
Efter det kom jag på Dunderkuren. Jag behöll korpen, men skaffade mig en ny ramsa allteftersom min besatthet med drakar ökade. Nu minns jag tyvärr inte hela ramsan, men älvorna var med, att de satt vid huvudändan av min säng. Och eftersom jag var så cool var ramsan tvungen att vara på engelska. Slutet var i alla fall:
"...There lies a dragon at my feet
I feel secure as I go to sleep."
Funkade inte ramsan behövde jag bara tänka mig nattkorpens tunga vingslag, så kunde jag somna tryggt.
Nu har jag inte varit rädd om nätterna på flera år.
Det har gått lång tid sedan jag behövde en lugnande tanke för att kunna somna tryggt.
Håller jag på att växa upp?
Gillar jag det?
Lika bra att göra nåt av tiden, hm? How about a rant om sömn, bara för att fördriva vargtimmarna? Bilden är copywright© skim-milk på dA.
När jag var liten, och bodde på Lund 20, hade jag ett ganska stort rum. I mitt ganska stora rum hade jag Gammelskåpet, vari jag förvarade dockor, mjukdjur och leksaker. Jag brukade gömma mig i det när jag fyllde år, så att min familj gick fram till sängen (täcket såklart uppbullad med gosedjur, jag var ju en bright unge) med tårta och presenter, så hoppade jag ut ur skåpet för den där lilla kicken man får när man överlistar de som anses intelligentare.
Detta skåp i alla fall, var om nätterna väldigt skrämmande. Två draglådor längst upp, vars handtag såg ut som ögon, och skåpstörrar under där handtagen bildade näsborrar eller en mun beroende på hur man tittade på dom.
Om man lade sig för att sova, släckte lampan, och sedan vaknade av värme eller en mardröm... Vad kunde finnas i skåpet? Vad var skåpet?
När man ville krypa ner hos mamma och pappa efter en mardröm var själva handlingen att gå förbi skåpet nästan värre än mardrömmen.
Lite äldre, flyttar till Prästvägen. Bor i vardagsrummet ett tag, med bokhyllan och nya byrån som skiljer tevehörna från sovutrymme. Jag kan inte se dörren. Jag kan bara se en bråkdel av rummet. Vad som helst skulle kunna hända i rummet där jag sov, vad som helst, och jag skulle inte ha en aning.
Lönnmördaren eller monstret eller detdärskrämmandesommanaldrigvetvaddetärbaraattmanbehövervararäddfördet behöver bara smyga, för jag är hörselskadad och skulle inte höra lätta steg i natten.
Sedan flyttade jag in i mitt nya rum, och ungefär vid samma tid gör skräckfilmerna sitt intåg i mitt liv. Min säng står i ett hörn av rummet, just vid fönstret, men fönsterbrädet är i vägen så att det är en glipa mellan huvudänden av sängen och väggen.
Ser House of Wax.
Ser Instängda.
Ser Dendärsvenskavaddennuhette.
Och vid mitt huvud finns det perfekta utrymmet för en hand att sticka upp.
Perfect, simply perfect.
Sedan jag flyttade in i mitt rum har jag haft en del mardrömmar. Särskilt feberdrömmarna har varit ren och skär tortyr. Hade feber när jag såg The Ring. Hade feber när jag såg Bröderna Grimm. Scarred for life, dammit!
En del knep har man ju haft för att somna också. Minns när Mimmi berättade att hon bara tänkte sig en enkel skylt där det stod: "sov". Det fixade inte mitt prestationsgalna huvud, så det blev en enkel skylt, en skylt, en träskylt, en snirklig träskylt, en snirklig träskylt i ett blomsterfält, en snirklig träskylt i ett blomsterfält utanför en borg där det bodde en vacker prinsessa...
Ni fattar vinken.
Sedan fanns det en... tja, ska man kalla det kvällsbön, när jag var inne i new age. Den funkade, fick mig att känna mig trygg, fick mig att sluta skrämma upp mig själv. För jag skrämde upp mig själv när jag inte kunde sova, lät omedvetet tankarna bli mörkare och mörkare tills jag låg under täcket med hjärtklappning. I alla fall, texten gick såhär:
Gentle Lady, pure and bright
Hold me close, within your light
Keep me safe till night is done
That I might raise to greet the sun
Det funkade ett bra tag, tills jag släppte det där med Wicca. Då kändes det inte bra att använda något jag inte riktigt trodde på längre. Funkade inte.
Nästa sak jag hade tror jag kom efter att jag hade sett Peter Pan. Spelfilmen då, inte den teknade. Såg ju den tecknade i unga år, men spelfilmen rätt sent i livet, minns inte när. I alla fall, så har jag alltid älskat sagor, och särskilt vackra sagor. I Peter Pan fanns en scen när de tittade på älvorna som dansade, de hade sina vackra klänningar och glittrade i guld av älvstoftet, och det tyckte jag var en väldigt vacker tanke. När jag skulle sova brukade jag blunda och föreställa mig att älvorna tog sig in i mitt rum, en efter en, klättrade på bokhyllan och slog sig ner på möblerna. Där satt de och vaktade mig när jag sov, tills de blev uttråkade och började dansa i mitt rum.
Sedan såg jag någon annan skräckfilm och försökte bota skräcken med älvorna, men det misslyckades och efter det gjorde bilden av älvorna mig inte lugn längre.
Lite tid gick. Jag kom på spökhistorien om nattklänningen, någon kanske minns den. Den med den huvudlösa skyltdockan och klänningen som tog över huvudpersonen (beskrivning för att förtydliga vilken det var, bara). När jag tänkte på den spökhistorien, för jag tänker mycket på historier, så kom jag på hur huvudpersonen såg natten. Hon såg den som ett mjukt, svalt, lugnt, skyddande täcke där man inte kan se varandras olikheter. Och så började jag tänka vidare på det.
Så fick jag bilden av natten som en fågel. En stor, svart korp som sveper sina vingar över världen. Och under magen, mellan de innersta fjädrarna, allra närmast korpens hjärta, kan man ligga varm och trygg när man sover. Natten själv vaktar mot alla onda saker som vill åt en, slår med sin skarpa näbb tillbaka alla mardrömmar. Vaktar de sovande som en korpmamma vaktar sina ägg.
Efter det kom jag på Dunderkuren. Jag behöll korpen, men skaffade mig en ny ramsa allteftersom min besatthet med drakar ökade. Nu minns jag tyvärr inte hela ramsan, men älvorna var med, att de satt vid huvudändan av min säng. Och eftersom jag var så cool var ramsan tvungen att vara på engelska. Slutet var i alla fall:
"...There lies a dragon at my feet
I feel secure as I go to sleep."
Funkade inte ramsan behövde jag bara tänka mig nattkorpens tunga vingslag, så kunde jag somna tryggt.
Nu har jag inte varit rädd om nätterna på flera år.
Det har gått lång tid sedan jag behövde en lugnande tanke för att kunna somna tryggt.
Håller jag på att växa upp?
Gillar jag det?
Comment the photo
Jag tror man bestämmer själv när man växer upp, eller om man gör det.
Jag vill i alla fall inbilla mig det, för om att växa upp innebär att ta massa ansvar, fatta massa beslut och inte skratta lika ofta så vill jag inte göra det?
Men å andra sidan så... Hm....
Att bli vuxen kanske bara betyder att man blir tryggare i sig själv, och inte lika beroende av andra, att resten, förutom det, är upp till en själv? I så fall kanske det inte är så farligt att växa upp?
Vi håller på att växa upp. Men om jag ska vara ärlig kommer du nog att vara en av de få som aldrig kommer att släppa sin kreativa fantasi, du är för mys för det.
Gillar historian faktiskt, it kept me entertained vid sisådär halv 4 tiden. :P
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/toritan/355905370/