Wednesday 5 August 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Tänkte nu göra ngt mkt oväntat, nämligen via l'internet förklara ett och annat. Detta för att stilla orosmagar, och för att jag fortfarande inte orkar prata så mkt i telefon eller skriva utförliga brev.
För snart tre veckor sen bestämde sig min kusin Lars, i ngt slags berusat tillstånd, att han inte längre ville vara kvar i det här livet. Jag tror att han hade bestämt sig innan, många gånger, men aldrig riktigt vågat. Nu lyckades han, och jag måste få tänka att det var det var ville.
Det är min mormor som har tagit hand om Lars. Min moster Margareta fick honom när hon var 17/18 och - om man ska tro historierna - gav bort honom som ett paket och tittade inte åt honom mer. Vad jag har förstått har han haft den barndom alla vill ha, tills ngn berättade att hans mamma inte var hans riktiga mamma; att hans riktiga mamma var den han betraktade som storasystern som aldrig var hemma. Där ngnstans började roten till det onda som inte orkade bäras.
Jag känner inte Lars (märker hur jag fortfarande tänker i presens!). Eller känner? Vi umgicks inte. Träffades såklart, men väldigt sällan.
Två dygn innan han knöt ett rep om halsen, var jag, min pappa och mormor med Lars på psykakuten. Han ville själv dit, just för detta, vad han tänkt göra. Läkarna fokuserade dock främst på hans promillehalt och mkt lite på kärnan till problemet.
Vi satt i väntrummet och pratade i flera timmar, och även om Lars var redigt på styret tyckte jag ändå att jag någorlunda hade "talat honom tillrätta". Han sa att jag fattade. Han sa att han älskade mig. Jag sa att alla har skit som man måste ventilera, inte dränka med alkohol. Jag sa att han skulle ge fan i att ringa och skrämma upp mormor. Att han skulle gå hem och unna sig ngt, skämma bort sig själv, med god mat, en ny bok, vadsomhelst som inte var alkohol och han verkade förstå.
Allt har känts, och känns!, så sjukt bisarrt. För det första att se Lars, vilket händer så sällan, och sedan få hans dödsbud per telefon. Att trösta en otröstlig mormor, ta del av en sorg, att sörja, vara ilsken på diverse släktmedlemmar, att inför dem försöka dölja detta, att sörja - vad fan är det? Jag har aldrig känt ngn som dött. Jag vet inte hur man hanterar. Jag har insett att jag inte kan vara mormors flytväst, hur mkt jag än den enda som inte bor milsvis långt borta. Jag vill vara hos henne och inte. Jag vill ha känt Lars ordentligt, men mest vill jag att ngn nångång talat om för honom att det där mörka onda trassliga nystanet han hade inom sig kunde ha nystats upp. Jag undrar varför jag aldrig sa det.
Ytterligare ngt jag fick reda på mitt i skiten: min farmor och farfar ska flytta ifrån världens vackraste plats. Men jag sparar den sorgen till senare.
PS. Ni behöver dock inte oroa er. Jag reder mig alltid.
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/84957_1221838943.jpg)
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tostaky/398108702/