March
Wednesday 10 November 2010 photo 1/1
|
Titta på bilden.
Vart tog hon vägen?
Flickan som alltid var glad. Min lilla sötnos som gjorde världen perfekt.
Har jag förstört henne? Eller finns hon där? Djupt under allt mörkt jag orsakat henne?
Jag hoppas all skit bara gömmer henne tillfälligt, att
det blöder bort som en menstraution.
Men idag var det knappast mina handlingar som fick dig att må dåligt.
Jag tog det lugnt, förklarade med lugn stämma när du gjorde fel. Förklarade vad du missuppfattat.
Jag tappade humöret lite när du sa att jag var otrogen, och jag kallade dig för saker.
Jag hade förklarat redan två gånger hur du kunnat missuppfatta, att du missuppfattat och vad du missuppfattat.
Förlåt för att jag kallade dig idiot.
Jag förklarade inte direkt eftersom jag inte var säker på om du var arg eller stressad. Jag visste inte vad du var arg på.
Att jag ville ta bussen ner berodde på att jag inte ville ta ett bråk.
Jag var på bra humör, men det var ömtåligt, och jag ville fortsätta att bara må bra.
Jag stack inte för att du var ledsen, och jag kallade dig inte elaka för att göra dig ledsen.
Du uppförde dig fel, och jag tappade humöret.
Jag tycker det är bra att du tog ut det på mig istället för att skada dig själv.
Jag vägrar inte prata med dig
på grund av att du är korkad
Jag vägrar bara lyssna på ditt svammel och skitsnack.
Tjocka tjejen heter Angelica.
Det var du som sa till mig att hon hette det när jag var ny och inte kände någon.
Hon gillar Pippa, om hon gillar att pippa vet jag ingenting om.
Jag berättade det du sa om Kissie för de andra, och alla började prata om bloggar. Det enda jag hade att säga om bloggar var att jag hade läst en blogg som hette Pippa.
Angelica skrattar vad man än säger, och hon tyckte det var jätteroligt.
När du kom in sa jag "hon gillar Pippa".
Förstår du, nu när du vet hur jag såg det, vad jag menar?
Jag bryr mig om dig, jag förklarade för dig att du inte behövde vara arg och må dåligt.
Jag kommer ihåg i våras, den gången då jag åkte hem med Simon
och vi pratade om kärlek. Vi hade inte blivit tillsammans än, och när jag berättade för honom hur mycket jag älskade dig och hur länge jag väntat på dig skrattade han och sa att han aldrig skulle kunna vara tillsammans med någon som gav honom problem.
Jag kunde inte förstå varför han sa så.
Hur kan man ge upp någon man älskar för så lite?
Jag kan fortfarande inte lämna dig, du är alldeles för underbar.
Utöver ditt utseende och sättet du är på finns det en annan sak med dig som jag insåg i morse.
Du är förmodligen den enda tjejen i världen som låter mig var mig själv.
Jag kan vara helt naturlig, leva ut nästan alla impulser. Du blir inte förbannad om jag är barnslig, och du skrattar när jag är pinsam. Bara skrattar och ler mot mig.
Det är nog det som gör dig till världens bästa flickvän.
Det är kärnan i vårt förhållande, det som vi har gemensamt. Så länge jag inte gör dig illa eller förstör för dig och så länge som du inte gör detsamma mot mig kan vi uppföra oss hur vi vill, vara oss själva. Helt Naturliga.
Jag känner att jag hör samman med dig, och det är trist när vi bråkar, men jag kommer aldrig kunna göra slut på vårt förhållande.
Du säger gång på gång att du ska göra slut. Jag vet att du inte gör det.
Du vet att jag inte ger dig anledning.
Och när jag väl ger dig anledning förlåter du mig och går vidare.
För du vet lika väl som jag vad vi förlorar. Vad vi ger varandra.
Ingen med vettet i behåll släpper en skatt som du ifrån sig.
Vart tog hon vägen?
Flickan som alltid var glad. Min lilla sötnos som gjorde världen perfekt.
Har jag förstört henne? Eller finns hon där? Djupt under allt mörkt jag orsakat henne?
Jag hoppas all skit bara gömmer henne tillfälligt, att
det blöder bort som en menstraution.
Men idag var det knappast mina handlingar som fick dig att må dåligt.
Jag tog det lugnt, förklarade med lugn stämma när du gjorde fel. Förklarade vad du missuppfattat.
Jag tappade humöret lite när du sa att jag var otrogen, och jag kallade dig för saker.
Jag hade förklarat redan två gånger hur du kunnat missuppfatta, att du missuppfattat och vad du missuppfattat.
Förlåt för att jag kallade dig idiot.
Jag förklarade inte direkt eftersom jag inte var säker på om du var arg eller stressad. Jag visste inte vad du var arg på.
Att jag ville ta bussen ner berodde på att jag inte ville ta ett bråk.
Jag var på bra humör, men det var ömtåligt, och jag ville fortsätta att bara må bra.
Jag stack inte för att du var ledsen, och jag kallade dig inte elaka för att göra dig ledsen.
Du uppförde dig fel, och jag tappade humöret.
Jag tycker det är bra att du tog ut det på mig istället för att skada dig själv.
Jag vägrar inte prata med dig
på grund av att du är korkad
Jag vägrar bara lyssna på ditt svammel och skitsnack.
Tjocka tjejen heter Angelica.
Det var du som sa till mig att hon hette det när jag var ny och inte kände någon.
Hon gillar Pippa, om hon gillar att pippa vet jag ingenting om.
Jag berättade det du sa om Kissie för de andra, och alla började prata om bloggar. Det enda jag hade att säga om bloggar var att jag hade läst en blogg som hette Pippa.
Angelica skrattar vad man än säger, och hon tyckte det var jätteroligt.
När du kom in sa jag "hon gillar Pippa".
Förstår du, nu när du vet hur jag såg det, vad jag menar?
Jag bryr mig om dig, jag förklarade för dig att du inte behövde vara arg och må dåligt.
Jag kommer ihåg i våras, den gången då jag åkte hem med Simon
och vi pratade om kärlek. Vi hade inte blivit tillsammans än, och när jag berättade för honom hur mycket jag älskade dig och hur länge jag väntat på dig skrattade han och sa att han aldrig skulle kunna vara tillsammans med någon som gav honom problem.
Jag kunde inte förstå varför han sa så.
Hur kan man ge upp någon man älskar för så lite?
Jag kan fortfarande inte lämna dig, du är alldeles för underbar.
Utöver ditt utseende och sättet du är på finns det en annan sak med dig som jag insåg i morse.
Du är förmodligen den enda tjejen i världen som låter mig var mig själv.
Jag kan vara helt naturlig, leva ut nästan alla impulser. Du blir inte förbannad om jag är barnslig, och du skrattar när jag är pinsam. Bara skrattar och ler mot mig.
Det är nog det som gör dig till världens bästa flickvän.
Det är kärnan i vårt förhållande, det som vi har gemensamt. Så länge jag inte gör dig illa eller förstör för dig och så länge som du inte gör detsamma mot mig kan vi uppföra oss hur vi vill, vara oss själva. Helt Naturliga.
Jag känner att jag hör samman med dig, och det är trist när vi bråkar, men jag kommer aldrig kunna göra slut på vårt förhållande.
Du säger gång på gång att du ska göra slut. Jag vet att du inte gör det.
Du vet att jag inte ger dig anledning.
Och när jag väl ger dig anledning förlåter du mig och går vidare.
För du vet lika väl som jag vad vi förlorar. Vad vi ger varandra.
Ingen med vettet i behåll släpper en skatt som du ifrån sig.
Annons
Visa toppen
Show footer