Kännslan är starkare än något annat. När paniken kommer finns det inget jag kan göra förrutom att vänta ut den. Hur kan man vara omgiven av så mkt människor, men ändå känna sig så jävla ensam. Ingen av dom jag älskar sätter sig ner och frågar: Hur mår du? vill du ha en kram? Kan jag göra nåt för dig?
Frågar du hur jag mår och jag svarar "bra" eller eller "jag vill nte prata om det", ge mig lite tid, men snälla bli inte irriterad. Då blir jag ännu räddare och ännu mer tillbakadragen. Ni tror att ni känner mig, men det gör ni inte. För ingen har någonsin tagit sig tid och velat lära känna MIG. Därför känner jag mig ensam. För att ingen ser MIG. Ni har bara sätt en del. Jag vill bara känna att ni tkr att jag är värd nånting.
Och frågan "Hur mår du?" kanske bara är ord för dig. Men för mig är det något helt annat. Tänk på det:/

Jag bryr mig om dig/er. Prova att visa varandra det ibland. Det är inte så svårt.

Annons

The photo has no tags

johannawinqvist Wed 19 Aug 2009 15:29

nae det är int så jävla svårt :/

1 comments on this photo

July 2010