June
Sunday 25 January 2009 photo 1/3
|
De datum denna bild togs hade jag bestämt, att denna dagen skull bli perfekt...
Upp tidigt och göra sig i ordning för att sedan vidare till frissan o slösa bort några hundralappar på en håruppsättning...
Hem för att ta på sig världens finaste klänning som en helt otrolig 15 hade sytt till mig.
Men sen vände det, jag fick ett telefonsamtal o först blev jag jätte glad sen kom nästan tårarna. De va en kär vän som jag förvänta mig mer av men budsakpet som förmedlas var inte alls bra.
In till simrishamn till Joneberg där en fullsatt aula vänta och alla nior var lika ivrga få att springa ut genom den där dörren. Precis innan vi gick in stod man o sncaka med alla oohh shiit de var bara att leta rätt på far min, jag hade ju glömt en viktig sak i bilen som skulle vara med inne i aulan. Vi satt där inne i aulan o alal var lika nervös. Jag hörde hur a-traktoror och epor bromma utanför o speciellt ljudet av en kände jag mycket väl igen. Jag kommer fortfarande ihåg delar av vår Rektors (Magnus) tal. De var verkglien riktat mot oss allihopa. Vissa delar mins jag inte lika väl för satt o koncentrar mig på hur jag skulle ta mig fram till scenen utan att väsnas för mycket. Då var det tid att hålla Jonebergs avgångsklassers tal. Okej jag var ju inte ensam för jag hade tagit med min lilla Tatty Teddy som fick ersätta Ogge, som svek mig i sista minuten. De kändes som allt gick bra. Men jag skulle görna själv vilja se och höra hur det var. Ingen som vet någon som filmade under avslutningen ?
Att få ta emot slutbetygen och krama om Magnus, de sög innom en. Man visst inte längre vad som skulle komma och hur allting skulle bli. Att krama om alla lärarna på vägen ut blev ännu värre o de kändes som amn grät stora floder. I korridoren möttes man av blomster och glädje men tårarna fortsatte att rinna på kinderna. När Peter väl öppna dörren ut mot skolgården där alla andra stod o visste man att nu lämna man joneberg bakom sig... Att få gå i gången med allt folk på sidorna var som många olika känslor blandade, det var helt underbar men ändå sorgligt. Jag kände mig som att de var sista gången jag skulle få umgås med alla dessa underbara människor och att jag svek dom. Jag skulle ju lämna Simrishamn.
Men idag ett o ett halv år senare vet jag fortfarande hur jag kände då, men jag känner också att jag valde rätt. Jätte synd att jag inte träffa alla lika ofta men vissa saker har jag lärt mig att de e bara att inse att så är livet.
Dom tre åren på joneberg var helt underbara och de kommer alltid vara oförglömliga. De blev en massa skratt, skitsancka, hyss, skolk och tyärr blev det även en del tårar, men livet är ju som en dans på roser, även den har sina taggar.
Dagen blev rätt bra och det fortsatte ju även dagen efter då vi ställde till med fest i Vallby för att verkligen få en dunder start på sommaren och livet efter grundskolan :D
Upp tidigt och göra sig i ordning för att sedan vidare till frissan o slösa bort några hundralappar på en håruppsättning...
Hem för att ta på sig världens finaste klänning som en helt otrolig 15 hade sytt till mig.
Men sen vände det, jag fick ett telefonsamtal o först blev jag jätte glad sen kom nästan tårarna. De va en kär vän som jag förvänta mig mer av men budsakpet som förmedlas var inte alls bra.
In till simrishamn till Joneberg där en fullsatt aula vänta och alla nior var lika ivrga få att springa ut genom den där dörren. Precis innan vi gick in stod man o sncaka med alla oohh shiit de var bara att leta rätt på far min, jag hade ju glömt en viktig sak i bilen som skulle vara med inne i aulan. Vi satt där inne i aulan o alal var lika nervös. Jag hörde hur a-traktoror och epor bromma utanför o speciellt ljudet av en kände jag mycket väl igen. Jag kommer fortfarande ihåg delar av vår Rektors (Magnus) tal. De var verkglien riktat mot oss allihopa. Vissa delar mins jag inte lika väl för satt o koncentrar mig på hur jag skulle ta mig fram till scenen utan att väsnas för mycket. Då var det tid att hålla Jonebergs avgångsklassers tal. Okej jag var ju inte ensam för jag hade tagit med min lilla Tatty Teddy som fick ersätta Ogge, som svek mig i sista minuten. De kändes som allt gick bra. Men jag skulle görna själv vilja se och höra hur det var. Ingen som vet någon som filmade under avslutningen ?
Att få ta emot slutbetygen och krama om Magnus, de sög innom en. Man visst inte längre vad som skulle komma och hur allting skulle bli. Att krama om alla lärarna på vägen ut blev ännu värre o de kändes som amn grät stora floder. I korridoren möttes man av blomster och glädje men tårarna fortsatte att rinna på kinderna. När Peter väl öppna dörren ut mot skolgården där alla andra stod o visste man att nu lämna man joneberg bakom sig... Att få gå i gången med allt folk på sidorna var som många olika känslor blandade, det var helt underbar men ändå sorgligt. Jag kände mig som att de var sista gången jag skulle få umgås med alla dessa underbara människor och att jag svek dom. Jag skulle ju lämna Simrishamn.
Men idag ett o ett halv år senare vet jag fortfarande hur jag kände då, men jag känner också att jag valde rätt. Jätte synd att jag inte träffa alla lika ofta men vissa saker har jag lärt mig att de e bara att inse att så är livet.
Dom tre åren på joneberg var helt underbara och de kommer alltid vara oförglömliga. De blev en massa skratt, skitsancka, hyss, skolk och tyärr blev det även en del tårar, men livet är ju som en dans på roser, även den har sina taggar.
Dagen blev rätt bra och det fortsatte ju även dagen efter då vi ställde till med fest i Vallby för att verkligen få en dunder start på sommaren och livet efter grundskolan :D
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/traktortosen/323760606/
Visa toppen
Show footer