June
Tuesday 30 June 2009 photo 1/7
|
Önskar jag kunde a detta leende på mina läppar idag...
Men nu känns de verklgien som att denna jävla dag inte kan gå mer fel och bli mycket värre än vad den redan är.. Varför gjorde jag så? Är djupt besviken på mig själv. O nu vet jag verklgien inte vad jag vill. Jag var helt säker på att de skulle gå bra o gjorde de inte de så kunde jag bara ändra tillbaka de de jag ville från början. Men ack så fel man kunde ha. Dom har ju alltid sagt att där aldrig blev fullt och att där alltid fanns plkatser kvar.
De va ju dom som börja göra att mitt huvud börja fundera om, de va till stor del dom som övertala mig till detta. o skulle jag gå de så kunde jag lika bra gå de andra. Men oohh, vill inte mer.
Samtdigt som dagen bara gått fel bladat med lite pencillin o cortison i kroppen så kan de verklgen inte bli värre. Orkar ingenting o all kraft har bara sugits ur mig. Vet inte vad jag ska ta mig till. Önskar de fanns något sätt att ställa allt till rättta igen.
Men som sagt, de som händer och sker de måste väl vara meningen, eller ?!. Även om de inte alltid känns bäst.
Jag vet att de kommer säker bli jätte bra till slut, men inte idag. Hoppet finns fortfarande kvar, även om de är långt iväg.
Nu är jag bara i ett sådan tillstånd när jag vill att någon kramar om mig hårt och säger: allt kommer bli bra. Eller bara tar mig i sin famn o håller om mig o låter mina tårar rinna ner för min kind o dö vid dina axlar utan att säga ett ord, men ändå förstå mig.
Men nu känns de verklgien som att denna jävla dag inte kan gå mer fel och bli mycket värre än vad den redan är.. Varför gjorde jag så? Är djupt besviken på mig själv. O nu vet jag verklgien inte vad jag vill. Jag var helt säker på att de skulle gå bra o gjorde de inte de så kunde jag bara ändra tillbaka de de jag ville från början. Men ack så fel man kunde ha. Dom har ju alltid sagt att där aldrig blev fullt och att där alltid fanns plkatser kvar.
De va ju dom som börja göra att mitt huvud börja fundera om, de va till stor del dom som övertala mig till detta. o skulle jag gå de så kunde jag lika bra gå de andra. Men oohh, vill inte mer.
Samtdigt som dagen bara gått fel bladat med lite pencillin o cortison i kroppen så kan de verklgen inte bli värre. Orkar ingenting o all kraft har bara sugits ur mig. Vet inte vad jag ska ta mig till. Önskar de fanns något sätt att ställa allt till rättta igen.
Men som sagt, de som händer och sker de måste väl vara meningen, eller ?!. Även om de inte alltid känns bäst.
Jag vet att de kommer säker bli jätte bra till slut, men inte idag. Hoppet finns fortfarande kvar, även om de är långt iväg.
Nu är jag bara i ett sådan tillstånd när jag vill att någon kramar om mig hårt och säger: allt kommer bli bra. Eller bara tar mig i sin famn o håller om mig o låter mina tårar rinna ner för min kind o dö vid dina axlar utan att säga ett ord, men ändå förstå mig.
Visa toppen
Show footer