March
Saturday 29 May 2010 photo 2/2
|
FÖRLOSSNINGEN, för dom som orkar läsa.
Minns inte allt när det blev så traumatiskt och tiderna minns jag inte alls. Men jag kan väl förklara i ordning så gott jag kan.
Vid 11 eller något sådant kom vi in för ultraljud, en koll för att jag var överburen. Det visade sig att jag hade för lite fostervatten och fick direkt ett rum på förlossningen.
Låg där ett tag tills en kvinna och en man kom in och skulle känna om jag var öppen och sånt, aah. Gjorde mig lite rädd. GJORDE ONT SOM FAN! Jag fick ett piller upp i murran som skulle sätta igång mig och vi fick gå därifrån ett tag för att sedan komma tillbaka och se om det hänt något. Fick min första värk.
Kom tillbaka och blev tömd på fostervatten och så fyllde dom på nytt. Värkarna började komma tätare och tätare och jag fick lustgas. Kände mig jättepissnödig hela tiden och dom tappade piss på mig. Efter bara ett litet tag kände jag mig pissnödig igen och dom bestämde sig för att sätta in kateter. Det var inte trevligt. Gjorde bara att jag kände mig mer pissnödig.
Värkarna blev intensivare och jag försökte stå upp. Fick klänga på Niklas också som fick trycka mig i svanken vilket underlättade.
När jag lagt mig i sängen igen bestämde jag mig för att det var dags för epidural. Dom kallade på narkosläkaren. Jag hade hört att det inte skulle kännas så mycket men fan i helvete (ursäkta). Narkosläkaren hade problem och han hade svårt att sätta det på mig. Jag började storgråta... Det var en jävla process och det tog tid innan han var klar.
Efter att epiduralen börjat värka avtog värkarna nästan helt och dom fick sätta in värkstimulerande dropp för att få igång värkarna igen. Nicola i magen gillade inte droppet och hennes puls sjönk. Dom fick ta bort droppet igen och värkarna avtod än en gång.
Läkarna började tissla och tassla och sedan kom dom in och berättade att det skulle bli snitt. Så fort som möjligt. Då forsade tårarna ut. Jag fick tungt att andas. Ja, jag fick panik. Detta var det enda jag varit rädd för inför förlossningen, att behöva snittas.
Dom gav Niklas nya kläder som han skulle ha på sig inne i operationssalen och sedan hämtade dom mig och körde in mig i salen.
Skynket satts på och Niklas satt vid min ena sida och narkosläkaren vid andra. Jag var relativt lugn och tänkte "SÄG FAN INGET NÄR NI BÖRJAR". Det gjorde dom inte heller. Narkosläkaren började prata massa nonsens med mig för att försöka distrahera mig men jag kände hur dom började skära i mig. Det var fortfarande lugnt. Försökte tänkte på vad narkosläkaren sa. Jag kände hur dom började gräva i mig och det stack till i murran. Jag skrek till och började gråta och fick rejäl panik.
Narkosläkaren tog ett snabbt beslut om att söva mig och Niklas skickades ut och jag fick en spruta sen tänkte jag "nu somnar jag..." så somnade jag.
Vaknade upp om det var kanske 2 timmar efter detta? Jag kände mig förvirrad och kunde inte röra benen eller ena armen. Tror jag ropade hallå. Någon kom och jag frågade vad det blev. "Det blev en flicka" sa hon. Jag som hela tiden trott på pojke. Väntade otåligt på att Niklas och vår lilla flicka skulle komma in och när dom kom kände jag bara kärlek. Dom hade bekantat sig under hela tiden som jag sovit. Han hade fått henne i famnen direkt efter.
Jag kollade på henne och sa "Är det inte en Nicola?". Och det är hon, min lilla Nicola.
kl. 19.39, 11 maj var hon ute i världen.
Vid 11 eller något sådant kom vi in för ultraljud, en koll för att jag var överburen. Det visade sig att jag hade för lite fostervatten och fick direkt ett rum på förlossningen.
Låg där ett tag tills en kvinna och en man kom in och skulle känna om jag var öppen och sånt, aah. Gjorde mig lite rädd. GJORDE ONT SOM FAN! Jag fick ett piller upp i murran som skulle sätta igång mig och vi fick gå därifrån ett tag för att sedan komma tillbaka och se om det hänt något. Fick min första värk.
Kom tillbaka och blev tömd på fostervatten och så fyllde dom på nytt. Värkarna började komma tätare och tätare och jag fick lustgas. Kände mig jättepissnödig hela tiden och dom tappade piss på mig. Efter bara ett litet tag kände jag mig pissnödig igen och dom bestämde sig för att sätta in kateter. Det var inte trevligt. Gjorde bara att jag kände mig mer pissnödig.
Värkarna blev intensivare och jag försökte stå upp. Fick klänga på Niklas också som fick trycka mig i svanken vilket underlättade.
När jag lagt mig i sängen igen bestämde jag mig för att det var dags för epidural. Dom kallade på narkosläkaren. Jag hade hört att det inte skulle kännas så mycket men fan i helvete (ursäkta). Narkosläkaren hade problem och han hade svårt att sätta det på mig. Jag började storgråta... Det var en jävla process och det tog tid innan han var klar.
Efter att epiduralen börjat värka avtog värkarna nästan helt och dom fick sätta in värkstimulerande dropp för att få igång värkarna igen. Nicola i magen gillade inte droppet och hennes puls sjönk. Dom fick ta bort droppet igen och värkarna avtod än en gång.
Läkarna började tissla och tassla och sedan kom dom in och berättade att det skulle bli snitt. Så fort som möjligt. Då forsade tårarna ut. Jag fick tungt att andas. Ja, jag fick panik. Detta var det enda jag varit rädd för inför förlossningen, att behöva snittas.
Dom gav Niklas nya kläder som han skulle ha på sig inne i operationssalen och sedan hämtade dom mig och körde in mig i salen.
Skynket satts på och Niklas satt vid min ena sida och narkosläkaren vid andra. Jag var relativt lugn och tänkte "SÄG FAN INGET NÄR NI BÖRJAR". Det gjorde dom inte heller. Narkosläkaren började prata massa nonsens med mig för att försöka distrahera mig men jag kände hur dom började skära i mig. Det var fortfarande lugnt. Försökte tänkte på vad narkosläkaren sa. Jag kände hur dom började gräva i mig och det stack till i murran. Jag skrek till och började gråta och fick rejäl panik.
Narkosläkaren tog ett snabbt beslut om att söva mig och Niklas skickades ut och jag fick en spruta sen tänkte jag "nu somnar jag..." så somnade jag.
Vaknade upp om det var kanske 2 timmar efter detta? Jag kände mig förvirrad och kunde inte röra benen eller ena armen. Tror jag ropade hallå. Någon kom och jag frågade vad det blev. "Det blev en flicka" sa hon. Jag som hela tiden trott på pojke. Väntade otåligt på att Niklas och vår lilla flicka skulle komma in och när dom kom kände jag bara kärlek. Dom hade bekantat sig under hela tiden som jag sovit. Han hade fått henne i famnen direkt efter.
Jag kollade på henne och sa "Är det inte en Nicola?". Och det är hon, min lilla Nicola.
kl. 19.39, 11 maj var hon ute i världen.
Men nu är det bra ? :)
Fick du göra chejsarsnitt ? :(( <33
Knappt jag vill ha barn nu.. :( <3
Nu är allt bra! :)
<3
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/traxxiekbdl/459340373/
Visa toppen
Show footer