Jag ligger i sängen och som vanligt kan jag inte somna. Klockan är två på natten och tankarna bara flyger runt i huvudet. En hel del tankar om framtiden, jobb och ångest. En tår eller två rinner ner för min kind och jag anstränger mig för att inte börja gråta och väcka hampus. Samtidigt vill jag ruska till honom och skrika åt honom att hålla om mig. Fler tårar. Paus. Jag vet inte alls vad jag gör om två, fem, tio år. Bara tanken på att jag kommer må lika dåligt inför att gå ut, och ha ett jobb etc gör attt ångesten inom mig växer sig större och större, och snart sprängs bröstet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med mina problem, ingen verkar riktigt vilja ens ta tag i det med tång. Och jag förstår dem. Hade jag kunnat fly undan det hade jag också flytt. Men nu kan jag inte det. Känns som att detta är en del av mig och att både jag och samhället kommer behöva acceptera detta. Jag kan inte bli botad, för det finns inget att bota. Jag är den jag är. Jag vill ha det så. Det är pressen att samhället inte är gjort för såna som mig som gör att jag vantrivs utanför. Så. Det var bara lite tankar. Tankar jag har varje natt. Ångesten tar nog över imorgon. Suck. Låt mig få vara mig.

<3

Tack för de fina orden, de värmer mycket <3 tycker också att du verkar vara en härlig person och tack för att du visar att du bryr dig :) har inte riktigt mentalt orkat svara förrän nu. Känns bara som om jag går ner i en spiral, och just nu står och stampar på ett och samma ställe. Försöker bli kvitt såna här tankar och har gått i all slags terapi jag haft råd med, pratat med kuratorer och läkare men de vill bara ge mig medicin som är en kortvarig lösning. Känns som om jag gör allt men ingenting fungerar långsiktigt och jag känner mig som en pusselbit i fel pusselbitslåda. Hur mycket de än försöker hamra fast mig passar jag inte in och jag känner mig olycklig inombords och som en börda för samhället vad jag än gör. Så ja jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill göra längre. Klarar inte av att jobba, men klarar heller inte av att inte jobba. Det är alltid någons känslor som kommer i kläm och i slutändan är det jag.

Tack fina du! <3
Nej men ush :( vet inte riktigt vad jag ska säga.. Kan ju inte säga att jag vet hur du känner men kan gissa mig till en del av det. Måste vara fruktansvärt! Önskar jag hade kunnat göra något! Vet ju inte varför du känner så här men jag kan lova dig att du verkligen inte är en börda för samhället eller NÅGON för den delen! Du ska inte känna dig olycklig :( Finns många som tycker om dig och många som håller dig kär! Det viktiga är att du mår bra både för ditt inre och för din hälsa, de andra kan du skita i! Önskar jag kunde hjälpt! :( <3

Ja... Önskar det kunde vara mer accepterat i dagens samhälle att vara sån som jag, har smått torgskräck och ångest och en stor klick huvudvärk/migrän på det. Vilket gör att jag inte alls känner mig arbetsför och jag tror inte ens jag kommer kunna vara det i framtiden ens... Ser inget slut på denna ångest. Så fort jag tror att det är borta och försöker igen så kommer det tillbaka! Kan skratta om dagarna men om nätterna kommer tårarna och all orättvisa går igenom mitt huvud gång på gång. Det är jättesvårt. Samtidigt som detta händer ska ju regeringen satsa ännu mer på att få ut folk på arbetsmarknaden och jag bara känner att jag kommer behöva känpa grymt många fler år för att få kunna sjukskriva mig och känna att jag kan ta det lugnt.

Åh men duu :( <3 Fy alltså! Vad säger din familj och din pojkvän? Finns inget de kan hjälpa dig med? Jag vet faktiskt en del var du pratar om då min pappa är sjukskriven sen flera år tillbaka pga stress i samhället osv. Han gick in i väggen pga det. Så det är inget roligt det här. Att det ska behöva vara så lixom! Och ja som du säger, de vill få ut fler. Samtidigt är det ju en jävla massa som går arbetslösa som mer än GÄRNA vill ha jobb, ge dem för fan i stället! Fattar inte logiken..

Min familj stöttar mig, och speciellt min pojkvän. Men de kan ju inte göra så mycket mer än så :/ jag vet inte ens vad jag behöver. Om man bara kunde få ett kort som bekräftar att jag inte mår bra och inte kan arbeta. Som säger att det är ok liksom. Det ska inte behöva vara skämmigt att inte kunna arbeta om man har en ursäkt liksom, och jag tycker ändå att min ursäkt är godtagbar. Men hur får man alla andra (speciellt läkaren) att inse det? :/

Okej, det är ju bra! :) Nej men precis :/ Finns ju inte mycket mer att göra, men stöttning är alltid jätteviktigt! :)
Ja precis, det hade varit så bra! Jadu det kan man undra. De är nog de mest trögtänkta människorna jag vet!

Jaa, speciellt när de gjorde om så att försäkringskassan, utan någon som helst kunskap, kan sitta o säga åt folk hit och dit att de ska jobba. Och det är väl lite det jag är rädd för också, eftersom migrän, ångest och oro etc inte går att se på utsidan, så kommer de bara ta en snabb titt på mig och tro att jag är en lat ungdom som vill få enkla pengar utan att lyfta fingret. >< Och säga åt mig att jobba. Det är ju ett plus att ha minst en läkare på sin sida men det känns inte som om min husläkare förstår vad jag egentligen vill :/ han skriver hellre ut piller åt mig.
Och när jag sa att jag mådde dåligt skickade han mig till UM, men sen när jag fyllde 23 fick jag ju inte komma dit längre och berättade det för min läkare, men han verkade inte riktigt lyssna utan koncentrerade sig endast på medicinen ><

Det är väl det jobbigaste. Att inte bli trodd och stå o trampa på samma ställe.

Ja ush jag kan verkligen förstå det. Har en kompis som också har samma problem typ fast han hari stället otroligt ont i sin kropp för minsta lilla ansträngning. De trodde det var en sjukdom, en ovanlig sådan, men det är omöjligt att få fram vad det kan vara. Det är inget som syns utanpå så ingen tror ju honom typ :7 det har varit ett rent helvete för honom att få igenom att han inte kan jobba 100%. Men jobba gör han för att han är tvungen till det eftersom de inte vill tro på det då det inte finns på papper. Och jaa, läkare och deras mediciner. De "tror" det kan hjälpa allt men saken är att det är fruktansvärt få grejer det faktiskt hjälper! Allt handlar enbart om pengar. Medicinindustrin är den absolut värsta. Fruktansvärt när man förstår hur allt ligger till :/
Men vad händer när/om du jobbar? Är det migrän som tar över eller du orkar inte alls?

Men aj. :( får han ont typ när han rör på armen eller är det mer typ att det gör ont när han gör "större" grejen, som att gå runt eller så? Låter skitjobbigt ju. :( Otroligt att han klarar av att jobba, antar att det är något väldigt lugnt jobb.

Jaa. Och grejen är väl också att jag kände en förändring i början. Jag vet inte om det var för att jag förväntade mig så mycket att jag ljög för mig själv, eller om det bara var så att det var nytt och kroppen reagerade på det nya. Men nu när jag tagit medicinen ett tag så märker jag ju att ingen medicin hjälper mig långvarigt. Han gav mig en medicin som jag ska ta för "akuta" fall, men dom hjälper först efter nån halvtimme-timme och då har ju det mest akuta försvunnit, iaf om man har nån som kramar om en då >< Så blä... Ska försöka stå upp för mig själv nu och säga att jag inte vill ha fler mediciner, att jag inte orkar gå igenom mer och jag vill bli sjukskriven. Måste få ihop nån lista med fördelar med att sjukskriva mig bara. En stor del är ju inkomsten, nu jobbar jag ju inte men jag har heller ingen inkomst. :/

Alltså, jag provade att jobba för drygt ett år sen, o det gick bra i kanske 3 månader, sen började huvudvärken ta över, jag var tvungen att ta många pauser och vissa dagar orkade jag inte alls komma till jobbet för att jag vaknade med huvudvärk. Och det triggade igång ångesten, vilket gjorde att jag var borta mer än jag jobbade, så jag klarade mig inte längre än i 4 månader. Jag kan inte hålla undan ångesten inom mig hur mycket medicin jag än tar.

Han får typ ont i hela kroppen när han går och sådant. Kan inte gå mycket förrän han får ont i leder och annat :/ Så något fel är där ju :( Och utav det blir man ju deprimerad eftersom man inte kan göra mycket och eftersom samhället inte kan acceptera det. så det är ju verkligen en ond cirkel :( han jobbar på någon kontor tror jag så han rör sig inte mycket om jag förstått rätt, men det tar oerhört mycket på honom ändå. Han kan lixom inte ha samma ställningar för länge osv :/

Aha okej :/ ja själv är jag helt emot mediciner och sånt. Inte minst för att min mamma fick cancer pga antideppresiva mediciner hon tog under en 9 års tid. ush och fy, vill inte ens höra talas om skiten! Men visst, ibland behövs det väl :/ Men det ger ofta fler biverkningar och långsiktig skit i kroppen än vad det faktiskt hjälper :/
Nej jag förstår! :/ Men vad säger de då? Vägrar de förstå och säger bara att du ska jobba?

Jaha okej :( Jag har ungefär samma problem med huvudvärk. När jag pluggade gymnasiet innan hade jag huvudvärk dagligen och riktigt förjävliga migränanfall en 2 gånger i veckan. På det sov jag bara en 4 timmar per natt för att klara av skolan osv. Jag har väldigt lätt för huvudvärk och migrän då jag stressar, pressar mig själv, håller på för mycket osv, så det känns ju ungefär varje dag då jag jobbar också. Men jag har inte alls kollat upp det så ja jag har bara fått bita ihop och fortsätta och se glad ut. Jag höll p åatt gå in i väggen i trean pga detta eftersom jag bara pressade och pressade mig själv och sket fullständigt i att jag hade enorm huvudvärk och migrän varje dag. Vi trodde jag hade någon skada i skallen eller svåra synfel som allt berodde på, men icke :S Men något är fel ju. Varför jag inte tar tag i det vet jag inte. Jag vill väl inte erkänna för mig själv I guess.

Men ångesten som du beskriver har jag ju inte. Så förstår att ditt är värre :(

Nej precis. Plus att han måste ju ta sig till och från jobbet också, antar jag.

Aha! Det visste jag inte att man kunde få :s Vad hade hon för medicin? Min kompis varnar mig också för mediciner och jag försöker säga det till läkaren, att jag helst inte tar medicin. Men om det är det som krävs för att motbevisa dom så gör jag väl det, känner jag liksom.
Jag har gått upp en hel del i vikt de senaste åren, skulle gissa att det delvis är medicinen eftersom det är en del av biverkningarna.

Mja min läkare sa typ inget när jag sa att jag ville sjukskriva mig, han typ ignorerade det och sa att vi testar den här medicinen först. O funkar inte det ökar vi bara dosen >< Blö. Men nä, nästa gång jag träffar honom ska jag berätta precis hur jag tycker. Det har ju bevisligen inte fungerat och jag vill inte testa i tio år för att de ska fatta att det inte funkar. Tar det dessutom tio år innan en medicin får effekt så är det ju ett riktigt kasst läkemedel ändå så :P

Men oj, 2 ggr i veckan! När jag pratade migrän med olika läkare sa de att en person med migrän har det kanske 2-3ggr om året. jag får det kanske en gång i månaden, eller varannan. men bara det är ju mycket >< så 2ggr i veckan måste ju vara tufft :( Vi har scannat huvudet på mig o kollat synfel också, men inget fel på det. Ingen tumör, inget sånt. Så meh. Det kan ändå vara värt för dig att kolla upp det, om du har tid och ork någon gång i framtiden. Att ha huvudvärk är inget kul!

Allt är relativt dock. Du kanske upplever din situation värre, även om du "bara" har huvudvärk o migrän, men jag förstår vad du menar. Ångest och sånt är inget kul att ta itu med, speciellt när man känner att man inte kommer nånstans.

ja precis :/

Hmm minns faktiskt inte vad mammas medicin hette :/ Hon slutade med dem för flera år sen men vi tror med all säkerhet det är pga dem. Mamma har gjort värsta undersökningen för det och allt pekar på dem, men det vill ju självklart inte läkarna erkänna :/
Ja det kan jag tänka mig. Min pappa gick upp i vikt av sina antideppresiva mediciner och min bästa kompis gick upp i vikt av sina mediciner (åt en hel drös av olika för att hon har en väldigt sällsynt sjukdom :/). Så det kan säkert bero på dem :/

Jaså :s tja migrän är ju väldigt individuellt hur det är. Många säger olika vad som räknas som det och inte. Men ajg tycker det är stor skillnad från när jag har vanlig huvudvärk trots att den är grov, så jag kallar det det. Men vet inte hundra :/ Men jag kan bara ligga sängliggandes, tål absolut inget ljus, känns som om hjärnan håller på att mosas mellan två stenblock eller något och på de värsta tillfällena har jag spytt pga smärtan :/ så vanlig huvudvärk tycker jag inte det är :S
Ja, jag måste definitivt kolla upp det någon gång. Förstår inte varför man typ aldrig får sånt gjort -.- :/ Men jag har inte alls lika mycket problem med det som de två sista åren i gymnasiet. så det var definitivt pga stressen jag fick det. Så det är skönt att veta varför jag får det i alla fall. Får huvudvärk ett 1-4 gånger i månaden kanske bara nu och migrän kanske en gång i månaden :)

Nej förstår det :( Min pappa och mamma har gått igenom så mycket av ångest osv så jag har ju levt med det med dem, så vet hur sjukt jobbigt det måste vara :(

Åhh. Klart dom inte säger.. >< Jo men tror ni med all säkerhet att det var pga medicinen så tror jag på dig, det kan ta flera flera år innan sånt upptäcks. och det kanske inte alltid ger symptom/bieffekter för alla så det kan ta ytterligare flera år innan sånt uppdagas.

Ja precis, jag känner också skillnad på migrän och "vanlig" huvudvärk. Migränen gör mig också nästan spyfärdig (fast jag verkar ha svårt för att spy på riktigt, även om jag känner känslan av att jag gör det när som helst så kommer det aldrig. Tur är väl det kanske), och jag blir känslig för ljus, ljud och sånt.

Hur mår dina föräldrar nu då? Alltså, är dom sjukskrivna eller vad gör dom?

Nej knappast -.- :( Ja men precis. Mamma är helt säker i alla fall så hon vägrar mediciner nu, och det ä inte lätt med tanke på att hon fått två hjärtinfarkter så de vill ju proppa i henne mediciner. Tror hon äter två i alla fall, men ja de har typ velat att hon ska äta runt 12 stycken olika per dag :S sjukt!

Ja men precis, då antar jag vi har ungefär samma migrän. Inte kul när det händer :/

Både är sjukskrivna ja. Mamma pga det här med cancern och hjärtinfarkterna nu. Hon är väldigt ostabil efter det. pappa har som sagt varit i några år men det är inte sånt som är "synligt" som med mamma utan massvis med annat inblandat. Men för utom det där mår de bra :) Men ingen av de hade kunnat jobba nu. Men mamma ska nog när hon blir bättre kanske. Inte 100% då hoppas jag!