tolv månader av obeskrivlig oförståelse. jag har verkligen inte insett det här än. jag har inte det. som det känns nu så vet jag inte om jag någonsin kommer att göra det. hur kan det vara så svårt att acceptera och förstå? är det en psykisk spärr -eller är det något annat? det spelar ingen roll. jag vill bara att du ska komma tillbaka. och det känns så, det känns som att du snart kommer tillbaka och gör alla glada igen. men wake up, som så många gånger måste jag väcka mig själv. ge mig själv en ordentlig örfil för att försäkra mig om att jag inte har mist förståndet. detta är inget avsnitt av days of our lives, där människor dör och återupstår bara sådär. det är på riktigt. jag är inte dum i huvudet, jag vet att du inte kommer att finna din väg tillbaka. men jag önskar. varje dag. alla människor är speciella på sitt sätt, men vissa utmärker sig. med en del personer delar man en sorts kemi. man känner lite extra kärlek och lojalitet för dessa. du var en av dom. jag kan aldrig minnas att vi bråkat, att jag ens varit arg på dig. ärligt talat kan jag inte komma ihåg att någon varit arg på dig. eller tvärtom. jag tror att det grundade sig mycket i att du aldrig dömde människor. att du istället inspirerades av dom. lärde dig av dom. och du såg till att föra vidare det du lärde dig. du har lärt mig. du har gett mig många goda råd, och du har funnits där. tänk att jag var så dum som trodde att det skulle vara så föralltid. det sista du skulle komma att lära mig var att aldrig ta något för givet. jag vet att jag kommer att driva mig själv till vansinne om jag inte försöker att förstå. jag måste försöka inse. för min egen skull så måste jag inse att du är borta. att din kropp har blivit till aska och att du inte finns kvar. men ditt leende, det kommer jag aldrig att glömma. tänk om jag fick vakna en morgon utan den påfrestande vetskapen att det kommer att vara ännu en sån dag där massor av små saker kommer att påminna mig om dig. tänk om jag kunde gå och lägga mig trygg i vissheten att du har det bra. tänk om jag fick röra dig, ha dig nära och tala om för dig hur mycket du betyder. vi kunde skratta tillsammans igen, retas med varandra. istället är jag ensam i min sorg och i min saknad. det är som om jag rör mig, går och står men saknar en bit av mitt hjärta. kan man verkligen fungera när man har en stor bit av hjärtat som saknas? "gud vad stark du är" "det där skulle jag aldrig ha klarat" "jag tycker det är så skönt att se att du klarar dig så bra" stark? vad är stark? är jag stark? vaddå aldrig ha klarat av? har jag något val? jag måste ju leva med det. de enda valen jag har är att leva med det eller avsluta mitt liv. det andra nämnda känns inte längre som ett rimligt alternativ. bara för att jag inte kan uppfatta din röst med min hörsel så kommer jag aldrig att sluta lyssna på dig. bara för att jag inte kan se dig med blotta ögat så betyder inte det att jag kan undgå att se hur vacker du är varje gång jag sluter ögonen. bara för att jag inte kan prata direkt till dig på det sätt vi är vana vid, så betyder inte det att jag kommer att sluta prata med dig. varför skulle jag sluta göra det? du är med mig, i varje steg och varje andetag. du lever vidare som en del av alla oss som tycker om dig

Annons

The photo has no tags

Anonymous Wed 29 Apr 2009 14:03

fyfan vad fint skrivet emilia, får rysningar. jag finns, alltid! <3

1 comments on this photo

April 2009