August
Sunday 22 February 2009 photo 1/1
|
hur ska man tala till en sorgsen flicka
som dricker burköl i sergel-arkaden
en februarisöndag klockan fjorton?
medan maria johansson sjunger.
folk i flockar, vinterklädda; pälsbärande medborgare.
gänget står och snackar, hänger, hostar cigarettrök.
några går, och andra kommer; ett vajande sorl.
tonårsröster, målbrottsrester.
hon sitter strax brevid, i porten
till en stängd butik, och hon är mycket vacker.
ett ansikte som är vekt men inte sprött,
mjukt men distinkt och mycket rent.
bara så sorgset; blottlagt, uppgivet. hon bär
en vårdad gångpäls och snygga lila jeans.
runt omkring henne och gänget alla andra,
som går och kommer medan maria johansson
vid sin orgel sjunger titanic-hymnen.
närmare gud till dig medan det tunga skrovets
förskepp redan ligger djupt i vatten
och akterskeppet sakta krymper, vänt mot en grå
februarisöndag klockan fjorton. vad
kunde jag säga till en oändligt sorgsen flicka
som lyfter den blå ölburken till sina läppar
ett tyst och anlöst ögonblick? maria vid sin orgel
har böjt sig ner och söker i sin väska.
kvinnan vid evighetsbrunnen, jordiskt robust,
barhuvad i sin korta vinterkappa. hon ordnar
ett par nya blad på notstället när jag går
förbi mot tunnelbanan. sen hör jag tanken flyr hän
till det härliga land. skall det bli några stjärnor
i kronan?
med sorg i sinnet går jag bort, men här
finns ingen delad sorg, ty detta
är världen en februarisöndag klockan fjorton
i centrum av den stensatta stjärna där den ene
ej talar till den andre, rädd för den skräck
som bultar i den grå betongen och trycker
som en hare i någon av hjärtats kamrar.
det är blott våra blandade med aldrig gemensamma
steg som ekar här över stjärnan av sten
medan februarisöndagen går över i eftermiddag,
akterskeppet sjunker ännu något stycke
och rymdens ljus vid horisonten förebådar
tilltagande köld mot natten. låt
några stjärnor falla i den krona av sorg
som omger hennes huvud, hon
med den blå ölburken och ansiktet
uppgivet lutat ned mot den ena skuldran.
som dricker burköl i sergel-arkaden
en februarisöndag klockan fjorton?
medan maria johansson sjunger.
folk i flockar, vinterklädda; pälsbärande medborgare.
gänget står och snackar, hänger, hostar cigarettrök.
några går, och andra kommer; ett vajande sorl.
tonårsröster, målbrottsrester.
hon sitter strax brevid, i porten
till en stängd butik, och hon är mycket vacker.
ett ansikte som är vekt men inte sprött,
mjukt men distinkt och mycket rent.
bara så sorgset; blottlagt, uppgivet. hon bär
en vårdad gångpäls och snygga lila jeans.
runt omkring henne och gänget alla andra,
som går och kommer medan maria johansson
vid sin orgel sjunger titanic-hymnen.
närmare gud till dig medan det tunga skrovets
förskepp redan ligger djupt i vatten
och akterskeppet sakta krymper, vänt mot en grå
februarisöndag klockan fjorton. vad
kunde jag säga till en oändligt sorgsen flicka
som lyfter den blå ölburken till sina läppar
ett tyst och anlöst ögonblick? maria vid sin orgel
har böjt sig ner och söker i sin väska.
kvinnan vid evighetsbrunnen, jordiskt robust,
barhuvad i sin korta vinterkappa. hon ordnar
ett par nya blad på notstället när jag går
förbi mot tunnelbanan. sen hör jag tanken flyr hän
till det härliga land. skall det bli några stjärnor
i kronan?
med sorg i sinnet går jag bort, men här
finns ingen delad sorg, ty detta
är världen en februarisöndag klockan fjorton
i centrum av den stensatta stjärna där den ene
ej talar till den andre, rädd för den skräck
som bultar i den grå betongen och trycker
som en hare i någon av hjärtats kamrar.
det är blott våra blandade med aldrig gemensamma
steg som ekar här över stjärnan av sten
medan februarisöndagen går över i eftermiddag,
akterskeppet sjunker ännu något stycke
och rymdens ljus vid horisonten förebådar
tilltagande köld mot natten. låt
några stjärnor falla i den krona av sorg
som omger hennes huvud, hon
med den blå ölburken och ansiktet
uppgivet lutat ned mot den ena skuldran.
Visa toppen
Show footer