Tekniskt fel pågår.
På grund av att en server kraschat är det vissa problem att ladda upp bilder.
Flera äldre bilder har även försvunnit till följd av detta, vilket vi beklagar.
Vi arbetar för att få igång det så snart som möjligt.
// alright guys så efter massa tänkande så har jag äntligen jobbat fram en ny handling till en story i huvudet! hoppas det är okej med er att jag inte fortsätter på den andra, hade verkligen in
"Jag vet inte vad du pratar om, monster." var mitt svar. Ett kallt svar. Att visa känslor inför ett monster var slöseri med bÃ¥de energi och hat - hat som kunde tas ut mot dem när det verkligen gÃ
"Du vet vad jag pratar om. Du vet mycket väl att vi jagar samma sak som er, ett föremål så starkt att det ska kunna ändra på sättet vi lever." Monstret log.
Mitt ansikte höll sig blankt, jag rörde inte en min. Allt jag någonsin gjort för den här personen - nej, det här monstret - fick mig att må illa, bara av att se honom framför mig. "Nej. Jag ve
Skott avlossades, från oss båda. Jag kastade mig undan, han gjorde det samma.
Sekunden jag slog i marken insåg jag att jag inte träffats av kulan, och skyndade mig därför in bakom en utav fåtöljerna framför mig. Försiktigt sneglade jag ut i rummet.. Han var borta.
"Skit..." mumlade jag och satte mig upp. Jag granskade pistolen i min hand.. Självklart hade jag vetat vad det var han pratade om.. Blodstenen, den relik som sades ha förmågan att göra vampyrer i
~ Tio år sedan ~ "Vad var det med tjejen som kom hem till oss igår? Hon var jättekonstig.." frågade den yngre brodern. Han log snett upp mot sin äldre bror, som om han ville visa att han försto
"Det var.. en grej. Ingenting speciellt, faktiskt." svarade brodern. "Jag tror dig inte. Kom igen, berätta!" "Nej.. det är verkligen ingenting!"
"Jo, säg!" ".. Jag bjuder dig på glass, så pratar vi inte mer om det här."
"Uh, vad.." Jag slog upp ögonen, och fann mig själv ligga i soffan jag alltid låg i under de få timmar som jag sov under natten. Drömmen jag nyss haft.. Varför just om den idioten?
"Godmorgon, William." hörde jag en bekant röst säga. Jay, en av de som jobbade med mig i sökandet efter blodstenen. "Du hade besök medan vi var ute? Det är skottskador på mina väggar." la han
Jag stapplade ut i köket, för att göra kaffe och piggna till. Hur länge hade jag sovit i natt? Tre timmar? Varför hade jag drömt som jag gjort? Antagligen för att jag mött min bror bara någon
Ingen av mina kollegor visste om sanningen om mig och min bror. Nej, de visste ingenting, om att jag ens kunde namnet på en av vampyrerna som i nuläget var extra farliga för oss.
I vår grupp finns jag och min flickvän, Karla. Vi är två av de av företagets alla jägare med mest erfarenhet av att vara ute och faktiskt hitta vampyrer, och förgöra dem på plats, med precis
Våra kollegor i det här uppdraget är Jay, företagets mest skickliga hacker. Han har dock inte någon riktig förmåga att slåss. Okej, han är värdelös på det. Vi har också Kathy, inte den me
"Japp, där har vi det!" utbrast Jay. Han slog ihop sin laptop och gav ifrån sig en lättad suck. "Vad kom du fram till?" "Det finns två land blodstenen kan ha flyttats mellan under 200 år nu. Kina
"Men det fungerar inte. Det är varmt i Frankrike, ellerhur? Soligt dessutom. Varför skulle vampyrerna lämna sin mest värdefulla relik på ett sådant ställe?" Jag skakade skeptiskt på huvudet.
"Det vet jag inte, Will, men det är vad vi har nu. Så, jag ser till att skaffa biljetter efter att jag fått min efterlängtade frukost." Jay flinade och gav sig av mot köket.
~ 01:00, Gabriel ~ "Jag behöver William här, Gabriel. Du är den enda av oss som kan hämta hit honom, och eftersom du är hans bror så borde du känna till fler svagheter än oss andra. Så, klar
"Varför är det just honom du vill att jag ska ta hit?" frågade Gabriel sammanbitet, utan att släppa blicken från sin så kallade chef. "Han är.. speciell, på ett sätt. Ingenting jag kan avslö
~ 02:00, William ~ Jag hade som vanligt sömnproblem. Någonting jag vanligtvis gjorde under nätterna, istället för att sova, var att hålla till i gymmet. Det var alltid ett bra tidsfördriv, och
Ungefär halvvägs genom min träning hade jag börjat höja tempot, och blev då tröttare och tröttare. Det var då jag hörde rösten jag hatade mest av allt. Ilskan steg inom mig. "Blir du trött
"Vad fan gör du här, Gabriel?" väste jag, trött på att han dök upp, om och om igen. Han log, ett kaxigt, högmodigt leende och gick lugnt närmre mig. Det är där allting svartnar, och jag inte
Golvet var kallt, och hårt. Min kropp värkte, och jag förstod att jag måste fått ett antal slag under timmarna innan. "Ah.." var allt jag fick ur mig när jag kämpade mig upp sittandes, och kund