January
Tuesday 1 November 2011 photo 1/1
|
Bilden är sen jag va på halloween-fest.
Vill skriva av mig lite.
Läs inte om ni ändå inte bryr er.
Detta året började helt azum. Jag va tvungen att av liva min 10 åriga hund, som jag hade haft sen jag va fem. Jag va helt förkrossad. Dessutom hade jag mycket i skolan. För att min pappa slängde ut mig förra sommaren(2010) hamnade jag efter mkt i nian, det gjorde så jag började skita i allting för att det blev så mkt, till slut blev det för mkt! Jag gav upp när smulan försvann. Min hund, och ni som läser och kanske tänker " men herregud, det är bara en hund" Ni behöver inte läsa mer. För Smulan var inte bara en hund, hon var min bästa vän. Hon hade varit med mig så länge jag minns. Hon hade slickat upp mina tärar jag jag varit ledsen, funnits där när jag behövde henne, stöttat mig när jag behövde och bara suttit och kollat på mig när jag behövde prata. Ni tror säkert jag är dum i huvudet osm pratar med hundar. Men sen jag va liten har jag kunnat förstå mig på djur. Jag kan nästan prata med dom, se vad dom tänker och så vidare, jag är en hundmänniska och hundar kommer alltid att finnas i mitt liv och intresse. Men slut om det. Jag var tillsammans med anton. Jag var lycklig han hjälpte mig upp på fötter igen. Han fanns där och stöttade mig, det gjorde dessutom sandra. Dom två var med mig när jag avlivade Smulan. Dom höll om mig och fanns där. Det är dom enda på hela jorden jag verkligen kan säga att jag älskar! Bortsett från min familj (som jag har kvar då)
Sandra var hos sin pojkvän när vi skulle avliva henne. Jag bad henne att komma till jönköpings djursjukhus för att vara med mig då. Hon bad hennes pojkväns mamma att köra henne. Så hon och hennes pojkvän kom dit. Anton var hos mig när vi skulle åka dit, jag grät hela resan från nässjö till jönköping. Han höll om mig, pratade lugnt med mig. Sa att allt skulle bli bra.
Jag är tacksam över att jag har anton och sandra, jag vet inte vad jag skulle gjort eller funnits nu om jag inte hade haft dom.
Anton och jag hade varit tillsammans i nästan ett år då. Och jag va glad, men det var lite till och från. Ibland ville jag inget helre än att slippa honom, men oftast visste jag att jag inte kunde leva utan honom.! Vi hade haft många uppehåll och ändå kunde vi inte släppa varandra.
lite innan skolan började och jag började i 1an på brinellgymnasiet så tog det slut på allvar. Jag var helt förkrossad, sårad och ensam. Jag visste inte hur jag skulle klara av detta med ny skola, ny klass osv utan honom. Men jag hade inget val, som tur va gick det bra. Men sen bestämde jag mig för att gå vidare sluta tänka på honom för att jag bara mådde sämre. Och här började alla gå emot mig, för att ingen förstod hur jag kände. Jag hoppas verkligen att ni läser detta för detta vill jag att ni ska förstå.
Jag bestämde mig för att ge mitt ex en chans, vilket kan ha varit mitt livs största misstag, för det va ett fiasko! Han kom hit och allt va bra, jag kände mig lycklig, älskad osv, men efter ett tag så förvandlades han till någon annan, den killen jag knappt stog ut med sist han och jag va tillsammans, han blev samma kille som jag hade varit tillsammans med innan, jag bestämde mig för att jag inte skulle vara samma toffel som jag var på den tiden! Stå upp för mig själv och ge mig när jag hade fel. Men det blev kaos!
Han blev ett kontrollfreak. Jag fick inte göra någonting, svarade jag inte på fem minuter på ett sms så dampade han sönder och allt. Och vem vet, han kanske läser detta, men det får han, för jag är ärlig. Jag vill dessutom att han ska förså detta, varför det blev som det blev, jag är ingen hemsk människa utan känslor. Jag har känslor och med tanke på allt jag gått igenom så kanske ni inte förstår hur jag tänker och resonerar. Men jag är som jag är. jag är inte stark, jag kanske verkar stark, men det är det sista jag är. Jag är precis lika sårbar som alla andra.
Men tillbaka till samtalet.
Jag började sakna anton tillslut, pga hur simon betedde sig, jag insåg inte vilken tur jag hade som hade honom förän då. Jag kunde inte leva med simon när han höll på så. Jag stog inte ut med det. Till slut så tog det slut mellan oss, och visst jag va ledsen, och jag saknar vissa grejer med honom. Men det var inte rätt det fungerade inte. Vi var för olika.
Nu 3-4 veckor senare, snackar jag med anton, och jag ser vilken fin kille han är, jag har verkligen starka känslor för den grabben, och ni som absolut inte vill att vi ska vara tillsammans för att ni inte tycker om mig? FINE!
Jag kan inte leva upp till alla. Jag kan inte det, ingen kommer aldrig vara omtyckt av alla. Och jag vet att jag har gjort vissa oförlåtliga saker. Men det är mellan mig och personen det handlar om right?
Anton är en underbart fin kille och jag är så galet kär i honom så det finns fan inte. Sandra är den bästa vännen jag någonsin har haft så är det bara!
Jag är så glad att ni två finns. Och jag är dessutom så rädd att mista er så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Anton, förlåt för att jag kanske tjatar lite på dig ibland, men jag vill inte mista dig, det är det allt detta handlar om. Jag vill ha dig kvar precis bredvid mig på min sida . för du har gjort mig så otroligt lycklig. Och nu ser jag att denna texten blev längre än vad jag hade väntat mig..
Så får göra ett slut på detta nu.
@antonmalm du är den enda jag vill ha, jag älskar dig.
@ssandrahelander du är systern jag aldrig fick, du är min bästa vän, och jag underskattar dig ibland, men du ska veta att oavsett vad kommer jag alltid att älska dig hjärtat!
Läs inte om ni ändå inte bryr er.
Sandra var hos sin pojkvän när vi skulle avliva henne. Jag bad henne att komma till jönköpings djursjukhus för att vara med mig då. Hon bad hennes pojkväns mamma att köra henne. Så hon och hennes pojkvän kom dit. Anton var hos mig när vi skulle åka dit, jag grät hela resan från nässjö till jönköping. Han höll om mig, pratade lugnt med mig. Sa att allt skulle bli bra.
Jag är tacksam över att jag har anton och sandra, jag vet inte vad jag skulle gjort eller funnits nu om jag inte hade haft dom.
lite innan skolan började och jag började i 1an på brinellgymnasiet så tog det slut på allvar. Jag var helt förkrossad, sårad och ensam. Jag visste inte hur jag skulle klara av detta med ny skola, ny klass osv utan honom. Men jag hade inget val, som tur va gick det bra. Men sen bestämde jag mig för att gå vidare sluta tänka på honom för att jag bara mådde sämre. Och här började alla gå emot mig, för att ingen förstod hur jag kände. Jag hoppas verkligen att ni läser detta för detta vill jag att ni ska förstå.
Jag bestämde mig för att ge mitt ex en chans, vilket kan ha varit mitt livs största misstag, för det va ett fiasko! Han kom hit och allt va bra, jag kände mig lycklig, älskad osv, men efter ett tag så förvandlades han till någon annan, den killen jag knappt stog ut med sist han och jag va tillsammans, han blev samma kille som jag hade varit tillsammans med innan, jag bestämde mig för att jag inte skulle vara samma toffel som jag var på den tiden! Stå upp för mig själv och ge mig när jag hade fel. Men det blev kaos!
Han blev ett kontrollfreak. Jag fick inte göra någonting, svarade jag inte på fem minuter på ett sms så dampade han sönder och allt. Och vem vet, han kanske läser detta, men det får han, för jag är ärlig. Jag vill dessutom att han ska förså detta, varför det blev som det blev, jag är ingen hemsk människa utan känslor. Jag har känslor och med tanke på allt jag gått igenom så kanske ni inte förstår hur jag tänker och resonerar. Men jag är som jag är. jag är inte stark, jag kanske verkar stark, men det är det sista jag är. Jag är precis lika sårbar som alla andra.
Men tillbaka till samtalet.
Jag började sakna anton tillslut, pga hur simon betedde sig, jag insåg inte vilken tur jag hade som hade honom förän då. Jag kunde inte leva med simon när han höll på så. Jag stog inte ut med det. Till slut så tog det slut mellan oss, och visst jag va ledsen, och jag saknar vissa grejer med honom. Men det var inte rätt det fungerade inte. Vi var för olika.
Nu 3-4 veckor senare, snackar jag med anton, och jag ser vilken fin kille han är, jag har verkligen starka känslor för den grabben, och ni som absolut inte vill att vi ska vara tillsammans för att ni inte tycker om mig? FINE!
Jag kan inte leva upp till alla. Jag kan inte det, ingen kommer aldrig vara omtyckt av alla. Och jag vet att jag har gjort vissa oförlåtliga saker. Men det är mellan mig och personen det handlar om right?
Anton är en underbart fin kille och jag är så galet kär i honom så det finns fan inte. Sandra är den bästa vännen jag någonsin har haft så är det bara!
Jag är så glad att ni två finns. Och jag är dessutom så rädd att mista er så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Anton, förlåt för att jag kanske tjatar lite på dig ibland, men jag vill inte mista dig, det är det allt detta handlar om. Jag vill ha dig kvar precis bredvid mig på min sida . för du har gjort mig så otroligt lycklig. Och nu ser jag att denna texten blev längre än vad jag hade väntat mig..
Så får göra ett slut på detta nu.
@antonmalm du är den enda jag vill ha, jag älskar dig.
@ssandrahelander du är systern jag aldrig fick, du är min bästa vän, och jag underskattar dig ibland, men du ska veta att oavsett vad kommer jag alltid att älska dig hjärtat!
Comment the photo
jag kommer alltid att finnas vid din sida VAD SOM EN HÄNDER! och det har jag sagt innan och jag hoppas verkligen du litar på mig!
visst vi har bråkat oså, men man måste bråka för att man ska bli tajtare!
jennifer, du är det bästa som finns. du är systern jag inte fick.
jag älskar verkligen dig! <3
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ttiepjennan/498066208/
Visa toppen
Show footer