Friday 15 January 2010 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
15/1- 09
ja, det var då du försvann.. då du lämnade oss kvar här nere för att bege dej till ett bättre ställe att leva på, ett hopp om att må bra. Och att du mår bra nu, är ju vad jag hoppas att du gör. Det måste du göra. Du räddade många andra liv också, du levde så länge tack vare att du hade hittat ett botemedel, vitlök (din favorit sak, du kunde sitta å käka rå lök rakt upp&ner..) Vilket dom på sjukhuset och han har spridit till alla han känner och inte känner, ja till alla helt änkelt.
Men .. ja.
Jag vet inte var jag ska börja riktigt.. Ända sens jag var född har du sagt "tildis, är min lilla favorit. Min lilla lilla vackra flicka, min tildis." när jag var några månader gammal? Det finns på både bilder och filmer. när du försökte få mej att äta godis, en röd godisbil. Men jag var ju bara några månader gammal så jag kunde ju inte. När jag fyllde 3 år så fick jag en sån hammare (sån stor med helium) jag fick den för att gå runt och slå på mamma, pappa och robin om dom var elaka mot mej. Men jag slog aldrig någon med den, för jag hade fått den av dej, jag hade den brevid min säng för jag ville inte sabba någonting som jag fått ifrån dej. Jag visste inte änns vad det var för någonting, haha jag var liten? Jag hade aldrig sett en hammare i/med helium?.. Men jag sparade den, tills luften sakta försvann..
Första gången som vi åkte till Spanien när du fyllde år. Jag satt ute i trädgården och pillade på allting som fanns där, alla blommor och allting.. Såklart så stack en geting mej och jag sprang till dej.. Du fick mej att sluta gråta, jag fick den botliga medicinen, Ett plåster och en puss på fingret. Sen var allting bra.. Jag var så glad att du fanns, att du brydde dej så mycket om mej som du nu gjorde.
Jag gråter när jag skriver detta, tårarna kan inte hållas inne när jag tänker på dej, när jag snackar om dej, eller skriver om dej. Kvittar var jag är, tårarna bara rinner, rinner och rinner.
Känns som om att jag har vattenkranar till ögon?..
Osså hände det, du blev inlagd på sjukhuset, alla undrade varför? Du mådde ju så "bra", du var alltid lika glad. Du fick canser, doktorn sa att du hade 1½ år kvar.. men du levde i 10 år! i 10 år!! Du kämpade, för att se oss växa, lära oss nya saker och ta stora steg i livet. Du levde för att du var så jävla envis, du skulle gemt göra domdär svåra sakerna.. och sen så löste du dom inte ändå. Du gav dej fan på att du skulle lyckas med något, men du hann inte änns börja med det innan du gav upp för att du inte förstog hur man gjorde. Hopplös! ..Jag fyllde 13 & du började att må dåligare och dåligare, du blev svagare och svagare. Vi sa åt dej flera gånger att åka in till sjukhuset, men du vägrade "om jag ska dö så ska jag fan inte dö på något sjukhus" jag minns det som om det vore igår när du sa det..
Men nu är jag 14.. och jag saknar dej mer än allt annat. Jag vill bara att du ska komma tillbaka, att allt ska bli som förut. du visste när jag mådde dåligt, du såg det ingen annan såg, du såg någonting speciellt i mej, ja som sagt det ingen annan såg.. Du såg mitt sanna jag, du såg hur smart jag igentligen var. Du såg när jag grät på insidan och hade ett fastklistrat leende. Så då när vi va hos dej bara några dagar innan du blev inlagd. Du märkte att jag kramade stelt (som jag inte änns själv märkte), du sa dirrekt till pappa att "antingen så har tildis problem i skolan eller med pojkvännen eller med någonting annat" .. ja? det hade jag ju.. men hur kunde han veta? Genom en ända kram? Jag satt tyst för mej själv hela kvällen, svarade inte när folk pratade med mej. Jag var i min egna lilla värld.. Där allting var bra. Där jag log utan att fejka.
"Siv, hon är vuxen flicka nu, hon har inte tid med oss längre"
aj. :'(
Jag kan inte berätta för honom hur mycket jag bryr mej om honom? Jag kan inte berätta hur mycket jag ångrar att jag inte sa någonting att jag inte berättade hur jag igentligen mådde, utan att jag låssades att vara glad. Jag ångrar att jag inte träffade honom när jag hade chansen. Jag kan inte berätta för honom, hur mycket jag saknar honom. Jag kan inte berätta för honom, hur mycket jag älskar honom. Hur saknad han igentligen är! Nu har det gått 1 år utan dej, och 09 det har varit det värsta året i hela mitt liv. Jag skojar inte.. det värsta! Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde det året.. Det är fortfarande kass. Och det är för att du inte är här. För att du inte får någon att förstå att när jag är på dåligt humör så var jag det för att det hade hänt någonting. Du lät mej ligga i din säng och gråta om jag behövde det. Du brydde dej, du ville bara mitt bästa. Och vi ville bara ditt bästa, du hade ingen som var sur på dej, absolut ingen. Du bråkade aldrig med någon. Du var så himla underbar.. du är*
Farfar, jag vet att du vakar över oss, när det känns som att någon kollar på mej, så vet jag om att det är du..
Jag ska sluta gråta för din skull, för alla gånger jag gråtit hos dej.. i din famn, har du sagt att du mår dåligt av att se mej gråta, att jag måste rycka upp mej och hålla modet & mitt självförtroende uppe.. Men var har mitt självförtroende tagit vägen, jag hittar tappat bort det/den?! Men jag ska vara stark. För din skull. Jag ska sluta gråta, för det sista jag vill är att du ska må dåligt och jag vet om att du mår dåligt över det. Jag ska ställa mej upp på benen igen och kämpakämpakämpa, för din skull. Jag ska visa dej, jag ska visa dej, jag ska visa dej att jag kan gå min egna väg, helt själv.. Jag behöver ingen vid min sida, inte den där extra personen i livet, som även kallas pojkvän/flickvän, utan jag ska klara av detta, på egen hand. Jag ska visa att jag är stark! För människor sårar bara. Alla sviker farfar! Alla! Jag vet inte hur jag ska göra eller klara detta, men på något sett ska det fan gå! Jag behöver dej! Men du kan inte komma tillbaka, jag vill spola tillbaka tiden och visa dej, hur stark jag är. Hur mycket du betyder för mej, för oss alla!
Men när du själv sa att du hade ont,
då förstog alla hur ont du hade, för du klagade aldrig..
Alla gånger som du log, så log jag tillbaks.
Men nu när jag ler mot dej, så får jag inget leende tillbaks.. (F)
skiter i hur mycket fel jag skrivit eller om det är något som ni inte fattar.
men det är bara det som kom ifrån mitt huvud& mitt hjärta.
15-01-09.
13:04.
Bertil jakobsson!
vila i frid , jag kommer aldrig glömma dej.
1 år, har fan gått.. men..
Farfar!
JAG SAKNAR DEJ!
Men .. ja.
Jag vet inte var jag ska börja riktigt.. Ända sens jag var född har du sagt "tildis, är min lilla favorit. Min lilla lilla vackra flicka, min tildis." när jag var några månader gammal? Det finns på både bilder och filmer. när du försökte få mej att äta godis, en röd godisbil. Men jag var ju bara några månader gammal så jag kunde ju inte. När jag fyllde 3 år så fick jag en sån hammare (sån stor med helium) jag fick den för att gå runt och slå på mamma, pappa och robin om dom var elaka mot mej. Men jag slog aldrig någon med den, för jag hade fått den av dej, jag hade den brevid min säng för jag ville inte sabba någonting som jag fått ifrån dej. Jag visste inte änns vad det var för någonting, haha jag var liten? Jag hade aldrig sett en hammare i/med helium?.. Men jag sparade den, tills luften sakta försvann..
Första gången som vi åkte till Spanien när du fyllde år. Jag satt ute i trädgården och pillade på allting som fanns där, alla blommor och allting.. Såklart så stack en geting mej och jag sprang till dej.. Du fick mej att sluta gråta, jag fick den botliga medicinen, Ett plåster och en puss på fingret. Sen var allting bra.. Jag var så glad att du fanns, att du brydde dej så mycket om mej som du nu gjorde.
Jag gråter när jag skriver detta, tårarna kan inte hållas inne när jag tänker på dej, när jag snackar om dej, eller skriver om dej. Kvittar var jag är, tårarna bara rinner, rinner och rinner.
Känns som om att jag har vattenkranar till ögon?..
Osså hände det, du blev inlagd på sjukhuset, alla undrade varför? Du mådde ju så "bra", du var alltid lika glad. Du fick canser, doktorn sa att du hade 1½ år kvar.. men du levde i 10 år! i 10 år!! Du kämpade, för att se oss växa, lära oss nya saker och ta stora steg i livet. Du levde för att du var så jävla envis, du skulle gemt göra domdär svåra sakerna.. och sen så löste du dom inte ändå. Du gav dej fan på att du skulle lyckas med något, men du hann inte änns börja med det innan du gav upp för att du inte förstog hur man gjorde. Hopplös! ..Jag fyllde 13 & du började att må dåligare och dåligare, du blev svagare och svagare. Vi sa åt dej flera gånger att åka in till sjukhuset, men du vägrade "om jag ska dö så ska jag fan inte dö på något sjukhus" jag minns det som om det vore igår när du sa det..
Men nu är jag 14.. och jag saknar dej mer än allt annat. Jag vill bara att du ska komma tillbaka, att allt ska bli som förut. du visste när jag mådde dåligt, du såg det ingen annan såg, du såg någonting speciellt i mej, ja som sagt det ingen annan såg.. Du såg mitt sanna jag, du såg hur smart jag igentligen var. Du såg när jag grät på insidan och hade ett fastklistrat leende. Så då när vi va hos dej bara några dagar innan du blev inlagd. Du märkte att jag kramade stelt (som jag inte änns själv märkte), du sa dirrekt till pappa att "antingen så har tildis problem i skolan eller med pojkvännen eller med någonting annat" .. ja? det hade jag ju.. men hur kunde han veta? Genom en ända kram? Jag satt tyst för mej själv hela kvällen, svarade inte när folk pratade med mej. Jag var i min egna lilla värld.. Där allting var bra. Där jag log utan att fejka.
"Siv, hon är vuxen flicka nu, hon har inte tid med oss längre"
aj. :'(
Jag kan inte berätta för honom hur mycket jag bryr mej om honom? Jag kan inte berätta hur mycket jag ångrar att jag inte sa någonting att jag inte berättade hur jag igentligen mådde, utan att jag låssades att vara glad. Jag ångrar att jag inte träffade honom när jag hade chansen. Jag kan inte berätta för honom, hur mycket jag saknar honom. Jag kan inte berätta för honom, hur mycket jag älskar honom. Hur saknad han igentligen är! Nu har det gått 1 år utan dej, och 09 det har varit det värsta året i hela mitt liv. Jag skojar inte.. det värsta! Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde det året.. Det är fortfarande kass. Och det är för att du inte är här. För att du inte får någon att förstå att när jag är på dåligt humör så var jag det för att det hade hänt någonting. Du lät mej ligga i din säng och gråta om jag behövde det. Du brydde dej, du ville bara mitt bästa. Och vi ville bara ditt bästa, du hade ingen som var sur på dej, absolut ingen. Du bråkade aldrig med någon. Du var så himla underbar.. du är*
Farfar, jag vet att du vakar över oss, när det känns som att någon kollar på mej, så vet jag om att det är du..
Jag ska sluta gråta för din skull, för alla gånger jag gråtit hos dej.. i din famn, har du sagt att du mår dåligt av att se mej gråta, att jag måste rycka upp mej och hålla modet & mitt självförtroende uppe.. Men var har mitt självförtroende tagit vägen, jag hittar tappat bort det/den?! Men jag ska vara stark. För din skull. Jag ska sluta gråta, för det sista jag vill är att du ska må dåligt och jag vet om att du mår dåligt över det. Jag ska ställa mej upp på benen igen och kämpakämpakämpa, för din skull. Jag ska visa dej, jag ska visa dej, jag ska visa dej att jag kan gå min egna väg, helt själv.. Jag behöver ingen vid min sida, inte den där extra personen i livet, som även kallas pojkvän/flickvän, utan jag ska klara av detta, på egen hand. Jag ska visa att jag är stark! För människor sårar bara. Alla sviker farfar! Alla! Jag vet inte hur jag ska göra eller klara detta, men på något sett ska det fan gå! Jag behöver dej! Men du kan inte komma tillbaka, jag vill spola tillbaka tiden och visa dej, hur stark jag är. Hur mycket du betyder för mej, för oss alla!
Men när du själv sa att du hade ont,
då förstog alla hur ont du hade, för du klagade aldrig..
Alla gånger som du log, så log jag tillbaks.
Men nu när jag ler mot dej, så får jag inget leende tillbaks.. (F)
skiter i hur mycket fel jag skrivit eller om det är något som ni inte fattar.
men det är bara det som kom ifrån mitt huvud& mitt hjärta.
15-01-09.
13:04.
Bertil jakobsson!
vila i frid , jag kommer aldrig glömma dej.
1 år, har fan gått.. men..
Farfar!
JAG SAKNAR DEJ!
Comment the photo
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ttildajacobsson/437639301/