Monday 18 January 2010 photo 3/3
|
Lämna mig ifred, jag är så trött på dig!
Faktiskt, så är jag rätt trött på allt och alla.
Och speciellt en person.
Jag vet inte, har jag förändrats?
För det har definitivt du.
Det känns inte samma sak med dig längre, som då.
Jag är arg på oss båda, för att det inte är samma sak.
Allt jag säger och gör verkar bli fel.
Varför känns det som om jag sabbar allt, mitt liv.
skolan.
Mina vänner och familj.
Varför känner jag mig oälskad?
Jag är inte ledsen, inte på utsidan iallafall.
Men insidan blöder.
Jag blir långsamt dränkt inifrån, av mitt eget blod.
Varför glömde gud att ge mig en possitiv sida?
En ny hjärna och ögon. Till och med ett nytt hjärta.
Jag sårar bara alla, sluta förneka det.
Jag är för mycket helt enkelt.
Jag är inte accepterad i min klass, skola.
Kommer aldrig få det som står högst på önskelistan.
Jag känner mig tom.
Men det är en känsla som funnits där i två år nu.
Tomheten bedövar mig.
Jag orkar inte längre!
Spräck bubblan, någon!
Allt jag vill, är att vara lycklig.
Är det för mycket besvär?
Och jag vill inte prata.
Jag behöver bara få ut lite känslor.
Jag skulle kunna skriva en milslång text, jag behöver få ut så mycket.
Vill bara gråta, gråta bort all tomhet, gråta bort allt. Mitt liv, alla besvär.
Allt.
Men det tänker jag inte. Det får inte bli en upprepning av den sjätte januari.
Det orkar jag inte.
Jag behöver någon.
Men ändå inte.
Jag vill inte prata om det, kan inte prata om det.
Det finns inget att prata om.
egentligen.
Det är bara känslor, djupt begravda i mitt nästan tomma hjärta.
Jag är arg.
Eller besviken rättare sagt.
På livet.
På mig själv.
Faktiskt, så är jag rätt trött på allt och alla.
Och speciellt en person.
Jag vet inte, har jag förändrats?
För det har definitivt du.
Det känns inte samma sak med dig längre, som då.
Jag är arg på oss båda, för att det inte är samma sak.
Allt jag säger och gör verkar bli fel.
Varför känns det som om jag sabbar allt, mitt liv.
skolan.
Mina vänner och familj.
Varför känner jag mig oälskad?
Jag är inte ledsen, inte på utsidan iallafall.
Men insidan blöder.
Jag blir långsamt dränkt inifrån, av mitt eget blod.
Varför glömde gud att ge mig en possitiv sida?
En ny hjärna och ögon. Till och med ett nytt hjärta.
Jag sårar bara alla, sluta förneka det.
Jag är för mycket helt enkelt.
Jag är inte accepterad i min klass, skola.
Kommer aldrig få det som står högst på önskelistan.
Jag känner mig tom.
Men det är en känsla som funnits där i två år nu.
Tomheten bedövar mig.
Jag orkar inte längre!
Spräck bubblan, någon!
Allt jag vill, är att vara lycklig.
Är det för mycket besvär?
Och jag vill inte prata.
Jag behöver bara få ut lite känslor.
Jag skulle kunna skriva en milslång text, jag behöver få ut så mycket.
Vill bara gråta, gråta bort all tomhet, gråta bort allt. Mitt liv, alla besvär.
Allt.
Men det tänker jag inte. Det får inte bli en upprepning av den sjätte januari.
Det orkar jag inte.
Jag behöver någon.
Men ändå inte.
Jag vill inte prata om det, kan inte prata om det.
Det finns inget att prata om.
egentligen.
Det är bara känslor, djupt begravda i mitt nästan tomma hjärta.
Jag är arg.
Eller besviken rättare sagt.
På livet.
På mig själv.
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ttoffies/438248107/