November
Thursday 11 September 2008 photo 1/2
|
Do you see the light?
Jag inte glömma eller gömma dom, känslorna för honom.
Han betyder för mycket, det känns som att han är den jag alltid älskat.
Fast i och för sig, det är nog så, jag har aldrig gillat någon så mycket.
Det kanske är ödet, som säger att det är såhär det skall vara.
Jag är här för att bli sårad, vara misslyckad och alltid vara den som skapar problem.
Det känns hemskt när du skyller på mig Carro, jag säger som det är, sen får det bli som det blir. Men måste jag få skit för det? För jag vill inte vara en sån som dig, som snackar skit bakom ryggen på folk, är tillsammans med dom fast du inte är kära i dom. Var det inte Ralf som kunde dra åt helvete? Var det inte Ralf som du aldrig ens ville bli kompis med igen? Det är det jag minns, du var arg på honom, men det var mitt fel att ni bråkade, tyckte du iallafall. Men dom gångerna jag redde ut era bråk? Har jag någonsin fått ett tack för det? Nej, aldrig. Men jag borde ju inte skylla på dig, för du är ju perfekt, precis så sm man ska va, eller hur?
Det är mig det är fel på, jag är för smal, för mycket, för lite, för ful, för små bröst, för vadå? Kom på mer som är fel på mig som du kan klaga på, för det är väl kul? Tycker du inte det? För jag tar ju inte åt mig, nej jag sitter bara och nickar men tar inte åt mig.
FEL, det sårar, extremt mycket. det självförtroende jag hade i våras, det är borta. Det har du förstört. Jag tar åt mig allt du säger som är dåligt, och vågar inte lita på dg när du säger något bra. För jag vet att till någon annan säger du något helt annat. Men vad beror det på? Varför hackar du på mig? Jag säger att jag tycker du är snygg och trevlig och att jag älskar dig. Varför kan du inte bara börja vara ärlig istället?
Jag orkar inte med det här. Igår var det nära att jag cyklade till högklint och, förhoppningsvis, förstår du vad jag tänkte göra. För nu orkar jag inte mer. Det är stopp nu. Jag vill inte mer. Det finns en gräns hos alla, vad man klarar av som person. Och den gränsen är nådd hos mig. Jag har tagit så mycket skit från dig så det inte går och förklara. Ich det drabbar alla andra, för nu mår jag dåligt. Men jag får bara höra från alla att "det är inte bara du som har det jobbigt".
Nehe, men tänk om det faktiskt är så nu att jag är den som har det jobbigast, att nu behöver JAG hjälp, nu mår Jag dåligt. Men den där genen som säger att man måste ställa upp för andra, den har inte du Carro. Vet du, jag älskar ínte dig. Inte nu längre, jag orkar verkligen inte med din falskhet. Och vart du än är får jag "städa upp", både bokstavligt och bildligt talat. Dom du sårar tröstar jag.
En person sa en gång till mig: "Jag lovar att alltid ställa upp för dig, för jag älskar dig."
Du kan nog lista ut vem det var. Om inte så, ja, då får du väl ta hjälp av någon annan. För nu hjälper inte jag dig mer. Det är tack vare mig som du ser ut som du gör, att du är som du är. För jag övertalade mamma att låta dig bo i Ganthem, för hon ville inte det. Och jag lärde mig leva med DIN pappa. Men du har inte hjälpt mig med någonting. Så jag är färsig nu, jag vill inte veta av dig något mer. För min del får du gärna flytta. Det skulle vara väldigt skönt. Jag tror jag sagt allt som jag känner nu. Fast ord kan inte förklara den smärtan jag känner. Det har hänt för mycket nu, och jag får inget stöd hfrån Ganthem. Bara hos pappa och kompisar.
Jag inte glömma eller gömma dom, känslorna för honom.
Han betyder för mycket, det känns som att han är den jag alltid älskat.
Fast i och för sig, det är nog så, jag har aldrig gillat någon så mycket.
Det kanske är ödet, som säger att det är såhär det skall vara.
Jag är här för att bli sårad, vara misslyckad och alltid vara den som skapar problem.
Det känns hemskt när du skyller på mig Carro, jag säger som det är, sen får det bli som det blir. Men måste jag få skit för det? För jag vill inte vara en sån som dig, som snackar skit bakom ryggen på folk, är tillsammans med dom fast du inte är kära i dom. Var det inte Ralf som kunde dra åt helvete? Var det inte Ralf som du aldrig ens ville bli kompis med igen? Det är det jag minns, du var arg på honom, men det var mitt fel att ni bråkade, tyckte du iallafall. Men dom gångerna jag redde ut era bråk? Har jag någonsin fått ett tack för det? Nej, aldrig. Men jag borde ju inte skylla på dig, för du är ju perfekt, precis så sm man ska va, eller hur?
Det är mig det är fel på, jag är för smal, för mycket, för lite, för ful, för små bröst, för vadå? Kom på mer som är fel på mig som du kan klaga på, för det är väl kul? Tycker du inte det? För jag tar ju inte åt mig, nej jag sitter bara och nickar men tar inte åt mig.
FEL, det sårar, extremt mycket. det självförtroende jag hade i våras, det är borta. Det har du förstört. Jag tar åt mig allt du säger som är dåligt, och vågar inte lita på dg när du säger något bra. För jag vet att till någon annan säger du något helt annat. Men vad beror det på? Varför hackar du på mig? Jag säger att jag tycker du är snygg och trevlig och att jag älskar dig. Varför kan du inte bara börja vara ärlig istället?
Jag orkar inte med det här. Igår var det nära att jag cyklade till högklint och, förhoppningsvis, förstår du vad jag tänkte göra. För nu orkar jag inte mer. Det är stopp nu. Jag vill inte mer. Det finns en gräns hos alla, vad man klarar av som person. Och den gränsen är nådd hos mig. Jag har tagit så mycket skit från dig så det inte går och förklara. Ich det drabbar alla andra, för nu mår jag dåligt. Men jag får bara höra från alla att "det är inte bara du som har det jobbigt".
Nehe, men tänk om det faktiskt är så nu att jag är den som har det jobbigast, att nu behöver JAG hjälp, nu mår Jag dåligt. Men den där genen som säger att man måste ställa upp för andra, den har inte du Carro. Vet du, jag älskar ínte dig. Inte nu längre, jag orkar verkligen inte med din falskhet. Och vart du än är får jag "städa upp", både bokstavligt och bildligt talat. Dom du sårar tröstar jag.
En person sa en gång till mig: "Jag lovar att alltid ställa upp för dig, för jag älskar dig."
Du kan nog lista ut vem det var. Om inte så, ja, då får du väl ta hjälp av någon annan. För nu hjälper inte jag dig mer. Det är tack vare mig som du ser ut som du gör, att du är som du är. För jag övertalade mamma att låta dig bo i Ganthem, för hon ville inte det. Och jag lärde mig leva med DIN pappa. Men du har inte hjälpt mig med någonting. Så jag är färsig nu, jag vill inte veta av dig något mer. För min del får du gärna flytta. Det skulle vara väldigt skönt. Jag tror jag sagt allt som jag känner nu. Fast ord kan inte förklara den smärtan jag känner. Det har hänt för mycket nu, och jag får inget stöd hfrån Ganthem. Bara hos pappa och kompisar.
Comment the photo
Jag älskar dej så massa mycket så du förstår inte <3
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ttypemeli/265256467/
Visa toppen
Show footer