November
Monday 11 May 2009 photo 1/1
|
Varför?
Jag har en skum känsla, men den är inte roligt skum. Bara nertryckande jobbig. Jag vet inte hur jag skall förklara den, den bara är. Tar udden av precis allt.
Skam? nej. Skuld? nej. Lycka? knappast.
Det känns som om någon trycker ner en, tar bort det glada ur en. Man vill skratta åt något på tv, men det låter fejkat och hemskt.
Man vill le mot en kamera men det blir bara tillgjort, hur man än försöker.
Om någon gör något roligt ler man till lite sen suckar man tyst för sig själv för man märker hur svårt det är.
Vad är det som orsakat det här?
Är det sorg, efter farfar? Kanske. Jag vet inte.
Är det känslan av att vara sist, ensam och "den där"?
Är det känslan av att vara oälskad?
Jag tror det, faktiskt. Alla går omkring i det härliga vårvädret och pussar och kramar någon. Det känns som om jag står under ett ensamt regnmoln som gör att ingen ser den lyckan som faktiskt en gång fanns och sprudlade. Fan, jag är bara fejk. Känns det som. Jag vill inte vara det, jag vill kunna vara som alla andra. Nu kommer flera stycken tro att jag inte älskar dom säkert, men det gör jag. Alla dem som jag sagt det till. jag älskar er, även om det känns som om jag bara är en börda för er. Det är inte meningen. Men jag vill bara ha någon som man krypa upp till, som håller om en och viskar att han/hon älskar en. Jag vill ha någon som jag kan gråta inför utan att det känns som om jag gör bort mig. Du vet, den där som man verkligen, verkligen kan vara sig själv inför. Den där människan som älskar en, hur man än ser ut. Som tar en för den man är, och inte för sminket eller kläderna. "älska mig för den jag är". Det är en riktigt bra mening ur en låt. Jag tror det är namnet på den också. fan. Jag borde inte skriva det här. Men jag måste, jag vill. Alla måste få veta varför jag beter mig som jag gör ibland. Det är den där läskiga känslan, som man inte kan definera. Den tar över och jag kan inte göra något åt det. Jag har iofs en människa jag tycker om, väldigt mycket, här på Gotland. Men han märker nog inte det. Jag borde flytta till arktis eller något. bli vän med en pingvin, eller aa, vart dom nu bor. Bli kompis med en isbjörn med.
Nej, jag är inte ute efter nåt tyck-synd-om-mig-snack. jag var tvungen att få skriva av mig bara. så klaga för i helvete inte. För då blir jag riktigt förbannad...
Jag har en skum känsla, men den är inte roligt skum. Bara nertryckande jobbig. Jag vet inte hur jag skall förklara den, den bara är. Tar udden av precis allt.
Skam? nej. Skuld? nej. Lycka? knappast.
Det känns som om någon trycker ner en, tar bort det glada ur en. Man vill skratta åt något på tv, men det låter fejkat och hemskt.
Man vill le mot en kamera men det blir bara tillgjort, hur man än försöker.
Om någon gör något roligt ler man till lite sen suckar man tyst för sig själv för man märker hur svårt det är.
Vad är det som orsakat det här?
Är det sorg, efter farfar? Kanske. Jag vet inte.
Är det känslan av att vara sist, ensam och "den där"?
Är det känslan av att vara oälskad?
Jag tror det, faktiskt. Alla går omkring i det härliga vårvädret och pussar och kramar någon. Det känns som om jag står under ett ensamt regnmoln som gör att ingen ser den lyckan som faktiskt en gång fanns och sprudlade. Fan, jag är bara fejk. Känns det som. Jag vill inte vara det, jag vill kunna vara som alla andra. Nu kommer flera stycken tro att jag inte älskar dom säkert, men det gör jag. Alla dem som jag sagt det till. jag älskar er, även om det känns som om jag bara är en börda för er. Det är inte meningen. Men jag vill bara ha någon som man krypa upp till, som håller om en och viskar att han/hon älskar en. Jag vill ha någon som jag kan gråta inför utan att det känns som om jag gör bort mig. Du vet, den där som man verkligen, verkligen kan vara sig själv inför. Den där människan som älskar en, hur man än ser ut. Som tar en för den man är, och inte för sminket eller kläderna. "älska mig för den jag är". Det är en riktigt bra mening ur en låt. Jag tror det är namnet på den också. fan. Jag borde inte skriva det här. Men jag måste, jag vill. Alla måste få veta varför jag beter mig som jag gör ibland. Det är den där läskiga känslan, som man inte kan definera. Den tar över och jag kan inte göra något åt det. Jag har iofs en människa jag tycker om, väldigt mycket, här på Gotland. Men han märker nog inte det. Jag borde flytta till arktis eller något. bli vän med en pingvin, eller aa, vart dom nu bor. Bli kompis med en isbjörn med.
Nej, jag är inte ute efter nåt tyck-synd-om-mig-snack. jag var tvungen att få skriva av mig bara. så klaga för i helvete inte. För då blir jag riktigt förbannad...
Comment the photo
Du har så mkt kärlek som bara vill ut.
Jag älskar dej <3
Önskar någon kille förstod det också "/ typ simon :o. Älskar dig massa <3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ttypemeli/365983615/
Visa toppen
Show footer