August
Wednesday 23 February 2011 photo 9/9
|
<div style="text-align: left; line-height: normal; margin: 0cm 0cm 6pt;">Realize: Kapitel 4
"Vad är det som har hänt här?"
Seths skärrade röst fick mig att må ännu ledsnare och dåligare än vad jag redan kände mig. Den ovanliga, rädda tonen i hans röst kändes som ett slag i magen på något sätt. Jag kunde höra hans hjärta som slog fort och långsamt på samma gång, så han måste ha varit ganska nära oss. Ganska nära för att se hur hemskt Violas kropp såg ut - nerblodad och livlös. Om jag bara kunde önska att jag hade förmågan att få spola tillbaks tiden...
Seth gick sakta mot oss med tunga steg, vilket antydde på att han tvingade sig själv att ens röra sig. Sorgen och smärtan inuti mig var säkert ingenting jämfört med hans. Till slut bröt han ihop på golvet bredvid Viola strök över hennes vågiga hår som var rött av blodet.
Blod...
Jag hade varit här ett tag och andas in det färska blodet som fick mitt inremonster att blomma ut mer och mer. Som jag hade misstänkt från början, var det mest i halsen det brändes. Det var min hals som påminde mig om att jag inte var mänsklig, och att jag hade andra behov än alla andra på Jorden. Men även om den plågade mig fysiskt, så blev min själ påverkad också.
Nej, mitt självkontroll skulle avta när som helst. Och jag var tvungen att komma ut häritfrån. Genast.
Mina ben kändes så konstiga när jag ställde mig upp så hastigt. "Jag måste gå."
Ian reste sig också upp och reflexmässigt tog han tag i min hand. "Vart ska du?"
"Jag ska bara, eh, ta luft."
Han såg oroligt på mig. "Mår du bra?"
"Jag mår fin-fint." Han såg inte ut att tro på mig. "Jag lovar", sa jag trots att jag inte alls mådde "fin-fint". Tvärtom. Törsten försökte ta över mig, och mitt innersta väsen brändes av elden den orsakade. Jag sneglade åt Seths håll. "Kan du förklara allt som har hänt för honom medan jag är borta? Allt?"
Ian tvekade. "Nja..."
"Han måste få veta. Berätta allting om dig, månbarnsgrejen, min farbror, månförmörkelsen och killen i masken. Okej?"
"Okej", mumlade han. Han drog bort en hårlock som skymde mitt ena öga. "Gör inget dumt där ute nu. Jag vill helst att du ska vara hel när du kommer tillbaka."
"Behöver jag påminna dig om att jag är en vampyr?" sa jag och log snett. Vampyr... Blod... Jag måste skynda mig ut innan jag sliter av deras strupar... Jag hukade mig ner bredvid Seth. "Seth?"
Han tittade upp, och det vred sig lite i magen. Hans ögon såg sårbara ut och de glittrade av tårarna som han försökte blinka bort. Jag hade aldrig sett honom så där. Nånsin. Det vred sig ännu mer i magen.
"Jag ska bara vara ute en liten stund. Jag kommer snart."
Han svarade inte. Sedan sänkte han ner sitt huvud och fortsatte att stryka över Violas hår. Jag gillade verkligen inte att se honom så.
Det tog inte så lång tid att komma ut. Den friska luften kändes så fantastiskt mot min bara hud (de delarna som min klänning inte gömde). Det var riktigt skönt att få komma ut lite, för det var kvavt där inne. Fast det var egentligen mest för att jag slapp se allt det hemska där inne. Jag var törstig, och jag behövde blod. Nu. Elden i min hals släcks inte förrän jag får i mig lite.
Jag var på jakt efter en främling. Jag ville verkligen inte tömma blod på en jag kände. Då skulle jag aldrig förlåta mig själv. Fast i för sig, jag förlåter inte mig själv för det här heller...
... Äh! Jag hatar det här!...
Jag hörde prasslanden bakom det stora trädet framför mig. Det var säkert en människa. Ja, äntligen. Jag ville få bort det plågsamma inne i mig.
Jag närmade mig trädet, och stannade till när jag fick syn på den.
En röd mask.
Jag var inte säker på om det verkligen var rätt mask och kille. Bäst att jag tog reda på det nu.
Jag fortsatte närma mig trädet, då han plötsligt tog fram en kniv. Det kan ha varit den kniven Ian pratade om. Jag ville bara ta av honom den där dumma, röda masken, och se vem det var som gömde sig bakom den. Dock var den inte över hela ansiktet, så jag kunde åtminstone se hans mun. Men det räckte inte.
Han fyrade av ett hånfullt leende som fick ilskan bubbla över hela mig. Åh, du ska dö! Jag började springa mot honom, men han sprang också.
"Hörru! Stanna!" röt jag.
Konstigt nog var han mycket snabbare än mig. Men jag var ju en vampyr! Det var ju inte meningen att människokillen i den där irriterande masken skulle vara snabbare än mig! Omöjligt!
Efter en sekund var han redan borta. Fan, fan, fan. Jag försökte leta efter honom. Men han syntes inte till någonstans.
Plötsligt var jag inte törstig längre. Istället var jag arg. Väldigt arg. Upprörd, gick jag tillbaka mot skolan. Hela vägen funderade jag över hur det där kunde gå till. Hur fan kunde han vara snabbare än mig? Jag var så förbannad över det. Så förbannad att jag skulle se till att han inte kunde le så där hånfullt och äckligt mot mig igen. Fast först skulle jag vara tvungen att spåra honom. Men att hitta honom skulle säkert vara en utmaning för mig. Och han skulle vara en riktig plåga. Kanske till och med värre än törsten jag måste stå ut med.
Jag tvivlade på att maskkillen var mänsklig.
____________________________________________________________________
Bra? 8D <3
"Han måste få veta. Berätta allting om dig, månbarnsgrejen, min farbror, månförmörkelsen och killen i masken. Okej?"
"Okej", mumlade han. Han drog bort en hårlock som skymde mitt ena öga. "Gör inget dumt där ute nu. Jag vill helst att du ska vara hel när du kommer tillbaka."
"Behöver jag påminna dig om att jag är en vampyr?" sa jag och log snett. Vampyr... Blod... Jag måste skynda mig ut innan jag sliter av deras strupar... Jag hukade mig ner bredvid Seth. "Seth?"
Han tittade upp, och det vred sig lite i magen. Hans ögon såg sårbara ut och de glittrade av tårarna som han försökte blinka bort. Jag hade aldrig sett honom så där. Nånsin. Det vred sig ännu mer i magen.
"Jag ska bara vara ute en liten stund. Jag kommer snart."
Han svarade inte. Sedan sänkte han ner sitt huvud och fortsatte att stryka över Violas hår. Jag gillade verkligen inte att se honom så.
Det tog inte så lång tid att komma ut. Den friska luften kändes så fantastiskt mot min bara hud (de delarna som min klänning inte gömde). Det var riktigt skönt att få komma ut lite, för det var kvavt där inne. Fast det var egentligen mest för att jag slapp se allt det hemska där inne. Jag var törstig, och jag behövde blod. Nu. Elden i min hals släcks inte förrän jag får i mig lite.
Jag var på jakt efter en främling. Jag ville verkligen inte tömma blod på en jag kände. Då skulle jag aldrig förlåta mig själv. Fast i för sig, jag förlåter inte mig själv för det här heller...
... Äh! Jag hatar det här!...
Jag hörde prasslanden bakom det stora trädet framför mig. Det var säkert en människa. Ja, äntligen. Jag ville få bort det plågsamma inne i mig.
Jag närmade mig trädet, och stannade till när jag fick syn på den.
En röd mask.
Jag var inte säker på om det verkligen var rätt mask och kille. Bäst att jag tog reda på det nu.
Jag fortsatte närma mig trädet, då han plötsligt tog fram en kniv. Det kan ha varit den kniven Ian pratade om. Jag ville bara ta av honom den där dumma, röda masken, och se vem det var som gömde sig bakom den. Dock var den inte över hela ansiktet, så jag kunde åtminstone se hans mun. Men det räckte inte.
Han fyrade av ett hånfullt leende som fick ilskan bubbla över hela mig. Åh, du ska dö! Jag började springa mot honom, men han sprang också.
"Hörru! Stanna!" röt jag.
Konstigt nog var han mycket snabbare än mig. Men jag var ju en vampyr! Det var ju inte meningen att människokillen i den där irriterande masken skulle vara snabbare än mig! Omöjligt!
Efter en sekund var han redan borta. Fan, fan, fan. Jag försökte leta efter honom. Men han syntes inte till någonstans.
Plötsligt var jag inte törstig längre. Istället var jag arg. Väldigt arg. Upprörd, gick jag tillbaka mot skolan. Hela vägen funderade jag över hur det där kunde gå till. Hur fan kunde han vara snabbare än mig? Jag var så förbannad över det. Så förbannad att jag skulle se till att han inte kunde le så där hånfullt och äckligt mot mig igen. Fast först skulle jag vara tvungen att spåra honom. Men att hitta honom skulle säkert vara en utmaning för mig. Och han skulle vara en riktig plåga. Kanske till och med värre än törsten jag måste stå ut med.
Jag tvivlade på att maskkillen var mänsklig.
____________________________________________________________________
Bra? 8D <3
Annons
Comment the photo
Anonymous
Fri 4 Mar 2011 17:54
Det e gripande och väldigt beronde framkallande, vilket menas med att jag bara avgudar dig för din förmåga att skriva så här. Kan inte vänta tills ett nytt kapitel kommer. <3 ^^
Anonymous
Thu 24 Feb 2011 16:25
skit bra^-^Meeeeer:D<3
Anonymous
Thu 24 Feb 2011 12:36
jätte bra! :D mer!
Anonymous
Thu 24 Feb 2011 07:57
1.) ÄNTLIGEN!
2.) DEN VAR HELT JÄVLA UNDERBAR!! DEN VAR GREAT PÅ ALLA SETT OCH VIS!!!!
2.) DEN VAR HELT JÄVLA UNDERBAR!! DEN VAR GREAT PÅ ALLA SETT OCH VIS!!!!
TwilightDiaries
Thu 24 Feb 2011 10:29
TACK SÅ MKT!! <3 men texten blev riktigt cepat! xD typ halva va ju i mitten, och den andra halvan var bra xO
ყօմ ƈმղ ƈმll ოε ოɾʂ roвerт pαттιɴѕoɴ
Wed 23 Feb 2011 22:26
ser nt längre än
"blod... vampyr.." på mobben om de nu va tvärt om xD
"blod... vampyr.." på mobben om de nu va tvärt om xD
TwilightDiaries
Wed 23 Feb 2011 22:36
mäh.... du och din mobbe petra!! XD
"Vampyr... Blod... Jag måste skynda mig ut innan jag sliter av deras strupar... "
"Vampyr... Blod... Jag måste skynda mig ut innan jag sliter av deras strupar... "
36 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/twilightdiaries/485300050/
Visa toppen
Show footer