August
Friday 4 March 2011 photo 5/5
|
Realize: Kapitel 5
Människor brukar säga: Tiden läker en.
Men det verkar som om det inte stämmer. Inte för mig. Inte för andra. Inte för någon alls.
Med blicken följde jag efter den långa tjejen som hade stort, vågigt, blont hår. Hon tittade snabbt åt mitt håll och log smått. Jag log tillbaka halvhjärtad eftersom jag faktiskt kände igen henne från geografin. Sedan öppnade hon dörren till matsalen och gick in. Jag lämnades här ute ensam bland tystnaden. Hon var för lik Viola.
Det värkte till i bröstet.
Där jag satt vid bänken, drog jag upp knäna och gömde ansiktet mellan dem när jag hörde någon komma.
"Mår du bra?"
Jag tittade upp och stirrade på Seth och kunde inte kontrollera mina ögonbryn när de höjdes av förvåning. Det var tre veckor sen han pratade sist. Det var nästan ett mirakel att få höra honom prata igen. Min blick naglades fast på honom och jag makade på mig så att han kunde sätta sig.
"mår du bra?" upprepade han och log snett den här gången. Ett snett leende är alltid något.
"Så du har börjat prata..."
Han ryckte på axlarna och satte sig ner bredvid mig. "Ja, jag antar det."
"Jag överlever väl", svarade jag på hans fråga och försökte undvika risken att han skulle få se smärtan som sköljde över mig.
Han gjorde en grimas som fick honom att se gullig ut på något sätt. "Det där var ju inget ja."
"Ledsen att göra dig besviken", flinade jag, men det bleknade bort. "Nu när allt skit händer på samma gång?" Jag ruskade på huvudet. "Skulle inte tro det."
Han svalde hårt. "Allt det där hemska sakerna som Ian berättade för mig den kvällen." Jag såg att minnen efter den kvällen plågade honom. "Är det verkligen sant? Det där om att ni är månbarn... din farbror... Ians blod... Månförmörkelsen... Och..."
"Och maskkillen?" fyllde jag i. "De är rätt hemska, men tyvärr sanna."
Sedan satt vi bara där och stirrade på varandra. Våra blickar talade istället för våra munnar. Hans ögon avslöjade allting för mig. Jag såg att även om han hade börjat prata igen, hade han ändå inte kommit över det som hände Viola.
Han strök undan mitt hår från ansiktet och kramade mig hårt plötsligt. Mitt huvud pressades mot hans stora bröstkorg, vilket fick mig att sucka. Det var länge sen han omfamnade mig så här. Jag passade på att andas djupt och låta hans doft fylla mina näsborrar.
"Förlåt mig", mumlade han någonstans ovanför mitt huvud. Hans röst ekade i hans bröst.
"För vadå?"
"För... För allt. Förlåt mig för att jag inte kan hjälpa dig. Jag är bara en ynklig hjälplös människa. Om jag hade kunnat, skulle jag hjälpt dig att hålla ditt löfte. Att hålla Marco borta från dina vänner, även om det innebär att han måste dö. Jag... Jag vet att det är svårt att hålla ett sådant löfte. Men... Men... Jag ska försöka... J-jag vet inte...Förlåt..."
Jag kramade honom hårdare och han slutade babbla. "Nej. Säg inte förlåt. Du gör ingenting fel, Seth."
Han strök över min rygg försiktigt, som om han var rädd att jag skulle gå sönder. Vilket var udda med tanken på att jag faktiskt var starkare än honom. Jag borde vara rädd för att han skulle gå sönder.
Jag lösgjorde det hårda greppet om honom och lät hans hand fortsätta stryka över mig medan han pratade långsamt.
"Stella, du betyder allt för mig. Och att se dig så orolig och sårbar varje dag... Jag hatar det helt enkelt. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig att få slut på allt. Då skulle vi kunna..." Han hejdade sig, därmed hans hand.
Jag drog mig ur hans famn. "Då skulle vi kunna vadå?"
Han skakade på huvudet. "Nej. Det skulle ändå inte gått", sa han mer för sig själv än till mig. "Vad tänker du med? Hon har ju..."
Jag rynkade ögonbrynen. "Pratar du om Ian?"
"Vad spelar det för roll? Du kan ändå inte älska mig. Du får inte. Vi är syskon."
"Seth..."
"Han är verkligen lyckligt lottad som får älska dig tillbaka", sa han tyst.
"Du gör mig förvirrad", låtsades jag även om jag fattade precis vad han menade. Det gjorde bara för ont att inse det.
Han kupade sina händer om mitt huvud och tittade rakt in i mig. "Jag älskar dig, Stella, och då menar jag mer än bara som en syster - även om jag inte får. Men hur mycket jag än längtar efter dig, kan jag bara inte ta dig ifrån Ian. Jag vill verkligen bevisa hur mycket jag bryr mig om dig genom att vara osjälvisk. Varje sekund måste jag kämpa med det, även om det sårar min själ. Din lycka betyder mycket för mig. Du betyder mycket för mig."
Jag kände obehagliga stick i hjärtat, som om någon hade lindat taggtråd runt det. Det sved bakom mina ögonlock för det kändes som om jag bara drömde om allt Seth sa till mig. Någonting fick mig att hoppas på att det det var det och att jag skulle vakna när som helst, fastän jag ville stanna här och lyssna på hans röst i evigheter.
"Menade du verkligen det där?" fick jag ur mig till slut.
"Jag menar det", bekräftade han.
"Vill du kyssa mig?" viskade jag andlöst.
"Mer än du kan ana", viskade han lika andlöst.
Det var all uppmuntran jag behövde. Jag sträckte mig efter hans varma läppar. Allting kändes så rätt, samtidigt som det kändes så fel. Det kändes rätt när han öppnade sig för mig. Vi har alltid velat släcka begäret för varandra. Men vi båda upptäckte att den här inte släckte det alls, inte ens minskade. Utan vi lekte med elden och gjorde våra känslor för varandra starkare, vilket ledde till att det kändes helt fel att jag ens gjorde så här mot Ian.
Jag använde all styrka jag hade för att dra mig undan från Seth. med tre fingrar fingrade jag lätt på mina våta läppar. "Förlåt. Jag tänkte mig inte för. Jag borde inte ha gjort det. Det var mitt fel."
Han drog igenom sitt tjocka, bruna hår så att det blev lite rufsigt. Jag bet ihop för att själv inte känna på det. "Nej, nej. Det var delvis mitt fel också." Men jag såg hur lycklig han var inombords.
Just då ringde skolklockan och jag tackade gudarna för att jag precis hann slita mig ifrån Seth innan alla rusade ut från matsalen.
Han ställde sig upp och sträckte fram sin hand mot mig. "Kom. Nu går vi till lektionen."
Jag lyckades ställa mig upp - trots att jag var lite yr efter kyssen - utan hans hands hjälp. Vi skyndade oss till Mrs Salters lektion.
Ian satt redan på sin plats och log stort när han såg mig. Jag satte mig bredvid honom, och Seth satte sig några stolar bort bredvid Abigail.
Ian kysste mig på kinden. "Hej, min sköna." Jag rodnade av skuldkänslor.
"Hej", svarade jag och låtsades som ingenting. Jag skämdes som bara den. Skuldkänslorna skulle hinna döda mig innan Marco gjorde det.
Sedan fokuserade vi blicken mot Mrs Salters bakom katedern. Hon hade inte börjat lektionen än. Hon kanske väntade på nånting.
"Ursäkta?" harklade någon sig fram till. "Är det här Mrs Salters lektion?"
Läraren gick och diskuterade med några utanför dörren. Det var lite svårt att höra vad de sa, men så gick de in och ställde sig längst fram vid tavlan. Precis som jag gjorde när jag var ny här i GHS.
Mrs Salters tittade på alla i klassen. "Chloe och Tristan är nya här, så ta hand om dem", sa hon glatt. Wow, hon måste ha ansträngt sig, för hon brukade inte låta så här glad annars. Hon nickade belåtet mot de nya eleverna som stod framför oss. "Ni kan berätta lite om er för klassen."
Jag hann inte höra mer än att de var syskon och att de var från Spring Hill, Florida (ännu ett tecken på att någonting försökte säga mig att staden var speciell), för jag lät mig distraheras ett minne. Ett svagt, och väldigt suddigt minne som jag knappt kunde få ihop. Jag försökte informationen som låg nånstans långt bak i min hjärna.
Jag var säker på att jag hade sett dem förut. Men jag mindes bara inte vart.
Deras strålande leende verkade vänliga och oskyldiga. Men innerst inne visste jag att de dolde nånting bakom dem. De dolde nånting riktigt farligt.
_____________________________________________________________
Comments? 8D <3
Människor brukar säga: Tiden läker en.
Men det verkar som om det inte stämmer. Inte för mig. Inte för andra. Inte för någon alls.
Med blicken följde jag efter den långa tjejen som hade stort, vågigt, blont hår. Hon tittade snabbt åt mitt håll och log smått. Jag log tillbaka halvhjärtad eftersom jag faktiskt kände igen henne från geografin. Sedan öppnade hon dörren till matsalen och gick in. Jag lämnades här ute ensam bland tystnaden. Hon var för lik Viola.
Det värkte till i bröstet.
Där jag satt vid bänken, drog jag upp knäna och gömde ansiktet mellan dem när jag hörde någon komma.
"Mår du bra?"
Jag tittade upp och stirrade på Seth och kunde inte kontrollera mina ögonbryn när de höjdes av förvåning. Det var tre veckor sen han pratade sist. Det var nästan ett mirakel att få höra honom prata igen. Min blick naglades fast på honom och jag makade på mig så att han kunde sätta sig.
"mår du bra?" upprepade han och log snett den här gången. Ett snett leende är alltid något.
"Så du har börjat prata..."
Han ryckte på axlarna och satte sig ner bredvid mig. "Ja, jag antar det."
"Jag överlever väl", svarade jag på hans fråga och försökte undvika risken att han skulle få se smärtan som sköljde över mig.
Han gjorde en grimas som fick honom att se gullig ut på något sätt. "Det där var ju inget ja."
"Ledsen att göra dig besviken", flinade jag, men det bleknade bort. "Nu när allt skit händer på samma gång?" Jag ruskade på huvudet. "Skulle inte tro det."
Han svalde hårt. "Allt det där hemska sakerna som Ian berättade för mig den kvällen." Jag såg att minnen efter den kvällen plågade honom. "Är det verkligen sant? Det där om att ni är månbarn... din farbror... Ians blod... Månförmörkelsen... Och..."
"Och maskkillen?" fyllde jag i. "De är rätt hemska, men tyvärr sanna."
Sedan satt vi bara där och stirrade på varandra. Våra blickar talade istället för våra munnar. Hans ögon avslöjade allting för mig. Jag såg att även om han hade börjat prata igen, hade han ändå inte kommit över det som hände Viola.
Han strök undan mitt hår från ansiktet och kramade mig hårt plötsligt. Mitt huvud pressades mot hans stora bröstkorg, vilket fick mig att sucka. Det var länge sen han omfamnade mig så här. Jag passade på att andas djupt och låta hans doft fylla mina näsborrar.
"Förlåt mig", mumlade han någonstans ovanför mitt huvud. Hans röst ekade i hans bröst.
"För vadå?"
"För... För allt. Förlåt mig för att jag inte kan hjälpa dig. Jag är bara en ynklig hjälplös människa. Om jag hade kunnat, skulle jag hjälpt dig att hålla ditt löfte. Att hålla Marco borta från dina vänner, även om det innebär att han måste dö. Jag... Jag vet att det är svårt att hålla ett sådant löfte. Men... Men... Jag ska försöka... J-jag vet inte...Förlåt..."
Jag kramade honom hårdare och han slutade babbla. "Nej. Säg inte förlåt. Du gör ingenting fel, Seth."
Han strök över min rygg försiktigt, som om han var rädd att jag skulle gå sönder. Vilket var udda med tanken på att jag faktiskt var starkare än honom. Jag borde vara rädd för att han skulle gå sönder.
Jag lösgjorde det hårda greppet om honom och lät hans hand fortsätta stryka över mig medan han pratade långsamt.
"Stella, du betyder allt för mig. Och att se dig så orolig och sårbar varje dag... Jag hatar det helt enkelt. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig att få slut på allt. Då skulle vi kunna..." Han hejdade sig, därmed hans hand.
Jag drog mig ur hans famn. "Då skulle vi kunna vadå?"
Han skakade på huvudet. "Nej. Det skulle ändå inte gått", sa han mer för sig själv än till mig. "Vad tänker du med? Hon har ju..."
Jag rynkade ögonbrynen. "Pratar du om Ian?"
"Vad spelar det för roll? Du kan ändå inte älska mig. Du får inte. Vi är syskon."
"Seth..."
"Han är verkligen lyckligt lottad som får älska dig tillbaka", sa han tyst.
"Du gör mig förvirrad", låtsades jag även om jag fattade precis vad han menade. Det gjorde bara för ont att inse det.
Han kupade sina händer om mitt huvud och tittade rakt in i mig. "Jag älskar dig, Stella, och då menar jag mer än bara som en syster - även om jag inte får. Men hur mycket jag än längtar efter dig, kan jag bara inte ta dig ifrån Ian. Jag vill verkligen bevisa hur mycket jag bryr mig om dig genom att vara osjälvisk. Varje sekund måste jag kämpa med det, även om det sårar min själ. Din lycka betyder mycket för mig. Du betyder mycket för mig."
Jag kände obehagliga stick i hjärtat, som om någon hade lindat taggtråd runt det. Det sved bakom mina ögonlock för det kändes som om jag bara drömde om allt Seth sa till mig. Någonting fick mig att hoppas på att det det var det och att jag skulle vakna när som helst, fastän jag ville stanna här och lyssna på hans röst i evigheter.
"Menade du verkligen det där?" fick jag ur mig till slut.
"Jag menar det", bekräftade han.
"Vill du kyssa mig?" viskade jag andlöst.
"Mer än du kan ana", viskade han lika andlöst.
Det var all uppmuntran jag behövde. Jag sträckte mig efter hans varma läppar. Allting kändes så rätt, samtidigt som det kändes så fel. Det kändes rätt när han öppnade sig för mig. Vi har alltid velat släcka begäret för varandra. Men vi båda upptäckte att den här inte släckte det alls, inte ens minskade. Utan vi lekte med elden och gjorde våra känslor för varandra starkare, vilket ledde till att det kändes helt fel att jag ens gjorde så här mot Ian.
Jag använde all styrka jag hade för att dra mig undan från Seth. med tre fingrar fingrade jag lätt på mina våta läppar. "Förlåt. Jag tänkte mig inte för. Jag borde inte ha gjort det. Det var mitt fel."
Han drog igenom sitt tjocka, bruna hår så att det blev lite rufsigt. Jag bet ihop för att själv inte känna på det. "Nej, nej. Det var delvis mitt fel också." Men jag såg hur lycklig han var inombords.
Just då ringde skolklockan och jag tackade gudarna för att jag precis hann slita mig ifrån Seth innan alla rusade ut från matsalen.
Han ställde sig upp och sträckte fram sin hand mot mig. "Kom. Nu går vi till lektionen."
Jag lyckades ställa mig upp - trots att jag var lite yr efter kyssen - utan hans hands hjälp. Vi skyndade oss till Mrs Salters lektion.
Ian satt redan på sin plats och log stort när han såg mig. Jag satte mig bredvid honom, och Seth satte sig några stolar bort bredvid Abigail.
Ian kysste mig på kinden. "Hej, min sköna." Jag rodnade av skuldkänslor.
"Hej", svarade jag och låtsades som ingenting. Jag skämdes som bara den. Skuldkänslorna skulle hinna döda mig innan Marco gjorde det.
Sedan fokuserade vi blicken mot Mrs Salters bakom katedern. Hon hade inte börjat lektionen än. Hon kanske väntade på nånting.
"Ursäkta?" harklade någon sig fram till. "Är det här Mrs Salters lektion?"
Läraren gick och diskuterade med några utanför dörren. Det var lite svårt att höra vad de sa, men så gick de in och ställde sig längst fram vid tavlan. Precis som jag gjorde när jag var ny här i GHS.
Mrs Salters tittade på alla i klassen. "Chloe och Tristan är nya här, så ta hand om dem", sa hon glatt. Wow, hon måste ha ansträngt sig, för hon brukade inte låta så här glad annars. Hon nickade belåtet mot de nya eleverna som stod framför oss. "Ni kan berätta lite om er för klassen."
Jag hann inte höra mer än att de var syskon och att de var från Spring Hill, Florida (ännu ett tecken på att någonting försökte säga mig att staden var speciell), för jag lät mig distraheras ett minne. Ett svagt, och väldigt suddigt minne som jag knappt kunde få ihop. Jag försökte informationen som låg nånstans långt bak i min hjärna.
Jag var säker på att jag hade sett dem förut. Men jag mindes bara inte vart.
Deras strålande leende verkade vänliga och oskyldiga. Men innerst inne visste jag att de dolde nånting bakom dem. De dolde nånting riktigt farligt.
_____________________________________________________________
Comments? 8D <3
Annons
Comment the photo
Anonymous
Wed 9 Mar 2011 15:32
meeeeeeeeer!!! mina ögon bränner efter mer XD <3
Anonymous
Tue 8 Mar 2011 00:07
grymt bra!!! :D<333
Anonymous
Sun 6 Mar 2011 20:47
jäätteebbrraa:D
Anonymous
Sat 5 Mar 2011 13:58
Älskar den!! :D<3
Anonymous
Sat 5 Mar 2011 09:54
Meeer!!!! den var super bra<3:D
LovisaBackstedt
Sat 5 Mar 2011 09:27
super bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! du måste börja skriva mer på den ^^<33333
Anonymous
Sat 5 Mar 2011 00:17
OTROLIGT BRA!!!! <3 <3 <3 LÖVE IT!!!
Anonymous
Fri 4 Mar 2011 23:55
Du, förtrollar mina sinnen med dina vackra och underbara ord och meningar som får mig att resa till denna spännande och dramafulla berättelse. Jag ser fram mot nästa kapitel.
34 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/twilightdiaries/485847083/
Visa toppen
Show footer