August
Monday 28 March 2011 photo 6/6
|
Ja, I know, sorry! Det var ett tag sen!
___________________________________________________________
Realize: Kapitel 6
De nya elevernas blickar brändes i nacken när de satte sig på sina platser bakom mig. Samtidigt som jag var ganska uppmärksam på lektionen – tillräckligt mycket för att inte få stränga blickar från Mrs Salters -, satt jag under tystnad och försökte hitta tråden av ett minne som kunde förklara varför jag kände igen de två. Tålmodigt lät jag alla händelser som jag hade upplevt passera en andra gång i mina tankar. Jag behövde svar – svar som hade någonting att göra med Chloe och Tristan, och jag hade inte planerat att ge upp så lätt.
Långsamt sneglade jag över min axel och gömde ansiktet i håret för att inte visa min uppenbara nyfikenhet. De stirrade fortfarande. Jag riktade blicken mot den bokstavsfyllda tavlan och bet nervöst i underläppen. Min läpp blödde lätt när jag råkade skala av det yttersta lagret av skinn. Jag slickade njutningsfullt på mitt eget blod.
Jag rev av en tom sida av min anteckningsbok och började skriva i smyg.
Chloe, Tristan… Känner igen dem… Vet bara inte vart…
Jag vek lappen i mitten innan jag räckte fram den diskret till Ian som satt till vänster om mig.
Han tog emot den, vek upp och läste. Det verkade som om han läste det svarta på det vita flera gånger innan han fattade riktigt. Sedan skrev han tillbaks med rynkade ögonbryn. Till skillnad från mig, vek han inte ihop lappen, utan visade mig meddelandet med en gång.
Säkert?
Utan att tveka nickade jag kort och bestämt.
Vi vred på huvudet och mötte deras blickar samtidigt. Jag visste inte ifall jag var den enda som såg de blåa lågorna i deras ögon som glödde farligt. För ett ögonblick kunde jag svära på att det blixtrade till om dem. Det fick min andning bli tyngre av plötslig skräck.
Jag ryggade tillbaka och släppte Chloes och Tristans varnande blickar. Ian var bara en bråkdels sekund långsammare än mig. Vi försökte hämta andan som vi egentligen inte tappade samtidigt som vi stirrade undrande på varandra som om det vi såg inte var verkligt och bara hade fantiserat om det . Han verkade lika skräckslagen som jag.
Så höll vi på så resten av lektionen. Jag och Ian kunde inte låta bli att titta åt deras håll, även om det skrämde oss varje gång. Vi var för envisa att behålla det lilla lugnet vi hade kvar.
Skolklockan susade genom mina öron, och efter vad som kändes som trettionde gången tvingade jag mig själv att möta de skrämmande, blåa lågorna som gav mig ilningar längs ryggraden för femtioelfte gången. Men så flämtade jag till. Inte av rädsla, utan av chock, när de elektriska lågorna försvann och imiterade strandvågor som följde varandra i tal.
Jag hade aldrig sett något liknande förr.
De var skickligare än jag trodde. Skickliga på vadå? Hur som helst visade de en helt annan del av sig själva. Bara så där. Som om de hade en mask rakt framför näsan och kunde sätta på den när som helst.
Chloe och Tristan reste sig ur sina platser och gick mot dörrens riktning. Jag tog mig upp på fötterna så häftigt att jag hade snubblat på mina egna fötter om Ian inte hade gett mig stöd. Jäklar, vad bra han var på det där. Det var inte första gången han fick vara hjälten på grund av min onödiga klumpighet. Jag gav honom en hastig kyss som tack och ställde mig genast framför eleverna som fejkade deras identitet.
Jag höjde ett ögonbryn.
De log vänligt, men jag såg hur hånfulla de var under ytan.
Jag sträckte fram min hand. Till min förvåning tog de emot den och skakade.
"Välkomna till GHS. Jag är Stella", sa jag och försökte låta entusiastisk, men misslyckades. Jag var inte en duktig skådespelerska som dem och kunde fejka mina känslor så lätt som dem.
"Vi vet", svarade tjejen, Chloe, och försökte inte ens dölja den mörka glimten i hennes ögon som hon endast visade för mig. De fridfulla vågorna som slog emot varandra var kvar, men hon lät mer än gärna skrämma mig med de mörka skuggorna som smälte samman med vattnet. "Jag är Chloe", hon klappade sin bror på axeln, "det här är Tristan."
"Jag vet." Sedan hasplade jag ur mig: "Känner jag er? Ni verkar bekanta."
Hon nästan skrattade lågt och snörpte sedan osäkert på munnen. "Skulle inte tro det. Vi har inte bott här i Glendale så länge."
Mina ögon var endast smala springor nu, och jag ryckte medvetet på mungiporna. "Inte jag heller."
"Så, vad händer här?" Seth var inte ens medveten om det som hände mellan mig och syskonen, utan såg bara nöjd ut som om allting var normalt. Han ställde sig bredvid Ian - som i sin tur stod bredvid mig - och hälsade på de nya eleverna. "Jag är Seth, förresten."
"Hej, Seth", sa Chloe utan att ens se på honom. Hon fokuserade sig på att försöka manipulera mig.
Jag flinade snett för att visa att det inte fungerade. Än.
"Kära syster, det är bäst vi går nu", föreslog Tristan, som hittills hade varit tyst. Han lade en hand på Chloes rygg, och började sedan leda henne. "Har ni något emot?", frågade han oss.
"Nej, då. Gå ni. Det är lugnt, vi saknar er inte", sa jag och lät inte lite sarkastisk. De gick sin väg, och jag stirrade efter dem. Sedan märkte jag att hela jag skakade, men jag visste inte varför. Chock? Rädsla? Förvirring? Det spelade ingen roll. Jag hade fortfarande inte tappat intresset att få tillbaka minnet av dem.
"Snacka om psykfall…", mumlade Ian nästan för sig själv.
"Hände det något?" frågade Seth oroligt och tittade på mig med sina chokladbruna ögon. Även om det inte var avsiktligt gjorde han det där med ögonen som kunde få mig att ge efter honom. Jag behövde all vett och styrka för att inte låta mig bli tagen av honom mitt framför ögonen på min pojkvän.
Jag ruskade utmattad på huvudet. "Just nu orkar jag faktiskt inte bry mig…" Jag hejdade mig. "Men jag känner igen dem. Minnena låter mig bara inte vinna och för att ge mig bilder om vart jag har sett syskonen." Jag knackade lätt på huvudet. "Det verkar som om hjärnan inte riktigt vill samarbeta med mig."
Ian omfamnade mig och fyllde mig med sin doft. "Jag tror nog att Chloe och Tristan är ditt minsta bekymmer. Inte för att påminna dig om dystra saker, men vi måste ta hand om…"
"Du har rätt." Jag visste redan vad han tänkte säga långt innan han uttalade dem. Mina axlar var redan för tunga av problem och jag behövde inte höra det. Det räckte att jag kände dem.
Ian böjde sig ner för att fånga mina läppar med hans. Hans fjäderlätta andetag dansade in till min mun och jag blev yr när jag kände smaken av honom. Han drog sig undan och viskade ömt: "Jag älskar dig, det vet du."
I ögonvrån kunde jag se Seths sårade min, och kunde inte göra något annat än att nicka stumt för att svara Ian.
_______________________________________________________________________________
Bra? :D <3
___________________________________________________________
Realize: Kapitel 6
De nya elevernas blickar brändes i nacken när de satte sig på sina platser bakom mig. Samtidigt som jag var ganska uppmärksam på lektionen – tillräckligt mycket för att inte få stränga blickar från Mrs Salters -, satt jag under tystnad och försökte hitta tråden av ett minne som kunde förklara varför jag kände igen de två. Tålmodigt lät jag alla händelser som jag hade upplevt passera en andra gång i mina tankar. Jag behövde svar – svar som hade någonting att göra med Chloe och Tristan, och jag hade inte planerat att ge upp så lätt.
Långsamt sneglade jag över min axel och gömde ansiktet i håret för att inte visa min uppenbara nyfikenhet. De stirrade fortfarande. Jag riktade blicken mot den bokstavsfyllda tavlan och bet nervöst i underläppen. Min läpp blödde lätt när jag råkade skala av det yttersta lagret av skinn. Jag slickade njutningsfullt på mitt eget blod.
Jag rev av en tom sida av min anteckningsbok och började skriva i smyg.
Långsamt sneglade jag över min axel och gömde ansiktet i håret för att inte visa min uppenbara nyfikenhet. De stirrade fortfarande. Jag riktade blicken mot den bokstavsfyllda tavlan och bet nervöst i underläppen. Min läpp blödde lätt när jag råkade skala av det yttersta lagret av skinn. Jag slickade njutningsfullt på mitt eget blod.
Jag rev av en tom sida av min anteckningsbok och började skriva i smyg.
Chloe, Tristan… Känner igen dem… Vet bara inte vart…
Jag vek lappen i mitten innan jag räckte fram den diskret till Ian som satt till vänster om mig.
Han tog emot den, vek upp och läste. Det verkade som om han läste det svarta på det vita flera gånger innan han fattade riktigt. Sedan skrev han tillbaks med rynkade ögonbryn. Till skillnad från mig, vek han inte ihop lappen, utan visade mig meddelandet med en gång.
Jag vek lappen i mitten innan jag räckte fram den diskret till Ian som satt till vänster om mig.
Han tog emot den, vek upp och läste. Det verkade som om han läste det svarta på det vita flera gånger innan han fattade riktigt. Sedan skrev han tillbaks med rynkade ögonbryn. Till skillnad från mig, vek han inte ihop lappen, utan visade mig meddelandet med en gång.
Säkert?
Utan att tveka nickade jag kort och bestämt.
Vi vred på huvudet och mötte deras blickar samtidigt. Jag visste inte ifall jag var den enda som såg de blåa lågorna i deras ögon som glödde farligt. För ett ögonblick kunde jag svära på att det blixtrade till om dem. Det fick min andning bli tyngre av plötslig skräck.
Jag ryggade tillbaka och släppte Chloes och Tristans varnande blickar. Ian var bara en bråkdels sekund långsammare än mig. Vi försökte hämta andan som vi egentligen inte tappade samtidigt som vi stirrade undrande på varandra som om det vi såg inte var verkligt och bara hade fantiserat om det . Han verkade lika skräckslagen som jag.
Så höll vi på så resten av lektionen. Jag och Ian kunde inte låta bli att titta åt deras håll, även om det skrämde oss varje gång. Vi var för envisa att behålla det lilla lugnet vi hade kvar.
Skolklockan susade genom mina öron, och efter vad som kändes som trettionde gången tvingade jag mig själv att möta de skrämmande, blåa lågorna som gav mig ilningar längs ryggraden för femtioelfte gången. Men så flämtade jag till. Inte av rädsla, utan av chock, när de elektriska lågorna försvann och imiterade strandvågor som följde varandra i tal.
Jag hade aldrig sett något liknande förr.
De var skickligare än jag trodde. Skickliga på vadå? Hur som helst visade de en helt annan del av sig själva. Bara så där. Som om de hade en mask rakt framför näsan och kunde sätta på den när som helst.
Chloe och Tristan reste sig ur sina platser och gick mot dörrens riktning. Jag tog mig upp på fötterna så häftigt att jag hade snubblat på mina egna fötter om Ian inte hade gett mig stöd. Jäklar, vad bra han var på det där. Det var inte första gången han fick vara hjälten på grund av min onödiga klumpighet. Jag gav honom en hastig kyss som tack och ställde mig genast framför eleverna som fejkade deras identitet.
Jag höjde ett ögonbryn.
De log vänligt, men jag såg hur hånfulla de var under ytan.
Jag sträckte fram min hand. Till min förvåning tog de emot den och skakade.
"Välkomna till GHS. Jag är Stella", sa jag och försökte låta entusiastisk, men misslyckades. Jag var inte en duktig skådespelerska som dem och kunde fejka mina känslor så lätt som dem.
"Vi vet", svarade tjejen, Chloe, och försökte inte ens dölja den mörka glimten i hennes ögon som hon endast visade för mig. De fridfulla vågorna som slog emot varandra var kvar, men hon lät mer än gärna skrämma mig med de mörka skuggorna som smälte samman med vattnet. "Jag är Chloe", hon klappade sin bror på axeln, "det här är Tristan."
"Jag vet." Sedan hasplade jag ur mig: "Känner jag er? Ni verkar bekanta."
Hon nästan skrattade lågt och snörpte sedan osäkert på munnen. "Skulle inte tro det. Vi har inte bott här i Glendale så länge."
Mina ögon var endast smala springor nu, och jag ryckte medvetet på mungiporna. "Inte jag heller."
"Så, vad händer här?" Seth var inte ens medveten om det som hände mellan mig och syskonen, utan såg bara nöjd ut som om allting var normalt. Han ställde sig bredvid Ian - som i sin tur stod bredvid mig - och hälsade på de nya eleverna. "Jag är Seth, förresten."
"Hej, Seth", sa Chloe utan att ens se på honom. Hon fokuserade sig på att försöka manipulera mig.
Jag flinade snett för att visa att det inte fungerade. Än.
"Kära syster, det är bäst vi går nu", föreslog Tristan, som hittills hade varit tyst. Han lade en hand på Chloes rygg, och började sedan leda henne. "Har ni något emot?", frågade han oss.
"Nej, då. Gå ni. Det är lugnt, vi saknar er inte", sa jag och lät inte lite sarkastisk. De gick sin väg, och jag stirrade efter dem. Sedan märkte jag att hela jag skakade, men jag visste inte varför. Chock? Rädsla? Förvirring? Det spelade ingen roll. Jag hade fortfarande inte tappat intresset att få tillbaka minnet av dem.
"Snacka om psykfall…", mumlade Ian nästan för sig själv.
"Hände det något?" frågade Seth oroligt och tittade på mig med sina chokladbruna ögon. Även om det inte var avsiktligt gjorde han det där med ögonen som kunde få mig att ge efter honom. Jag behövde all vett och styrka för att inte låta mig bli tagen av honom mitt framför ögonen på min pojkvän.
Jag ruskade utmattad på huvudet. "Just nu orkar jag faktiskt inte bry mig…" Jag hejdade mig. "Men jag känner igen dem. Minnena låter mig bara inte vinna och för att ge mig bilder om vart jag har sett syskonen." Jag knackade lätt på huvudet. "Det verkar som om hjärnan inte riktigt vill samarbeta med mig."
Ian omfamnade mig och fyllde mig med sin doft. "Jag tror nog att Chloe och Tristan är ditt minsta bekymmer. Inte för att påminna dig om dystra saker, men vi måste ta hand om…"
"Du har rätt." Jag visste redan vad han tänkte säga långt innan han uttalade dem. Mina axlar var redan för tunga av problem och jag behövde inte höra det. Det räckte att jag kände dem.
Ian böjde sig ner för att fånga mina läppar med hans. Hans fjäderlätta andetag dansade in till min mun och jag blev yr när jag kände smaken av honom. Han drog sig undan och viskade ömt: "Jag älskar dig, det vet du."
I ögonvrån kunde jag se Seths sårade min, och kunde inte göra något annat än att nicka stumt för att svara Ian.
_______________________________________________________________________________Vi vred på huvudet och mötte deras blickar samtidigt. Jag visste inte ifall jag var den enda som såg de blåa lågorna i deras ögon som glödde farligt. För ett ögonblick kunde jag svära på att det blixtrade till om dem. Det fick min andning bli tyngre av plötslig skräck.
Jag ryggade tillbaka och släppte Chloes och Tristans varnande blickar. Ian var bara en bråkdels sekund långsammare än mig. Vi försökte hämta andan som vi egentligen inte tappade samtidigt som vi stirrade undrande på varandra som om det vi såg inte var verkligt och bara hade fantiserat om det . Han verkade lika skräckslagen som jag.
Så höll vi på så resten av lektionen. Jag och Ian kunde inte låta bli att titta åt deras håll, även om det skrämde oss varje gång. Vi var för envisa att behålla det lilla lugnet vi hade kvar.
Skolklockan susade genom mina öron, och efter vad som kändes som trettionde gången tvingade jag mig själv att möta de skrämmande, blåa lågorna som gav mig ilningar längs ryggraden för femtioelfte gången. Men så flämtade jag till. Inte av rädsla, utan av chock, när de elektriska lågorna försvann och imiterade strandvågor som följde varandra i tal.
Jag hade aldrig sett något liknande förr.
De var skickligare än jag trodde. Skickliga på vadå? Hur som helst visade de en helt annan del av sig själva. Bara så där. Som om de hade en mask rakt framför näsan och kunde sätta på den när som helst.
Chloe och Tristan reste sig ur sina platser och gick mot dörrens riktning. Jag tog mig upp på fötterna så häftigt att jag hade snubblat på mina egna fötter om Ian inte hade gett mig stöd. Jäklar, vad bra han var på det där. Det var inte första gången han fick vara hjälten på grund av min onödiga klumpighet. Jag gav honom en hastig kyss som tack och ställde mig genast framför eleverna som fejkade deras identitet.
Jag höjde ett ögonbryn.
De log vänligt, men jag såg hur hånfulla de var under ytan.
Jag sträckte fram min hand. Till min förvåning tog de emot den och skakade.
"Välkomna till GHS. Jag är Stella", sa jag och försökte låta entusiastisk, men misslyckades. Jag var inte en duktig skådespelerska som dem och kunde fejka mina känslor så lätt som dem.
"Vi vet", svarade tjejen, Chloe, och försökte inte ens dölja den mörka glimten i hennes ögon som hon endast visade för mig. De fridfulla vågorna som slog emot varandra var kvar, men hon lät mer än gärna skrämma mig med de mörka skuggorna som smälte samman med vattnet. "Jag är Chloe", hon klappade sin bror på axeln, "det här är Tristan."
"Jag vet." Sedan hasplade jag ur mig: "Känner jag er? Ni verkar bekanta."
Hon nästan skrattade lågt och snörpte sedan osäkert på munnen. "Skulle inte tro det. Vi har inte bott här i Glendale så länge."
Mina ögon var endast smala springor nu, och jag ryckte medvetet på mungiporna. "Inte jag heller."
"Så, vad händer här?" Seth var inte ens medveten om det som hände mellan mig och syskonen, utan såg bara nöjd ut som om allting var normalt. Han ställde sig bredvid Ian - som i sin tur stod bredvid mig - och hälsade på de nya eleverna. "Jag är Seth, förresten."
"Hej, Seth", sa Chloe utan att ens se på honom. Hon fokuserade sig på att försöka manipulera mig.
Jag flinade snett för att visa att det inte fungerade. Än.
"Kära syster, det är bäst vi går nu", föreslog Tristan, som hittills hade varit tyst. Han lade en hand på Chloes rygg, och började sedan leda henne. "Har ni något emot?", frågade han oss.
"Nej, då. Gå ni. Det är lugnt, vi saknar er inte", sa jag och lät inte lite sarkastisk. De gick sin väg, och jag stirrade efter dem. Sedan märkte jag att hela jag skakade, men jag visste inte varför. Chock? Rädsla? Förvirring? Det spelade ingen roll. Jag hade fortfarande inte tappat intresset att få tillbaka minnet av dem.
"Snacka om psykfall…", mumlade Ian nästan för sig själv.
"Hände det något?" frågade Seth oroligt och tittade på mig med sina chokladbruna ögon. Även om det inte var avsiktligt gjorde han det där med ögonen som kunde få mig att ge efter honom. Jag behövde all vett och styrka för att inte låta mig bli tagen av honom mitt framför ögonen på min pojkvän.
Jag ruskade utmattad på huvudet. "Just nu orkar jag faktiskt inte bry mig…" Jag hejdade mig. "Men jag känner igen dem. Minnena låter mig bara inte vinna och för att ge mig bilder om vart jag har sett syskonen." Jag knackade lätt på huvudet. "Det verkar som om hjärnan inte riktigt vill samarbeta med mig."
Ian omfamnade mig och fyllde mig med sin doft. "Jag tror nog att Chloe och Tristan är ditt minsta bekymmer. Inte för att påminna dig om dystra saker, men vi måste ta hand om…"
"Du har rätt." Jag visste redan vad han tänkte säga långt innan han uttalade dem. Mina axlar var redan för tunga av problem och jag behövde inte höra det. Det räckte att jag kände dem.
Ian böjde sig ner för att fånga mina läppar med hans. Hans fjäderlätta andetag dansade in till min mun och jag blev yr när jag kände smaken av honom. Han drog sig undan och viskade ömt: "Jag älskar dig, det vet du."
I ögonvrån kunde jag se Seths sårade min, och kunde inte göra något annat än att nicka stumt för att svara Ian.
Bra? :D <3
Annons
Comment the photo
TwilightDiaries
Thu 6 Oct 2011 18:12
hhm, hade egentligen tänkt sluta skriva på denna eftersom jag typ inte gillar den :P håller däremot på med en ny! :D <333
TwilightDiaries
Thu 6 Oct 2011 18:11
hhm, hade egentligen tänkt avsluta denna eftersom jag håller på med en ny :P <3333
men jag uppskattar att du gillar denna trots att den e väldigt dåligt skriven ^^ <333
men jag uppskattar att du gillar denna trots att den e väldigt dåligt skriven ^^ <333
Anonymous
Fri 29 Apr 2011 17:22
meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer! please?<333
TwilightDiaries
Tue 3 May 2011 20:41
jag håller på med ganska mkt just nu, men jag lovar att jag åtminstone ska försöka hinna skriva nån gång! :)) <33
TwilightDiaries
Tue 29 Mar 2011 21:15
jag ska försöka hinna med ett kapitel till denna veckan :D :D :D <33
Anonymous
Mon 28 Mar 2011 21:58
YOU ROCK!!
helt jävla underbar fasen! :D :D <3 <3 <3 <3 <3 <3
helt jävla underbar fasen! :D :D <3 <3 <3 <3 <3 <3
TwilightDiaries
Mon 28 Mar 2011 22:01
aa, jag har gjort den :))
tack! det betyder så otroligt mkt :')
tack! det betyder så otroligt mkt :')
kanelbulle-nnn
Mon 28 Mar 2011 22:04
ah men shit! :O
asså gud , du är ju bäst :O
jag trodde att du skrivit av från nån bok först , typ en bestseller elr nåt :O
asså du skriver typ lika bra som stephanie meyer tycker jag :O
asså jag överdriver inte :O
jag är typ i chock :O
du är i alla fall väldigt , väldigt bra :D
asså gud , du är ju bäst :O
jag trodde att du skrivit av från nån bok först , typ en bestseller elr nåt :O
asså du skriver typ lika bra som stephanie meyer tycker jag :O
asså jag överdriver inte :O
jag är typ i chock :O
du är i alla fall väldigt , väldigt bra :D
TwilightDiaries
Tue 29 Mar 2011 21:14
åh, tack så mkt! det e exakt såna här kommentarer som får mig att vilja fortsätta skriva! :D tack igen! :D
Anonymous
Mon 28 Mar 2011 21:14
jag älskar den här berättelse! :)
Anonymous
Mon 28 Mar 2011 20:59
As bra! :D <3
Anonymous
Mon 28 Mar 2011 20:07
Jag absolut älskar den, bara fortsätt med att skriva den underbara romanen. Jag kan inte vänta tills nästa kap.
Anonymous
Mon 28 Mar 2011 19:43
skitbra:D meeer NU! <33
du borde bli författare:D
du borde bli författare:D
37 comments on this photo
Visa toppen
Show footer