August
Sunday 30 January 2011 photo 1/6
|
Realize: Kapitel 1
58 nätter.
Om 58 nätter var det månförmörkelse. Jag hade 58 nätter på att mig att klara mitt enda uppdrag och även mitt största löfte: Att förgöra min farbror Marco.
Jag visste att det inte var helt omöjligt, men däremot svårt att uppnå. Hur som helst var jag ju tvungen att göra det. Jag kunde inte låta alla jag kände vara i en riskzon där det faktiskt kunde hända någonting riktigt illa med dem. Jag skulle inte låta Marco använda dem som lockbeter, och speciellt inte Ian.
58... Siffran ekade i mitt huvud. Jag hade 58 nätter på mig för att få reda på vad Marco ville ha med Ians blod. Jag gömde mitt ansikte i mina händer och suckade tungt. Skulle jag hinna få reda på vad det var som var så speciellt med Ian blod? Visserligen var det ju blå, till skillnad från det vanliga röda blodet som fanns i alla andra. Men vad kunde det göra? Ian, eller nej, Ians blod kanske kunde hjälpa Marco att göra någonting. Men vad? Vad ville han egentligen?
"Nej, hon behöver större vingar."
"Ja, det har du rätt i. De där vingarna är inte tillräckligt stora.
"Och dessutom ska det vara lite mer färger på dem."
"Jag vet! Chockrosa ska de vara! Plus lite mer glitter, det skadar aldrig."
"Nämen hörni. De vingarna som Stella har på sig just nu är perfekta!"
April, Ebony, Gennifer, Abigail och Viola stod samlade bakom mig och diskuterade om vingarna jag hade på mig. Tja, fejkvingar såklart. Det var maskeradbal om tre dagar i skolan, och jag var den enda som inte hade fixat en dräkt än. Det var Abigail som kom på förslaget om att jag skulle klä ut mig till en ängel, och vi andra hade ändå inte några bättre förslag, så det blev som det blev.
Vi åkte hit till Oregon Plaza för att köpa lite kläder och accessoarer som kunde passa till mitt ängeltema. (Hm, jag får nog be Kahlen och Natasha om råd. Behöver jag proffsiga änglar, är jag säker på att de är de bästa jag kan få tag på.) ´
"Jag tycker att de är perfekta", sa jag när jag såg min spegelbild.
"Där ser ni", sa Viola. "Jag har alltid rätt", log hon menande åt mitt håll.
Ja, det här med Viola är väldigt lustigt. Vem hade anat att vi två skulle bli riktigt bra vänner på två månader? Det är så lustigt att det nästan är skrämmande. Hon är nog den enda (förutom Ian och Seth) som får mig att skratta även om jag mår skit. Och hur hon behandlar mig, ja, det är som om jag vore hennes bästa vän. Kanske till och med syster. Hon berättar saker för mig som hon annars inte brukar göra för andra, vilket gör att det skriker inom mig att jag vill berätta för henne hur allting står till egentligen.
Ja, det sög verkligen att vara i min situation.
Till slut bestämde jag mig för att köpa vingarna, och därmed klänningen och sandalerna som matchade. När kvällen kom så var det Abigails limousin som hämtade oss. (Under första veckan i skolan upptäckte jag varför de här tjejerna plus Seth, Hector och Nate brukade umgås med varandra. De var "de rika" i skolan.)
"Ebony, titta!" utbrast Gennifer och pekade på någonting utanför rutan. "Det där är någonting för dig!"
April tittade ut och läste: "Talangjakt! Kategori: Sång! Det exakta datumet är inte bestämt än, men jakten kommer att pågå i Spring Hill, Florida."
"Florida? Det är ju långt härifrån", sa Ebony.
"Du bara måste söka dit!" sa Viola uppmuntrande.
"Åh, tänk er! Soliga Florida!" suckade Abigail drömmande.
"Hallå? Jag har inte läst klart än!" sa April. "Detta kommer alltså att visas på tv. Vinnaren får en plats i den berömda musikskolan, Juilliard."
"Jag tycker definitivt att du ska söka. Jag menar, om du vinner, får du ju en plats hos Juilliard. Visst vill du komma in där efter high school?" sa jag.
"Ja... men... men..."
"Men vad Ebony?" undrade vi fem.
"Det är väldigt långt härifrån. Hörde ni inte vad April läste? Det är i Spring Hill, Florida."
Hela vägen hem till mig försökte vi övertyga Ebony om att man inte fick en sådan chans varje dag. Vi tyckte verkligen att hon skulle söka in till talangjakten.
När jag kom in, såg jag att min nya familj satt vid matbordet och åt. Jag sa att jag redan hade ätit ute med mina vänner, även om det inte riktigt var sant. Jag ville bara slippa äta människomat.
Jag hörde att de pratade om att Charles företag hade lyckats att bygga upp ett nytt hotell i Spring Hill, Florida. Ja, det var ju väldigt bra. För det betydde att det gick bra för hans företag och så, men att det var just i Spring Hill i Florida... Hm, vilket sammanträffande.
Jag lät min tunga kropp sjunka i min soffa i mitt sovrum. Jag satte på min tv och tittade på ett program på MTV. Konstigt nog så befann de sig i Spring Hill i Florida... Ännu ett sammanträffande.
Ett svag ljud hördes från mitt fönsterruta, och jag visste redan vem det var. Jag hoppade upp, skyndade mig till fönstret och öppnade åt Ian. Jag kramade honom hårt.
"Jag har saknat dig", viskade han i mitt hår.
"Jag var ju bara ute med tjejerna", viskade jag tillbaka.
Jag ledde honom till min soffa och vi satte oss ned. Han lade armen om mig, och jag vilade mitt huvud mot hans axel. Jag lekte med hans fria arm, medan han tittade på tv.
"Ian?" mumlade jag efter en stund.
"Mmm..."
"Tror du vi kommer att klara det?"
"Balen? Absolut. Det är inte så hemskt som du tror att det är", sa han och log mot mig.
"Vet du vad? Jag ska klä ut mig till en ängel. Ironiskt va? Med tanken på att vi har månänglar."
"Ängel... Hm, jag hade tänkt att klä ut mig till Zorro", skrattade han mjukt.
"Zorro? Den där fäktande hjälten med masken?"
"Ja", flinade han.
"Var försiktig, för din skull", varnade jag.
"Jag? Ska jag vara försiktig?"
"Ja, Zorro är nämligen en kvinnomagnet", retades jag.
Han skrattade ännu en gång. "Jag gillar ditt sätt att tänka."
"Tur för dig, för att du måste stå ut med mitt tänkade så länge du är med mig."
"Det klarar jag nog", sa han. "Ängel... det blir nog bra. Du skulle kunna be Kahlen och Natasha om lite råd."
"Ja, det var det jag tänkte också." Jag lekte fortfarande med hans fria arm. "Fast det var inte riktigt balen jag menade. Jag syftade på, ehm, månförmörkelsen." Min röst lät rädd när jag nämnde det sista ordet.
"Åh, det. Det klarar vi nog också." Hans röst verkade så säker, men hans ögon visade någonting annat.
"Tänk om jag fegar mig ur? Tänk om 58 nätter är för lite? Tänk om jag inte klarar av att döda Marco?"
"Stella, du är stark nog för att klara det."
Jag bet mig i läppen och blundade. "Men tänk", envisades jag. "Om någonting kommer i vägen och jag misslyckas, vad gör jag då?"
"Jag vet att du inte kommer att låta dig själv att göra det."
"Vad kommer att hända? Vad ska jag göra om jag förlorar dig?"
Han smekte mitt hår försiktigt. "Om jag lovar att jag inte försvinner vid din sida då, känns det bättre?"
"Du måste försöka hålla det löftet. För annars vet jag inte vad jag gör när du inte finns kvar."
Han förblev tyst, men fortsatte att smeka mitt hår.
"Jag är rädd", erkände jag.
"Jag vet. Det är jag också", viskade han och kysste mig på hjässan.
______________________________________________________________________
Det var ju då första kapitlet på fortsättningen av "The Only One", "Realize".
Bra? :D <3
Realize: Kapitel 1
58 nätter.
Om 58 nätter var det månförmörkelse. Jag hade 58 nätter på att mig att klara mitt enda uppdrag och även mitt största löfte: Att förgöra min farbror Marco.
Jag visste att det inte var helt omöjligt, men däremot svårt att uppnå. Hur som helst var jag ju tvungen att göra det. Jag kunde inte låta alla jag kände vara i en riskzon där det faktiskt kunde hända någonting riktigt illa med dem. Jag skulle inte låta Marco använda dem som lockbeter, och speciellt inte Ian.
58... Siffran ekade i mitt huvud. Jag hade 58 nätter på mig för att få reda på vad Marco ville ha med Ians blod. Jag gömde mitt ansikte i mina händer och suckade tungt. Skulle jag hinna få reda på vad det var som var så speciellt med Ian blod? Visserligen var det ju blå, till skillnad från det vanliga röda blodet som fanns i alla andra. Men vad kunde det göra? Ian, eller nej, Ians blod kanske kunde hjälpa Marco att göra någonting. Men vad? Vad ville han egentligen?
"Nej, hon behöver större vingar."
"Ja, det har du rätt i. De där vingarna är inte tillräckligt stora.
"Och dessutom ska det vara lite mer färger på dem."
"Jag vet! Chockrosa ska de vara! Plus lite mer glitter, det skadar aldrig."
"Nämen hörni. De vingarna som Stella har på sig just nu är perfekta!"
April, Ebony, Gennifer, Abigail och Viola stod samlade bakom mig och diskuterade om vingarna jag hade på mig. Tja, fejkvingar såklart. Det var maskeradbal om tre dagar i skolan, och jag var den enda som inte hade fixat en dräkt än. Det var Abigail som kom på förslaget om att jag skulle klä ut mig till en ängel, och vi andra hade ändå inte några bättre förslag, så det blev som det blev.
Vi åkte hit till Oregon Plaza för att köpa lite kläder och accessoarer som kunde passa till mitt ängeltema. (Hm, jag får nog be Kahlen och Natasha om råd. Behöver jag proffsiga änglar, är jag säker på att de är de bästa jag kan få tag på.) ´
"Jag tycker att de är perfekta", sa jag när jag såg min spegelbild.
"Där ser ni", sa Viola. "Jag har alltid rätt", log hon menande åt mitt håll.
Ja, det här med Viola är väldigt lustigt. Vem hade anat att vi två skulle bli riktigt bra vänner på två månader? Det är så lustigt att det nästan är skrämmande. Hon är nog den enda (förutom Ian och Seth) som får mig att skratta även om jag mår skit. Och hur hon behandlar mig, ja, det är som om jag vore hennes bästa vän. Kanske till och med syster. Hon berättar saker för mig som hon annars inte brukar göra för andra, vilket gör att det skriker inom mig att jag vill berätta för henne hur allting står till egentligen.
Ja, det sög verkligen att vara i min situation.
Till slut bestämde jag mig för att köpa vingarna, och därmed klänningen och sandalerna som matchade. När kvällen kom så var det Abigails limousin som hämtade oss. (Under första veckan i skolan upptäckte jag varför de här tjejerna plus Seth, Hector och Nate brukade umgås med varandra. De var "de rika" i skolan.)
"Ebony, titta!" utbrast Gennifer och pekade på någonting utanför rutan. "Det där är någonting för dig!"
April tittade ut och läste: "Talangjakt! Kategori: Sång! Det exakta datumet är inte bestämt än, men jakten kommer att pågå i Spring Hill, Florida."
"Florida? Det är ju långt härifrån", sa Ebony.
"Du bara måste söka dit!" sa Viola uppmuntrande.
"Åh, tänk er! Soliga Florida!" suckade Abigail drömmande.
"Hallå? Jag har inte läst klart än!" sa April. "Detta kommer alltså att visas på tv. Vinnaren får en plats i den berömda musikskolan, Juilliard."
"Jag tycker definitivt att du ska söka. Jag menar, om du vinner, får du ju en plats hos Juilliard. Visst vill du komma in där efter high school?" sa jag.
"Ja... men... men..."
"Men vad Ebony?" undrade vi fem.
"Det är väldigt långt härifrån. Hörde ni inte vad April läste? Det är i Spring Hill, Florida."
Hela vägen hem till mig försökte vi övertyga Ebony om att man inte fick en sådan chans varje dag. Vi tyckte verkligen att hon skulle söka in till talangjakten.
När jag kom in, såg jag att min nya familj satt vid matbordet och åt. Jag sa att jag redan hade ätit ute med mina vänner, även om det inte riktigt var sant. Jag ville bara slippa äta människomat.
Jag hörde att de pratade om att Charles företag hade lyckats att bygga upp ett nytt hotell i Spring Hill, Florida. Ja, det var ju väldigt bra. För det betydde att det gick bra för hans företag och så, men att det var just i Spring Hill i Florida... Hm, vilket sammanträffande.
Jag lät min tunga kropp sjunka i min soffa i mitt sovrum. Jag satte på min tv och tittade på ett program på MTV. Konstigt nog så befann de sig i Spring Hill i Florida... Ännu ett sammanträffande.
Ett svag ljud hördes från mitt fönsterruta, och jag visste redan vem det var. Jag hoppade upp, skyndade mig till fönstret och öppnade åt Ian. Jag kramade honom hårt.
"Jag har saknat dig", viskade han i mitt hår.
"Jag var ju bara ute med tjejerna", viskade jag tillbaka.
Jag ledde honom till min soffa och vi satte oss ned. Han lade armen om mig, och jag vilade mitt huvud mot hans axel. Jag lekte med hans fria arm, medan han tittade på tv.
"Ian?" mumlade jag efter en stund.
"Mmm..."
"Tror du vi kommer att klara det?"
"Balen? Absolut. Det är inte så hemskt som du tror att det är", sa han och log mot mig.
"Vet du vad? Jag ska klä ut mig till en ängel. Ironiskt va? Med tanken på att vi har månänglar."
"Ängel... Hm, jag hade tänkt att klä ut mig till Zorro", skrattade han mjukt.
"Zorro? Den där fäktande hjälten med masken?"
"Ja", flinade han.
"Var försiktig, för din skull", varnade jag.
"Jag? Ska jag vara försiktig?"
"Ja, Zorro är nämligen en kvinnomagnet", retades jag.
Han skrattade ännu en gång. "Jag gillar ditt sätt att tänka."
"Tur för dig, för att du måste stå ut med mitt tänkade så länge du är med mig."
"Det klarar jag nog", sa han. "Ängel... det blir nog bra. Du skulle kunna be Kahlen och Natasha om lite råd."
"Ja, det var det jag tänkte också." Jag lekte fortfarande med hans fria arm. "Fast det var inte riktigt balen jag menade. Jag syftade på, ehm, månförmörkelsen." Min röst lät rädd när jag nämnde det sista ordet.
"Åh, det. Det klarar vi nog också." Hans röst verkade så säker, men hans ögon visade någonting annat.
"Tänk om jag fegar mig ur? Tänk om 58 nätter är för lite? Tänk om jag inte klarar av att döda Marco?"
"Stella, du är stark nog för att klara det."
Jag bet mig i läppen och blundade. "Men tänk", envisades jag. "Om någonting kommer i vägen och jag misslyckas, vad gör jag då?"
"Jag vet att du inte kommer att låta dig själv att göra det."
"Vad kommer att hända? Vad ska jag göra om jag förlorar dig?"
Han smekte mitt hår försiktigt. "Om jag lovar att jag inte försvinner vid din sida då, känns det bättre?"
"Du måste försöka hålla det löftet. För annars vet jag inte vad jag gör när du inte finns kvar."
Han förblev tyst, men fortsatte att smeka mitt hår.
"Jag är rädd", erkände jag.
"Jag vet. Det är jag också", viskade han och kysste mig på hjässan.
______________________________________________________________________
Det var ju då första kapitlet på fortsättningen av "The Only One", "Realize".
Bra? :D <3
Ett svag ljud hördes från mitt fönsterruta, och jag visste redan vem det var. Jag hoppade upp, skyndade mig till fönstret och öppnade åt Ian. Jag kramade honom hårt.
"Jag har saknat dig", viskade han i mitt hår.
"Jag var ju bara ute med tjejerna", viskade jag tillbaka.
Jag ledde honom till min soffa och vi satte oss ned. Han lade armen om mig, och jag vilade mitt huvud mot hans axel. Jag lekte med hans fria arm, medan han tittade på tv.
"Ian?" mumlade jag efter en stund.
"Mmm..."
"Tror du vi kommer att klara det?"
"Balen? Absolut. Det är inte så hemskt som du tror att det är", sa han och log mot mig.
"Vet du vad? Jag ska klä ut mig till en ängel. Ironiskt va? Med tanken på att vi har månänglar."
"Ängel... Hm, jag hade tänkt att klä ut mig till Zorro", skrattade han mjukt.
"Zorro? Den där fäktande hjälten med masken?"
"Ja", flinade han.
"Var försiktig, för din skull", varnade jag.
"Jag? Ska jag vara försiktig?"
"Ja, Zorro är nämligen en kvinnomagnet", retades jag.
Han skrattade ännu en gång. "Jag gillar ditt sätt att tänka."
"Tur för dig, för att du måste stå ut med mitt tänkade så länge du är med mig."
"Det klarar jag nog", sa han. "Ängel... det blir nog bra. Du skulle kunna be Kahlen och Natasha om lite råd."
"Ja, det var det jag tänkte också." Jag lekte fortfarande med hans fria arm. "Fast det var inte riktigt balen jag menade. Jag syftade på, ehm, månförmörkelsen." Min röst lät rädd när jag nämnde det sista ordet.
"Åh, det. Det klarar vi nog också." Hans röst verkade så säker, men hans ögon visade någonting annat.
"Tänk om jag fegar mig ur? Tänk om 58 nätter är för lite? Tänk om jag inte klarar av att döda Marco?"
"Stella, du är stark nog för att klara det."
Jag bet mig i läppen och blundade. "Men tänk", envisades jag. "Om någonting kommer i vägen och jag misslyckas, vad gör jag då?"
"Jag vet att du inte kommer att låta dig själv att göra det."
"Vad kommer att hända? Vad ska jag göra om jag förlorar dig?"
Han smekte mitt hår försiktigt. "Om jag lovar att jag inte försvinner vid din sida då, känns det bättre?"
"Du måste försöka hålla det löftet. För annars vet jag inte vad jag gör när du inte finns kvar."
Han förblev tyst, men fortsatte att smeka mitt hår.
"Jag är rädd", erkände jag.
"Jag vet. Det är jag också", viskade han och kysste mig på hjässan.
______________________________________________________________________
Det var ju då första kapitlet på fortsättningen av "The Only One", "Realize".
Bra? :D <3
Annons
Comment the photo
4 comments on this photo
Visa toppen
Show footer