April
Sunday 18 July 2010 photo 1/1
|
Har börjat sakna det där med att ladda upp följetonger på internet, så nu ska jag börja med det igen och ladda upp här av alla ställen. Läs eller inte, it' up to you, men kommentera om ni vill ha fler kapitel, för är det ingen som vill läsa kommer det hamna någon annanstans. Har inget namn på den heller, så förslag mottages gärna :)
Kapitel 1
Åh, vad jag trodde att den där sommaren för 10 år sedan skulle bli tråkig. Jag var 14 år och som så många andra 14åringar trodde jag att jag kunde och visste allt. I mina ögon var jag vuxen, barndomen hörde sedan länge till det förflutna. Jag hade färgat håret blont, hade alltid massor av smink och gick oftast runt med ett tuggummi i munnen. Jag kände mig riktigt erfaren eftersom jag hade haft flera pojkvänner som bara varit pojkvänner i max en och en halv månad och eftersom jag till och med förlorat oskulden till den senaste. Det var inte alls som jag hade förväntat mig, mest obekvämt och lite pinsamt. Jag var nog inte speciellt kär i pojkspolingen heller och han verkade inte ha några djupare känslor för mig, eftersom jag gjorde slut tre dagar senare och han bara hann vara singel i ungefär 28 timmar efteråt.
Just den här sommaren kände jag på mig skulle bli den bästa på länge. Jag skulle vara med mina två bästa vänner Sofie och Amanda hela sommaren och på senare tid hade det börrjat gå väldigt bra med en urgullig kille i min klass vid namn Robin. Allt var så perfekt, jag trodde långa dagar på stranden, hänga med kompisar och en ändrad relationsstatus väntade. Då släppte mamma och pappa bomben som sprängde hela min plan i luften. Det var en torsdagskväll bara någon vecka innan skolavslutningen. Hela familjen satt samlade vid köksbordet och åt middag. Helt plötsligt sa mamma:
"Jag har lyckats få låna en stuga nere i Skåne åt oss resten av sommaren. Vi åker dit måndagen efter skolavslutningen och så åker vi hem igen två veckor innan ni börjar igen."
Jag drog efter andan. Det här händer inte, tänkte jag sedan. Det kom som en total chock, allt var ju så bra planerat. Mina två bröder, Jonatan och Zacharias förstås jätteglada. De var bara 10 och 8 år och hade oftast kul ihop. Två månader ute på landet lät som rena rama drömmen för dem. Jag kan ju med gott samvete säga att det inte alls gjorde det för mig.
Sagt och gjort, ungefär en och en halv vecka senare packade hela familjen in sig i våran lilla mörkblåa Volvo och begav sig nedåt i landet, från Stockholmsförorten där vi bodde ner till det lilla Skånska samhället. Eller samhälle och samhälle, ska man vara helt ärlig var det nog mer en liten lantlig by som skulle kunna räknas som förort till ett pyttelitet skånskt samhälle om man nu var på det humöret. Jag var småsur hela vägen ner och satt och lyssnade på musiken i min ipod medan mina föräldrar satt i framsätet där de pladdrade glatt och lyssnade på P1 och mina två bröder satt på varsin sida om mig för att de inte skulle bråka med varandra om deras dumma Gameboyspel. Ingen risk egentligen, eftersom båda två sov de 2 första timmarna och sedan ville Jonatan läsa och Zacharias rita.
Efter ungefär 7 timmars bilfärd var vi äntligen framme. Den sista timmen hade vi bara slingrat hit och dit på småvägar och åkt förbi massor av hästhagar, gula rapsfält och röda stugor. Det var rätt varmt och jag började bli lite illamående. Huset vi skulle bo i var inte så stort, men såg faktiskt riktigt mysigt ut med sina faluröda väggar och vita knutar. På framsidan fanns bara en liten grusplan och några buskar, men på baksidan däremot fanns en altan och en stor gräsmatta. Det fanns en ganska tjock häck också som skyddade mot insyn. Hade man gått igenom häcken hade man kommit ut på massa stora fält och till sist hamnat på en liten strand vid havet, men nu var det ju inte precis det jag gjorde med allt bagage i händerna. Det fanns tre sovrum i huset. Ett med en stor dubbelsäng som självklart var reserverat till mamma och pappa, ett med en våningssäng som Jonatan och Zacharias fick dela på och ett ganska litet som jag fick ha för mig själv. Rummet var nästan i klädkammarstorlek och även om jag mest för sakens skull påpekade det för mamma var jag glad att jag hade fått ett eget rum. Det låg dessutom uppe på det pyttelilla loft som fanns, så jag hade utsikt mot havet. Medan jag packade upp tänkte jag på att man kanske kunde få lite kul här ändå. Jag skulle ju kunna spendera massor av tid med att sola och med lite tur skulle jag kunna vara brunast i klassen när skolan började igen.
Den där drömmen med att kunna sola all den tid jag var tvungen att tillbringa i stugan gick i kras redan nästa morgon. Det var mulet och när jag kollade på termometern nere i köket en stund senare visade den bara 15 grader. Jaja, det var väl bara att komma på något annat då. Jag gjorde mig i ordning som vanligt och drog på mig ett par jeansleggins och en vit tunika. Sedan visste jag inte vad jag skulle göra. Jag satte mig med en av böckerna jag tagit med mig, men jag har aldrig varit en sådan människa som tycker om att läsa, så det sysselsatte mig i en halvtimme. Till sist tog jag med mig min lilla kamera och gick iväg på en promenad. Med lite tur skulle jag kanske kunna hitta något fint att fota lite, några djur eller fina blommor. När jag gått i ungefär en kvart kom jag fram till en hästhage. Vi hade åkt förbi den på ditvägen, eller helt säker var jag inte, men jag trodde det i alla fall. Det fanns i alla fall en likadan sån där liten häst som hade samma färg som en cowboyhäst. Det var en ganska liten hage med inte så mycket gräs i och den lilla och hans lite större, mörkbruna kompis kom fram till stängslet när jag kom. Jag sträckte fram handen och den lilla började putta på den med sin mule. Det såg nästan ut som att den letade efter mat. Jag plockade lite gräs från dikeskanten och stack in till hästarna. Då blev den mörkbruna också nyfiken, vilket resulterade i att den lilla såg jättearg ut och nafsade efter den andra. Jag kastade in allt gräs till honom och tog sedan en ny tuva och försökte ge till den mörkbruna. Då blev den lilla arg igen och nu bestämde jag mig för att ta lite kort på dem istället.
Jag hann fota en stund innan det kom någon gående på den lilla grusvägen som ledde förbi hagen och in till ett stall. Han var ganska lång, säkert 190 cm, och såg ut att vara 17 eller 18. Den bruna, lite långa luggen hängde i ögonen på honom och han var klädd i ett par bruna ridbyxor, stövlar och en ljusblå t-shirt. Över axeln hade han två grimmor. Det var inte så ofta jag tände på flera år äldre killar som dessutom gick runt i ridklädwer, men den här gången gjorde jag det. Han var sjukt snygg.
"Hej!" sa han när han kom närmare. Han pratade med lite skånsk dialekt. "Står du och tittar på hästarna?" Jag, som alltid brukar vara ganska pratig och absolut inte är rädd för att prata med nya människor, blev plötsligt blyg och nickade bara till svar. Sedan tog jag mod till mig och frågade:
"Vad heter de?"
"Den bruna heter Mabel och skäcken heter Troll." Jag antog att skäck var något som beskrev den lilla hästen, kanske en färg, så jag frågade inte vad det var, trots att jag egentligen inte visste. Istället frågade jag:
"Vad heter du då?"
Sekunden senare ångrade jag mig. Hur idiotiskt lät inte det? Jag kände hur jag blev röd om kinderna. Helt fel tillfälle Ellen, sa jag tyst till mig själv. Så fel det kan bli. Han såg lite förvånad ut först, men log sedan och sa:
"Elias! Elias Söderberg. Du då?"
"Ellen! Ellen Månsson"
"Okej!" svarade han. "Är det din familj som hyr Berggrens stuga?"
"Det kanske det är." svarade jag blygt. Sedan fortsatte jag:
"Vi hyr den där röda stugan med häcken på baksidan i alla fall, jag vet inte vad de vi hyr den av heter."
"Det är säkert den. Vi ses säkert en annan gång, nu måste jag gå." svarade han och gick in i hagen och satte på de båda hästarna grimmor.
"Okej, hejdå" svarade jag och började gå därifrån med bultande hjärta. Elias Söderberg. Plötsligt kändes det inte lika hemskt att behöva vara här.
Kommentera och försök få med både ris och ros. Det är så jag lär mig :)
Men det är bra uppdelat med stycken o punkter och så så at det blir ett bättre flyt i texten.
So mjag brukar säga, jag tycker inte om alla mina karaktärer och tycker inte alltid att de är speciellt bra föredömmen, men det är så verkligheten ser ut och jag vill skriva verkligheten, inte drömmen.
Ska jag tolka de som att du vill fortsätta läsa eftersom du kommentera btw?
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/uffenpuff/465954040/
Visa toppen
Show footer