#aretshast

Vill passa på att nominera "min" älskade Duchess, bara för att.

Jag och Duchess, vi har en rätt så... annorlunda historia.

Att hon ens stannade kvar hos oss var helt och hållet oplanerat.

Vi köpte henne som tolvåring och tanken var att hon bara skulle stanna på tillridning och sedan säljas vidare. Men riktigt så blev det ju inte...

Ganska snabbt märktes att något inte var som det skulle, och när vi fick henne tittad på så konstaterades det att hon inte alls var 12 som sagts, utan snarare det dubbla - och mer därtill.

Ägarna blev uppringda men ville inte ha tillbaka henne. Istället fick vi pengarna tillbaka, men hästen skulle stanna.

Så där stod vi, med en 25 årig häst med falska papper.

Och jag var helt och hållet förälskad!

Hade jag fått chansen igen så hade jag köpt henne. Jag hade inte tvekat en sekund, för hon gjorde sommaren till den bästa någonsin.

Inte ens hos min 5 åriga bushäst ser jag samma livsglädje som den Duchess hade. En sådan otrolig vilja så det går knappt att beskriva! Enligt henne fanns det inget bättre än att bara släppa på tyglarna och flyga fram över en stubbåker. När hon var igång hade de andra ingen chans att komma ikapp. Flög fram i hopp och glädjeskutt så gott hennes kropp orkade, och man märkte verkligen hur stolt hon var när hon fick visa vad hon kunde. Hon må kanske inte ha haft en tolvårings kropp, men i sinnet var hon i sina bästa år med hela livet framför sig. Därför var det så sorgligt när hennes kropp började säga emot. Hon började hosta alltmer i stall och ridhus, fick svårt att hålla hullet och benen blev svullna om vartannat.

Så hon fick åka. Det blev bäst så, för en häst med sådan energi och livsglädje förtjänar bättre än vad vi kunde erbjuda.

Jag saknar henne något olidligt, men nu vet jag att hon har det bra iallafall. Får beta och springa på härligt gröna ängar. Inga evigt gröna trapalanda-ängar kanske, men nära nog. Bättre än våra grushagar. Och jag är välkommen att hälsa på precis när jag vill. Även om det aldrig kommer att bli detsamma så har man ju alltid minnena. Kan fortfarande sitta och skratta åt allt hon kunde hitta på. Som när vi drog iväg till sjön och badade, och det var med sådan skräckblandad förtjusning som hon tillslut klev ner i vattnet, och hur stolt hon blev över sig själv när vi väl kommit i.

Eller hur vi skulle leka med en av de andra ponnyerna i hagen och den enda som reagerade var Duchess som ställde sig och skuttade i andra änden.

Ja, alla förtjänar att någon gång ha känt en sådan otrolig glädjespridare till häst!

Haha oj, missade det :p Sorry!